Sista tiden har det skavt i mig när jag har betraktat min trädgård och jag har känt att det varit något annat, något mer, än att tallen vid gatlyktan är borta. Att gå på altanen, från baksidan till framsidan, är inte alls samma trevliga upplevelse som tidigare år. (Jag älskade verkligen utsikten innan de tog ner tallen.)
Trädgården har känts lite väl vildvuxen sista tiden och rent av ful. Tråkig känsla. Idag bestämde jag mig för att ansa lite och se om det var det som behövde göras. (Att klippa träd och buskar är bland det bästa jag vet. Bästa terapiarbetet!)
Att stamma upp syrenhortensian, som jag tänkte igår, får vänta tills efter blomning - jag vill ge humlorna och bina möjlighet att samla på sig nektar eller vad det nu är de hämtar.
Men aroniabuskarna kunde nog må bra av att klippas lite? Det gjorde de. Åtminstone mådde jag väldigt bra av att gå lös med klipparen!
När jag var klar (vilket jag inte är och förmodligen aldrig blir) gick jag över till att ansa det japanska körsbärsträdet. Det slutade med att jag nästan slaktade det. (Jösses. Inte kom jag åt överallt heller, så det är lite snett nu och en kvist är retsamt lång fortfarande. Gaaaah!) Men så himla bra det blev! Det är en helt annan känsla att gå från växthuset mot gräsmattan och slippa se den mörka, höga långsmala trädkronan.
Nu sitter jag i uterummet och tittar ut och känner mig ganska nöjd med vad jag ser. Det är nästan så att jag inte längre saknar tallen. Märkligt faktiskt. Men skönt!
I morgon ska jag gå lös på aroniabuskarna igen. Korta in, glesa ur och föryngra. Det blir bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar