Jag behövde något humörhöjande!

Gymmet!

Jag har inte varit där på nästan ett år. Eller är det rent av längre än så? Minns inte. Evigheter har passerat i alla fall.

Det var få människor där så då vågade jag mig in. Och herregud vad jag har saknat det. Vad min kropp har saknat det! Jösses. Det var så skönt att få göra vissa rörelser. Så skönt och så jobbigt! 

Och just idag behövdes det lite extra ... Hade en ofattbart jobbig förmiddag med mig själv. (Stress, hormoner, oro och hopplöshet. I en salig röra. Allt ville ut. Usch.)

Nu hoppas jag bara att mina händer och handleder inte straffar mig och börjar göra ont. Jag behöver verkligen kunna styrketräna. Jag behöver det så innerligt.

Förutom att ha gymmat har jag även bokat tid för massage. Behöver få loss lite spänningar och behöver få lite hjälp mot stresshantering vilket hon brukar vara bra på. Hon ger små tips och råd. Välbehövligt för mig som har minne som en guldfisk.

Fredagskänslan är: trötthet

Det är så skönt med helg! Även om jag gillar mitt jobb och trivs med det jag gör sliter det på krafterna just nu. Allt känns nytt och rörigt innan allt sitter - schema, lektioner, elever som skolas in ... Det är mycket att komma ihåg och hålla reda på. Och dessutom är vi en person kort den här veckan.

Jag hoppas innerligt att kollegan är tillbaka nästa vecka och stärker upp. 

Det blir en tidig kväll ikväll och jag hoppas att jag är piggare i morgon.

Lördag

Helg!

Min syster och vägen till jobbet.

Första helgen efter att vi har kommit igång och jobbat "på riktigt", med elever, visserligen bara inskolning i tre korta dagar och med två elever åt gången - men ändå riktigt skönt! 

Det tar en del energi att vara lite extra på tårna så här i början, när allt är nytt och eleverna är nya för oss och för varandra. Men det har gått hur bra som helst. (Nästan så att det har gått lite för bra!?) Nyhetens behag säkert, lite blyghet och så vidare. Det blir säkert en annan sak när vi ska börja ställa krav på dem. Men det blir spännande. Och elevgruppen känns bra.

Jag trivs så bra med mitt jobb, även om jag känner mig väldigt ny fortfarande (första uppstarten), lite virrig och glömsk.

Livet

Ibland hejdar sig livet lite, stannar upp och förvirrar. Marken skälver till och för vissa dras den undan helt. Man famlar, faller, kravlar sig fram. Söker efter svar och efter trygghet. Oftast reser man sig igen, man stärks och kanske förändras. Man orkar fortsätta - kanske för att man måste - förhoppningsvis för att man vill.

Ibland delar livet ut en käftsmäll. Kanske behöver vi få en sådan ibland? Vi blir bekväma, tar saker och människor för givna, glömmer bort att livet är bräckligt och kort. Vi rusar fram, men mot vad? Och varför?

Livet. Så fint, så jobbigt, så skört. 

 

Då var man igång igen

Första arbetsveckan är nu avklarad. Visserligen var den bara tre dagar lång, men ändå. Lyxigt som bara den att vara i lokalerna och inte ha några elever. Det är tyst, lugnt och vi vuxna tillåts prata utan att bli avbrutna.

På onsdag kommer eleverna och det ska såklart bli jättekul att träffa dem. Några är helt nya medan andra har gått där ett läsår. Det kommer att bli en spännande höst. Vi börjar med att vara en person kort några veckor. Lite småjobbigt, men det blir nog bra. Vi är ett bra arbetslag tycker jag. Jag ser fram emot att börja jobba på allvar. 

Extra kul att få vara med från start och vara någon, en i gänget - och inte vara istället för någon.

Att göra:

Stamma upp syrenhortensia (när blommat över)

Köpa en japansk lönn - fundera först ut var den ska stå (om jag verkligen vill ha en?)

Klippa gräsmattan - CHECK!

Rensa pallkrage och så sallat

Töm låda på murgröna och jord för lagning 

Ny dag ny huvudvärk

För fjärde dagen i rad kommer nu huvudvärken smygande, men inte lika illa som tidigare dagar. Och idag undrar jag om det inte är vädret som orsakar det? Så kan det - snälla - komma en rejäl urladdning snart?!

Trots lite molande värk går jag ändå lös på aroniabuskarna. Igen. Fick blodad tand efter att ha ansat en av buskarna igår.

Jag skulle lätt kunna gallra ut och få lika mycket som här, flera gånger om, om jag vill. Det vill jag egentligen men orkar inte. Och alla pinnar, kvistar och bär ska få plats också. (Kors i taket, att jag sansar mig! För att jag redan tagit mig vatten över huvudet, ja.)

Mitt i klippandet slog det mig att gräsmattan måste klippas innan det kommer regn, så jag släpade upp allt på altanen, klippte gräset och ska nu släpa tillbaka allt på gräsmattan för att klippa ner det i mindre bitar.

Varför är städandet aldrig lika roligt som klippandet? 

Lyckat trädgårdsfixande!

 Sista tiden har det skavt i mig när jag har betraktat min trädgård och jag har känt att det varit något annat, något mer, än att tallen vid gatlyktan är borta. Att gå på altanen, från baksidan till framsidan, är inte alls samma trevliga upplevelse som tidigare år. (Jag älskade verkligen utsikten innan de tog ner tallen.) 

Trädgården har känts lite väl vildvuxen sista tiden och rent av ful. Tråkig känsla. Idag bestämde jag mig för att ansa lite och se om det var det som behövde göras. (Att klippa träd och buskar är bland det bästa jag vet. Bästa terapiarbetet!)

Att stamma upp syrenhortensian, som jag tänkte igår, får vänta tills efter blomning - jag vill ge humlorna och bina möjlighet att samla på sig nektar eller vad det nu är de hämtar. 

Men aroniabuskarna kunde nog må bra av att klippas lite? Det gjorde de. Åtminstone mådde jag väldigt bra av att gå lös med klipparen! 

När jag var klar (vilket jag inte är och förmodligen aldrig blir) gick jag över till att ansa det japanska körsbärsträdet. Det slutade med att jag nästan slaktade det. (Jösses. Inte kom jag åt överallt heller, så det är lite snett nu och en kvist är retsamt lång fortfarande. Gaaaah!) Men så himla bra det blev! Det är en helt annan känsla att gå från växthuset mot gräsmattan och slippa se den mörka, höga långsmala trädkronan.

Nu sitter jag i uterummet och tittar ut och känner mig ganska nöjd med vad jag ser. Det är nästan så att jag inte längre saknar tallen. Märkligt faktiskt. Men skönt! 

I morgon ska jag gå lös på aroniabuskarna igen. Korta in, glesa ur och föryngra. Det blir bra.