Saker att jobba lite mer på

Jag har börjat dra ner på de egna kraven på mig själv. Skyhöga sådana, varför? Blir jag tackad? Nej, jag blir uppäten. Jag ger ena fingret och folk tar restan av mig. Det räcker att det viktigaste blir gjort. Det här är svårt men jag tycker att jag börjar bli bättre. Behöver jobba mer på den biten.

Jag har börjat skjuta upp saker som inte måste göras pronto. Om ingen kommer till skada (eller att lågstadiet och mellanstadiet står helt utan lärare) så kan det nog vänta några timmar eller dagar till. Den här punkten behärskar jag nästan till fullo. Eller nästan nästan. Åtminstone det jag är bäst på. (Eh ... vilken merit, typ.)

Det jag inte är lika bra på än är att släppa det dåliga samvetet. Jag får dåligt samvete när jag säger nej till folk. Framför allt om det är något jag faktiskt kan göra men inte hinner. Det känns himla trist. Jag brottas lite med det idag ... dissade en kollega för att jag ville gå hem från jobbet. 

Jag måste bli bättre på att säga nej, sätta gränser och sedan inte gå och tänka mer på saken. Jag har rätt att må bra när jag jobbar och när jag kommer hem från jobbet. Det gör jag väldigt sällan just nu. Men jag hyser hopp om att det kommer att bli bättre, det gör jag.

Idag har jag skrivit ner saker som varit bra, som jag gjort bra eller som jag lyckats med - och vilken bra känsla det gav. Då fick jag se att jag gör faktiskt en massa bra saker också. Inte bara misslyckanden eller svårigheter som gör att jag känner mig bristfällig. 

Heja mig!

 

Morgnarna hos mig

Nu tänds ljus på morgonen. Ute är det fortfarande mörkt.
Efter lite rörlighet och några yogaövningar blir det kaffe och lite radio.
Jag scrollar nattens händelser och börjar så smått ladda för en ny arbetsdag. Och ny vecka.

Should I stay or should I go?

Ibland trillar tankarna ner i gamla invanda mönster och spår och blir svåra att bryta. 

Det här med jobb. Att vara anställd. Leva i ekorrhjulet. Ständigt närvarande dragkamp i mitt inre.

Jag måste ha pengar, så är det bara, så i nuläget finns det inte på kartan att hoppa av hjulet igen. (Och det vill jag inte heller, innerst inne - för jag trivs, trots allt, väldigt bra. Mer om det lite senare i inlägget - om jag inte glömmer bort det. Vilket brukar ske.)

Hm. Har redan tappat tråden. Eller om jag kommit till insikt bara efter förra stycket? Jag måste ha pengar. Särskilt nu när allt bara blir dyrare och dyrare. (Tack regeringen för usla beslut.)

Men det är det här med att stanna där jag är eller göra något annat?

(Jag vill stanna.) Ibland känns det övermäktigt. De senaste åtta, nio arbetsdagarna har känts som ett helvete. Jag har stressat så otroligt mycket att kroppen nästan låst sig ibland. Huvudet har värkt och till och med bränt stundtals. Det har känts som att hjärnan lossat från själva huvudet och helt slutat fungera.

(Här skulle jag vilja berätta detaljer som jag måste hålla tyst om.)

Det ställs stora krav och hög press. Kanske mest från mig själv? Dumt. 

Orkar jag kämpa? Hur mycket ska jag ge av mig själv? Är jag rätt person på den tjänsten eller krävs det någon annan? (Med ett par utmattningsdepressioner i bagaget är man inte stark och snabb längre.)

Gör jag tillräckligt? Är jag tillräckligt effektiv? Med tanke på att jag fortfarande är ny GÅR DET INTE att göra saker snabbare än jag redan gör, då blir det fel. Och jag hatar när saker blir fel.

Men. Ett stort men. Det kommer med största sannolikhet att bli bättre. Skolstart innebär alltid mycket att göra ... och jäklar i havet vad mycket det finns som ska klaffa på en stor skola vid terminsstart! Innan jag började på expeditionen hade jag ingen aning om hur mycket som ska göras och fixas och ändras, och jag trodde att saker och ting sköttes automatiskt. Det gör det inte. Någon fixar med allt. Och denna någon är inte på plats just nu och jag har fått hoppa in för Någon. Det går inget vidare, måste jag erkänna. Men jag kämpar på, vi alla kämpar på - rektorerna, pedagogerna och jag. 

Jag ska ge jobbet några veckor till ... för att jag vill att det ska bli bra. Jag vill komma in i arbetsuppgifterna och känna att jag gör dem bra. Men jag tänker inte bränna ut mig. 

Andra arbetsveckan

Den här arbetsveckan har varit ... obeskrivligt jobbig. 

Jag som forfarande är ny på jobbet, samt glömt bort en del under den långa ledigheten, har fått sätta mig in i arbetsuppgifter som är helt nya för mig.  

För att göra en lång historia kort: Det har varit helvetiskt jobbigt den här veckan. Jag har gråtit av frustration och trötthet, jag har stressat tills det har bränt i bakhuvudet, jag har glömt bort de mest enkla saker som borde vara omöjliga att inte komma ihåg ... Jag har nog upplevts som kort i tonen och kanske direkt otrevlig. 

Det har känts lite skrämmande. Hur är det möjligt att bli så stressad på mindre än två veckor? Jag gick från totalt utvilad till att vara i stort behov av ny ledighet. (Jag vet ju svaret. Det beror på orsaker som jag inte kan råda över. Jag måste lära mig att hantera min stress.)

Men jag gillar trots allt mitt nya jobb! Men jag vill gärna känna att det ska kännas bra och roligt igen. Jag har faktiskt övervägt att söka något annat, eller gå tillbaka till att vara elevassistent. Men jag vill inte det. Jag vill jobba kvar, jag vill komma in i arbetsuppgifterna och vara en trevlig och hjälpsam kollega!

Kanske lugnar det ner sig snart - det är alltid som mest att göra vid terminsuppstart. (Och så är situationen extrem eftersom vi är underbemannade pga orsaker.) 

Över lag har jag fint stöd från rektorer och kollegor och det känns väldigt bra. Det är bara några få som fortfarande inte fattat ... suck.

Men jag behöver bli bättre på att hantera stressen - och att sänka min ambitionsnivå ännu lite till. Jag jobbar på det och jag har gjort framsteg, och det är bra. Och nu är det helg och jag ska försöka sluta tänka på jobbet och allt jag missat att göra som jag borde ha gjort. Men jag misstänker att det finns kvar på mitt bord även på måndag. Eller tisdag. Eller om två veckor. 

Första arbetsveckan

Luktärterna blommar för fullt och doftar ljuvligt.

Det har varit ganska intensivt den här veckan. Mycket som ska fixas och ordnas med inför skolstarten och det mesta är fortfarande nytt för mig. Allt går långsamt och jag känner mig trögfattad och lite dum ... men det har gått bra ändå. Saker har blivit gjorda och jag tycker att jag har kommit en bit på vägen när det gäller mig själv ... 

... jag har inte längre samma behov av att göra allt så himla bra och pedantiskt. Jag känner inte längre att jag måste lösa ett problem innan det ens har hamnat på mitt bord. Och jag gör saker tillräckligt bra. Eller kanske bara halvdant, eftersom jag inte har tid att göra det bättre. Och ingen blir arg! Ingen kommer till skada. Och jag blir inte lika utmattad som om jag skulle lagt ner mig själ i saker och ting.

Jag måste inte heller bli omtyckt av alla längre. 

Och jag slängde igen dörren och väste "inte nu" mitt framför näsan på en kollega utan att få dåligt samvete - tänkte bara att jag ber om ursäkt lite senare och ger en förklaring om det behövs. Mitt gamla jag hade fått ont i magen av att ha varit en bitch. (Jag bad om ursäkt lite senare och saken var ur världen, hur skönt som helst att inte ha hetsat upp sig över det.)

Och jag kan med att säga till folk: "Jag vet inte, du får fråga någon annan" istället för att lova att ta reda på allt åt alla. Folk kan själv söka upp information. 

Men självklart hjälper jag till om jag kan och hinner, men jag slår inte längre knut på mig själv för att vara andra till lags. Och jag sitter inte heller och rullar några tummar - jag går inte ens iväg och tar en kaffepaus! Men det kommer jag att behöva lära mig att göra för att inte ätas upp av jobbet. Det finns således fortfarande kvar saker att arbeta med när det kommer till mig själv. Skönt, för det vore ju jobbigt om jag redan var perfekt. Är ju trots allt bara 50.

Semestern del fyra

Medelhavet är ljuvligt. Att få svalka sig och guppa i vågor när det är drygt 30° är underbart.

Att ha en egen bougainvillea som ibland behöver klippas är ren och skär lycka. Måtte den aldrig vissna ner och dö.

Strandpromenaden i Albir är så trevlig. Men tyvärr är det oftast för varmt för mig att strosa där, mitt i sommaren. Jag längtar efter att få uppleva Spanien i april, maj och september, oktober när det inte är lika varmt som i juli och augusti.

Den här sommaren investerade vi i en markis/pergola som täcker större delen av terassen - väl investerade pengar, även om de grävde ett ganska stort hål i plånboken. Men förhoppningsvis håller den under lång tid framöver. Perfekt att sitta och "sola" under - man får lite, lite färg men man blir inte bränd. Och parasollet kunde vi äntligen flytta ner till baksidan för att få lite skugga där på eftermiddagen. 

Utsikten som jag troligtvis aldrig kommer tröttna på. 

Det är värmen som gör att jag efter ungefär fyra veckor vill åka hem till Sverige. Jag tröttnar på den evigt blåa himlen (jag jublar när det någon enstaka dag kommer lite moln!) och den gassande solen. Samtidigt är det så skönt och lyxigt att veta att man inte måste passa på att vara ute när solen skiner. Och stolsdynor kan vara ute dygnet runt. Tvätt kan hänga ute över natten. Det är så skönt. Och om det mot förmodan kommer lite regn torkar sakerna upp så fort solen kommer fram.

Det är ett tacksamt klimat även om jag hade önskat att temperaturen låg kring 27°.

Semestern del 3

Vi badade en hel del. Vår strand, som ligger närmast och som vi tycker bäst om ligger i Albir. Eller egentligen i Altea. 

Vi åt inte särskilt ofta på restaurang faktiskt, men några gånger var vi på It's a small world i Albir, som har god mat och trevlig miljö.

Men vi upptäckte en ny pärla i Altea, Chabby chic, som hade förvånansvärt god mat. Får bli att besöka den nästa år igen.

Här äter vi tapas på It's a small world. Deras hamburgare är fina också.

Utsikt över stranden (en av dem) i Benidorm. Här sitter vi på en pizzeria med fantastisk utsikt över stranden och havet. Och pizzorna är jättegoda. Återkommer när/om jag kommit på namnet.

Och så utsikten på morgonpromenaderna. Jag tröttnar aldrig och snart kommer jag att längta ner igen. För tillfället är jag nöjd med att vara i Sverige, med svala nätter och frisk luft. 

Till havs

"Vill ni följa med ut med båten i morgon?"

Om vi ville?!

Först kändes det lite läskigt men efter ett tag vågade jag släppa mitt krampaktiga tag om vad det nu var jag höll fast mig i. Jag glömde till och med bort att jag inte gillar djupa vatten. Jag tänkte inte ens på att det var djupt. Det var bara helt fantastiskt härligt. Vattnet var makalöst blått i vissa vinklar - så där så att man nästan trodde att det var photoshoppat.  

Så nu sitter jag här och undrar om jag inte kan tänka mig att bli båtmänniska ändå. Om vi hade haft mer pengar och mycket mer tid. Eller så nöjer vi oss med att följa med som sällskap, funkar riktigt bra det med.

I skrivande stund är det kväll och solen är på väg ner. Det har varit några helt fantastiskt fina dagar som avslutar årets långa, härliga semester.

Semestern del 2

Här är ord egentligen överflödiga. Vi njöt av våra morgonpromenader, terassen med utsikt över citronträd, palmer, berg och Medelhavet.

En väg där det inte kör några bilar. Där vägen tar slut övergår den i olika cykelstigar och gångstigar. Man kan variera promenaderna nästan hur mycket som helst. 

Utsikten från den övre vägen. Från stranden i Albir ...

... till Benidorm.

Berget mellan dessa två ställen bjuder på en fantastisk utsikt och tidvis svindlande promenad, som vid ett ställe blev alldeles för brant och farlig och vi blev tvungna att vända.

  

Semestern del 1

Efter flera timmar och många mil genom Europa kom vi äntligen fram till vårt lilla hus. Det var disigt eller kanske rent av mulet och havet syntes inte. Men det var skönt ändå att vara framme.

Morgonpromenaderna ... jag älskar dem och tycker verkligen om det lilla berget intill vårt område med den storslagna utsikten och de många stigarna att promenera eller springa på.

Den här utsikten är dessutom tagen från den nedre vägen, det finns en övre också vilket jag återkommer till i senare inlägg. 

Och efter promenaden eller joggingturen blir det morgonkaffe på takterassen och jag kan inte beskriva i ord hur skön känsla det är.

I år var de första dagarna mulna och med bara pyttelite sol, vilket var himla skönt för en ljushyad nordbo som jag. 

På resan tar vi två övernattningar, förutom hemresan förra året då vi tog en ... dels för att inte trötta ut oss fullständigt, dels för att vi vill komma fram medan det fortfarande är lite ljust. På nervägen stannar vi dessutom till och fikar hos vänner i Valencia vilket är himla trevligt.

Vi var framme vid 20-tiden och då hade vi klarat av både middag och handling och allt vi behövde göra var att tömma bilen, kolla att huset såg ok ut - vilket det gjorde - och sedan sätta oss med ett glas vin på terassen. Och vi njöt av att vara framme. (Men jag tycker alltid att det är jobbigt att lämna barnen, även om jag VET att de klarar sig utmärkt utan oss.)

En vecka kvar

Idag om en vecka återgår jag till jobbet. Vad jag ska göra vet jag inte riktigt för det blev aldrig något avtal skrivet innan semestern. En muntlig överenskommelse om att fortsätta som administratör har jag men i skolans värld kan allt hända, saker kan förändras och tjänster ändras. 

Någon dag ska jag berätta mer men just nu behöver jag dricka mitt kaffe och uppdatera mig på världsläget. 

Tillbakalängtan den här gråmulna söndagen

Sol, värme och långa bad. Ljumma kvällar, ljuvlig Bougainvillea och prisvärd cava.

Costa Blanca, juli 2022. 

(Men jag saknar inte att svettas, bli kladdig av solkräm och de kliande soleksemen. Men i november eller februari kommer jag längta även efter det.)

Är detta med bloggande något för mig?

Någonstans måste tankarna få lov att komma ut ... och även om jag inte är särskilt exhibitionistisk av mig vill jag gärna nå ut och inte gömma dem i en dagbok. Visserligen skriver jag dagbok, också, men på det där stolpiga viset - för att minnas vad jag gjorde vissa dagar eller vad jag gav barnen i julklapp eller födelsedagspresent. 

Jag älskade att blogga när det begav sig. Fullkomligt älskade. Allt jag tog mig för blev ett inlägg. Och oftast var jag ganska rolig. Framför allt bjöd jag på mig själv. Ironiserade över min situation och livet med småbarn. Sedan växte barnen upp och blev ungdomar som kom i kontakt med internet och jag fick skärpa till mig. Fick inte lov att vara en pinsam mamma, fick inte lov att berätta saker om vår familj. (Något jag förstås har största förståelse och respekt för.)

Och nu, nu sitter jag här med tankar, drömmar, nojor och grubblerier. Allt behöver få komma ut. Nej, inte riktigt allt, men mycket. 

Kanske testar jag att blogga igen och kanske blir det lite dagbok, som i Kära dagbok ... kanske blir det pannkaka av tankarna. 

Tänkte börja med att berätta om sommaren, mest för att få en reseberättelse för min egen skull, och få en plats full med bilder. För mitt minnes skull. Och kanske för någon annans intresse eller nyfikenhets skull. Vi får se.