Nästan ensamstående var jag också eftersom min man jobbade mycket, och bland annat i Malmö där han övernattade en gång i veckan. Och var det inte jobb var det politiska möten på kvällarna ...
Han brukade komma hem lagom till jag sjönk ner i soffan, efter att ha hämtat barnen hos dagmamma respektive dagis, lagat mat, utfordrat barn, städat i köket, nattat barnen och fått dem att somna.
När jag ÄNTLIGEN fick sjunka ner i soffan och njuta av stillheten hördes ett glatt "Hallå!"
Det fanns med andra ord en massa frustration att blogga om på den tiden. Med glimten i ögat för jag har älskat min man, mina barn och hela tillvaron, även om den varit dödens utmattande ibland ... Det händer att jag läser gamla inlägg och skrattar åt eländet. Jag kunde vara ganska rolig. Det är jag sällan nu för tiden.
Men det var inte det jag skulle blogga om nu, utan det faktum att barnen blivit stora och maken är lite av en offentlig person i kommunen - inget man raljerar över alltså. Och jag ... jag jobbar i skola, med barn - inget att skoja om heller. Eftersom allt kan missuppfattas. Eller plockas ut ur sitt sammanhang och feltolkas. Dessutom har jag mist förmågan att uttrycka mig på ett roligt sätt.
Hur som helst. (Nej, nu blev det för långt, jag får fortsätta i nästa inlägg.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar