Ute på gatan förut blev jag omkörd av en tuff bil i full fart! Toksnabbt. Den stannad tvärt och ut kliver stans coolaste kille (såg han ut att tycka själv alltså) och drämmer igen bildörren. Braaaak! Listen trillade loss.
Jag började gapskratta, men fick hejda mig - han såg inte särskilt snäll ut. Men åh vad mitt skadeglada jag jublade!
.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Skadeglädjen.. Den sanna glädjen!! :)
SvaraRaderaHa ha, där fick han!
SvaraRaderaUhum....hade nog också garvat!
SvaraRaderaInte för inte är skadeglädje den sanna glädjen.. :-)
SvaraRaderaHahaha
SvaraRaderaHaha, ja ibland är det vnsinnigt svårt att hålla sig för skratt!
SvaraRaderaHaha rätt åt honom!
SvaraRaderaHaha, stackarn, När all ballhet rinner av i ett svep kan det bli jobbigt.
SvaraRaderaSomliga straffas omedelbums! Och jag hade också skrattat!
SvaraRaderaHaha, jag hade nog skrattat ihjäl mig jag med. Skulle velat sett hans min :)
SvaraRaderaHehe, vansinnigt typiskt även det :O)
SvaraRaderaHan kan gott ha det :O)