Sista helgen när det är finhöst?

Idag skiner solen, åtminstone än så länge, och kanske blir det en lika härlig dag som igår. Hoppas det! Nästa vecka ser ut att bli regnig varenda dag.

En del har hänt sedan förra inlägget, trots att jag skriver lite oftare nu än förr. 

Det har varit lite för mycket jobbet ett tag så i tisdags bröt jag ihop, typ. Huvudet kändes helt konstigt, som att jag led av yrsel men utan att det snurrade och plötsligt försvann känseln i axlarna! Det var faktiskt läskigt. Jag gick hem och stannade hemma resten av veckan. (Men var och jobbade på fredagen, på studiedagen.)

Nu gäller det att ta det lugnt, på riktigt. 

Hälen utsatte jag för lite mer belastning igår genom att ta en PW i Gallhålan. Kunde inte låta bli att springa några få, korta sträckor - vill så gärna få upp pulsen men det fick jag inte igår eftersom jag inte vågade springa vare sig långt eller fort. Hälsenan känns som vanligt idag på morgonen, den stramar men inte mer än tidigare. (Kanske kommer surt om några dagar? Hoppas inte!)

Manuset kämpar jag vidare med och kan eventuellt ha kommit på en inledning som får funka tills vidare. Jag vill skriva, tror jag. Eller så önskar jag att jag ville ... (Men vad kan jag annars?! Inte mycket ...)

Och nu har jag något att kanske bygga på?

Någon gång i natt kom en idé till ett manus till mig. Bara sådär, plötsligt, och som vanligt när man minst anar det och gärna när man precis ska somna, har somnat eller är mitt i en sömn ...

Jag orkade inte skriva ner den, trots att det är förenat med att den faller i glömska, men som tur var fanns den kvar i morse när jag vaknade. Filade lite på den medan jag gick hem från gymmet och nu har jag skrivit ner det viktigaste. 

Nu behöver jag bara få en lite starkare kropp (axlar och rygg) och sedan sätter jag igång. Jag ska ge skrivandet en ny chans. För att jag vill och för att jag tror att jag kan.

Jag vill ha lusten tillbaka

I förra inlägget skrev jag om min tappade skrivlust. Ganska snart därefter blev jag påmind om något en känd författare lär ha sagt om motivation - minns inte vad - men något i stil med att man måste öva på det ... Jag får kolla upp och återkomma.

Ergo: Jag vill ha tillbaka skrivlusten. Jag gillar ju att skriva!

Tappad skrivlust men vill jag ha den tillbaka?

Jag sa upp mig från en trygg tillsvidaretjänst för att skriva en bok. Och för att undvika att gå in i väggen. 

Än idag vet jag inte om jag använde författardrömmen som en anledning att få sluta jobba. Men eftersom det blev en utgiven roman tycker jag att jag fattade rätt beslut.

Det är nu tvivlen och tankarna kommer ... Vill jag skriva en bok till? Har jag skrivkramp eller har jag tappat skrivlusten? Och vill jag ha den tillbaka? Är det drömmen om författare jag tycker om snarare än att bli författare? Jag vet inte.

När jag sa upp mig var mina barn fortfarande ganska små och krävde mycket tid och ork. Nu är de mer eller mindre unga vuxna och självgående. Jag behövs inte i deras liv på samma sätt som förr. Så nu finns alla möjligheter för mig att göra sådant som jag tycker om att göra! Synd bara att jag inte vet vad det är. Eller att orken inte räcker till, till något. (J***a klimakteriet.)

Att veta vad jag vill hade underlättat ...

11 september

Den här dagen för 20 år sedan. Glömmer den aldrig.

Min tvååring sitter intill mig och tittar på Teletubbies och jag ammar mina tvillingar. Vi hade precis haft mysigt besök av min syster.

Mamma ringer och jag hör direkt att något har hänt. "Har du [utländska nyhetskanaler]? Ett plan har flugit in i ett av tvillingtornen i World Trade Center."

"Du skämtar!" säger jag men hör på henne att hon är helt allvarlig. 

Till dotterns stora protester stänger jag av Teletubbies och slår över till annan kanal. Samtidigt fortsätter mamma berätta att två andra plan har kapats och ett har störtat och ett annat var på väg mot Pentagon, eller om det var tvärtom. Ordningen kan vara en efterhandskonstruktion.

"Vi ska titta på flygplan!" Jag försöker låta glad och positiv men vill bara gråta över bilderna som visas. Ofattbart. Helt ofattbart.

Jag ringer min syster som fortfarande sitter på bussen hem efter besöket hos oss. Jag berättar och hör hur hon flämtar till och jag minns att jag tänker på de på bussen som säkert hörde henne. 

En stund senare flyger ett till plan in i det andra tornet och något går sönder inom mig. Jag tittar på min tvååring och mina femmånadersbebisar och undrar vilken värld de kommer att växa upp i.