Tar tillvara alla rester!

Sedan allt blivit så dyrt har vi blivit bättre på att ta tillvara på rester. Så när det fanns kvar av cavan från i lördags fick vi ju offra oss lite. Förhoppningsvis finns det rester av chipsen också.

Fin måndag. Med snö utanför fönstren, ljuvligt!

En ny fas i livet, del 2

Den nya fasen är här och jag försöker att vänja mig. 

Den att barnen är vuxna nu, eller på väg in i vuxenlivet, och snart kommer att vara utflyttade och självständiga. Visserligen bor alla tre hemma fortfarande, men inom några få år kommer det att ändras. 

Två pluggar (+jobbar) och den tredje jobbar. Den tredje borde kunna skaffa egen lägenhet och flytta, skulle man kunna tänka sig (om lönen vore något högre ... hur klarar sig fullvuxna som jobbar på samma ställe?! Eller tjänar de mer? Antagligen). 

Men tredje barnet funderar på att börja plugga nästa höst och bor därför hemma fram till dess. Vilket han gör helt rätt i. 

Bara tanken på mina barn ska flytta ifrån oss gör ont .... samtidigt som jag vill att de ska hitta egna bostäder och bli helt självständiga. Såklart!

Om tre år ska våra bostadslån läggas om. Och då har förmodligen och förhoppningsvis två av tre barn flyttat ut. Då är det dags för oss att fundera på framtiden på allvar. Sälja huset och flytta? Eller bo kvar, och i så fall, i ett år eller två eller tre?

Det är lite jobbigt att inte veta, inte kunna planera ... Och trädgården ... hur mycket ska jag lägga ner där? Är det någon idé att plantera några nya buskar eller träd om vi ändå inte ska bo kvar? Hur ska jag tänka? Och vad VILL jag? 

Tänk om alla tre fortfarande bor hemma om tre år, då blir det lite för litet att köpa en lägenhet med bara tre rum (vilket jag lite grann planerar i nuläget, när "planen" är att endast ett barn bor kvar hemma).

Och var ska lägenheten ligga?! I kommunen förstås, men i vilken tätort?! Och i vilken del? 

Så många funderingar som snurrar i huvudet. Och de är inte ensamma - just nu brottas de med andra angenäma bekymmer, men det är ett helt annat och senare inlägg.

En ny fas i livet, del 1

När jag började blogga var mina barn små. Jag skrev ofta om mitt liv som heltidsarbetande trebarnsmamma. 

Nästan ensamstående var jag också eftersom min man jobbade mycket, och bland annat i Malmö där han övernattade en gång i veckan. Och var det inte jobb var det politiska möten på kvällarna ... 

Han brukade komma hem lagom till jag sjönk ner i soffan, efter att ha hämtat barnen hos dagmamma respektive dagis, lagat mat, utfordrat barn, städat i köket, nattat barnen och fått dem att somna.

  

När jag ÄNTLIGEN fick sjunka ner i soffan och njuta av stillheten hördes ett glatt "Hallå!"

Det fanns med andra ord en massa frustration att blogga om på den tiden. Med glimten i ögat för jag har älskat min man, mina barn och hela tillvaron, även om den varit dödens utmattande ibland ... Det händer att jag läser gamla inlägg och skrattar åt eländet. Jag kunde vara ganska rolig. Det är jag sällan nu för tiden.

Men det var inte det jag skulle blogga om nu, utan det faktum att barnen blivit stora och maken är lite av en offentlig person i kommunen - inget man raljerar över alltså. Och jag ... jag jobbar i skola, med barn - inget att skoja om heller. Eftersom allt kan missuppfattas. Eller plockas ut ur sitt sammanhang och feltolkas. Dessutom har jag mist förmågan att uttrycka mig på ett roligt sätt.

Hur som helst. (Nej, nu blev det för långt, jag får fortsätta i nästa inlägg.)

Något skaver i svenska klassrum

Första veckan efter lovet är avklarad, tack och lov. Det har varit en ganska intensiv vecka med elever som inte klarat av att sitta still och som oroligt rör sig och stör i klassrummet. Jag hoppas att nästa vecka blir bättre. 

Det är något som skaver i svensk skola just nu. Eller är det jag som inte passar in? Jag är kanske gammaldags och bakåtsträvare, som tror att vi måste gå tillbaka till ordning och reda i klassrummet. Betyg i uppförande är ett av mina önskemål.

Det måste visas större respekt i klassrummet - både för lärare, elever, annan personal och för saker såsom skolbänkar, pennor, pennvässare, linjaler mm. Elever sitter idag och delar suddgummin i småbitar för att sedan kasta runt dessa när vi vuxna inte ser. Och sedan klagar eleven på att den inte har ett sudd när h*n behöver sudda. 

Idag ska allt vara roligt och eller tillåtet. (Nej, mobbing är absolut inte tillåtet men det förekommer i stor utsträckning ändå.)

Och Gud förbjude om någon elev har  t r å k i g t  på lektionen ... Men hur ska det gå för eleven längre fram i livet om han eller hon aldrig fått lära sig att ha tråkigt? Livet är inte roligt hela tiden. Inte för någon. (Visst, det finns säkert undantag, men för den stora massan är livet tråkigt vissa dagar, och det är bara att acceptera.)

Jag är en tråkig person i klassrummet (och på skolgården). Jag är ganska sträng och tillåter inte slarv, och jag är inte en kul person som strävar efter att bli en kompis. Mitt jobb är att hålla ordning och se till att alla känner sig trygga. 

Jag har ofta fått höra att jag är just tråkig och sträng. Men jag kan vara snäll och trevlig också och jag tror att de flesta elever uppskattar mig och mitt förhållningssätt. Framför allt de som gillar skolan.

En elev som för något år sedan skrek åt mig att jag var den absolut tråkigaste och dåligaste (sic!) fröken som h*n någonsin haft, kommer nu fram till mig och kramar om mig när vi ses. ❤️ Så något verkar jag ha gjort rätt.

Jag ömmar för de elever som vill ha studiero och kunna lära sig saker i klassrummet men som tvingas sitta med hörselkåpor för att ljudnivån är för hög. De är många och de kommer lite i skymundan, tyvärr.

En kollega föreslog häromdagen att det borde sättas upp en kamera i varje klassrum, för att visa föräldrarna hur deras barn beter sig i skolan. Många vårdnadshavare skulle bli väldigt chockade. Jag gillar den idén, för när i hela friden blev det okej att bete sig illa i skolan?! Och varför?! För det är vad som tillåts ske, varje dag.

 

Och där var höstlovet över

Inför lovet lovade jag mig själv att jag skulle läsa, skriva, slappa, träna och promenera. Och kanske tvätta och städa lite om lust för det skulle uppstå, det gjorde det inte men jag har kört några maskiner när elen varit ... eh, förhoppningsvis billigare. 

Däremot har jag läst tre romaner, skrivit ca 15000 ord på mitt manus, pluggat lite spanska (!), tränat, promenerat och slappat, slappat och slappat! Herregud vad slö jag har blivit av allt slappande. Men jag har behövt det här lovet ... komma ikapp mig efter den väldigt stressiga höstterminen, som visserligen lugnade ner sig senaste veckorna. 

Jag har tagit två promenader med två olika kompisar och det var välbehövligt. För även om jag uppskattar att vara utan sällskap är det kul att ha någon att prata med ibland.

Det har blivit en del vin och chips också. Och lite filmer. 

I morgon börjar jobbet igen och jag ser fram emot det. Men jag ser också fram emot att få manuset att växa och utvecklas åt det håll jag hoppas ...! Men jag ropar inte hej än. Vis av erfarenhet vet jag att man lätt hamnar med ett magplask mitt i bäcken.

Höstlov pågår

(Hade tänkt ge bloggandet en riktig chans när jag återupptog det, men det går sådär ... som med det mesta jag företar mig nu för tiden ...) Fast det ÄR ok att vara lite halvkass ibland. 

Innan lovet tänkte jag göra följande:

Slappa

Träna

Läsa

Skriva

Yoga

Promenera

(Ibland faller både promenera och yoga in under träning, men ibland blir det egna punkter.)

Jag återkommer (kanske) när lovet närmar sig sitt slut. Än är det många några timmar kvar.