Allvarligt talat ... jag jobbar heltid igen - något jag sa för några år sedan att jag aldrig skulle göra mer i hela mitt liv. För det är för jobbigt och det ger för lite tid till sådant som är roligt och värdefullt.
Dock tycker jag väldigt bra om mitt jobb. Jag trivs överlag jättebra och känner sällan att jag inte vill gå till jobbet (förutom sista veckan när det lurat en förkylning i kroppen, som nu brutit ut och nästan däckar mig).
Det är fantastiskt kul och spännande att få följa dessa individer på nära håll och se dem utvecklas. Det är också kul att få vara del i ett sammanhang och se hur det funkar i skolans värld. (Men herregud vad mycket möten det är, och dokumentation som ska göras - när hinner lärarna att undervisa egentligen? Hoppas att det bara är min första känsla nu i början och att allt lägger sig snart.)
Men orken och tiden räcker inte, känner jag.
När ska jag hinna, och orka, skriva nästa roman? (Vill jag ens skriva en till?) När ska jag orka och hinna umgås med vänner? Ska ju fika med en väldig massa människor hade jag tänkt. Orkar ju inte! Hinner inte. Glömmer bort.
Idag är jag hemma med förkylning och feber. Och dåligt samvete. Känns som att jag skolkar, trots att jag nästan inte orkar hålla mig upprätt.
Tur att mitt avtal inte sträcker sig längre än juni eller juli nästa år. (Med risk/chans till förlängning, hoppas jag.) Det är skönt att känna att jag inte är fast, utan bara tidsbegränsad. (Samtidigt hoppas jag på nytt avtal för nästa års läsår.)
Dock tycker jag väldigt bra om mitt jobb. Jag trivs överlag jättebra och känner sällan att jag inte vill gå till jobbet (förutom sista veckan när det lurat en förkylning i kroppen, som nu brutit ut och nästan däckar mig).
Det är fantastiskt kul och spännande att få följa dessa individer på nära håll och se dem utvecklas. Det är också kul att få vara del i ett sammanhang och se hur det funkar i skolans värld. (Men herregud vad mycket möten det är, och dokumentation som ska göras - när hinner lärarna att undervisa egentligen? Hoppas att det bara är min första känsla nu i början och att allt lägger sig snart.)
Men orken och tiden räcker inte, känner jag.
När ska jag hinna, och orka, skriva nästa roman? (Vill jag ens skriva en till?) När ska jag orka och hinna umgås med vänner? Ska ju fika med en väldig massa människor hade jag tänkt. Orkar ju inte! Hinner inte. Glömmer bort.
Idag är jag hemma med förkylning och feber. Och dåligt samvete. Känns som att jag skolkar, trots att jag nästan inte orkar hålla mig upprätt.
Tur att mitt avtal inte sträcker sig längre än juni eller juli nästa år. (Med risk/chans till förlängning, hoppas jag.) Det är skönt att känna att jag inte är fast, utan bara tidsbegränsad. (Samtidigt hoppas jag på nytt avtal för nästa års läsår.)
Heltid är aldrig heltid. I alla fall jag jobbar dygnet runt känns det som. Jag vill också hitta utrymme att prioritera annat i livet. Svårt det här.
SvaraRadera