Vikten av att inte skriva ibland

Att inte skriva ibland är nog nästan lika viktigt som att skriva. Igår skrev jag ett utkast till en novell, och sedan struntade jag i manuset.

I morse vaknade jag och hade en lösning på problem-slutet.

Ska fundera lite till, kanske bolla idén med någon av testläsarna, och sedan testa att skriva. Har jag tur blir det bra och i så fall blir det kanske 90000 ord, vilket var målet från början. (Och landar jag på 85' är jag nöjd ändå. Antalet ord spelar inte jättestor roll, bara ett hjälpmedel och ett mål att sikta mot.)

När jag avslutade manus 2 hamnade jag på 84', men efter första redigeringsvändan försvann ca 3' ord. (Jag erkänner - jag älskar att räkna ord!)

Och nu har jag läst klart!

Gud så skönt det känns. Nu har jag gjort mitt vad det gäller skrivandet. Nu ska den tryckas och nästa gång jag ser texten är det i en färdig bok. En färdig bok.

Det är lika overkligt att jag ska få hålla i min egen bok som det var när jag väntade mitt första barn. Gick bara inte att föreställa sig hur det skulle kännas att hålla sitt eget barn ... Mycket märklig känsla. (Ett barn är såklart så mycket större att få, men en bok är inte långt efter.)

När jag fått min testkorrläsares synpunkter ska jag sammanställa listan till förläggaren. Det var några citationstecken och punkter som hade försvunnit ur texten, och jag gissar att det har skett i samband med sättningen. För jag vet att jag inte gör den typen av slarvfel. Dessutom var det några saker som jag absolut vill ändra på, men innan jag bestämmer mig slutgiltigt ska jag läsa igenom mina förslag igen, för att se om jag tycker samma idag.

Alltså, känslan! Lättnaden! Jag är - äntligen - färdig. Det är nästan lite högtidligt. (Och så kommer de förbannade tårarna!)

Hurra!

Lättnaden!

Nu har jag gjort de sista ändringarna som skulle göras, och några småsaker fixar min förläggare och en assistent åt mig, och snart går manuset till till sättning!

Om ca en vecka ska jag läsa igenom manuset en allra sista gång, kolla att allt ser bra ut, och därefter går det till tryck.

Det är så stort. Och det är så roligt. Jag har gråtit en liten skvätt. (Vågar inte ens tänka på hur det ska kännas när boken väl kommer ... men jag gissar att det kommer kännas så overkligt att jag inte kommer kunna gråta bara för det. Därför gråter jag lite extra idag, när jag tänker på den färdiga boken. Herregud vad stort det är! Och herregud vad blödig jag är.)

Nu är vi igång!

Idag har jag pratat med min jättetrevliga förläggare! Hon gick igenom vad som ska göras och vad som kommer hända. En redaktör ska utses och h*n ska ta kontakt med mig för att arbeta färdigt med romanen innan korrekturläsaren tar vid. Därefter ska jag läsa och godkänna. Sedan ska en sättare (tror jag) sätta boken. Och jag ska läsa och godkänna sättningen (tror jag det heter).

En himla massa läsning av boken kommer det att bli. Jag som änna är färdig med den.
Trodde jag ja.  

En formgivare ska göra omslaget också. Ganska snart. Pressbilder får jag fixa själv. Och bör fixa ganska snart. Gärna utomhus. (Tur jag har en bra kamera och en dotter som är duktig på att fotografera!)

Vi är igång och det är så himla spännande!

Lägg den 21 maj på minnet, det är då boken kommer ut.