Första arbetsveckan

Luktärterna blommar för fullt och doftar ljuvligt.

Det har varit ganska intensivt den här veckan. Mycket som ska fixas och ordnas med inför skolstarten och det mesta är fortfarande nytt för mig. Allt går långsamt och jag känner mig trögfattad och lite dum ... men det har gått bra ändå. Saker har blivit gjorda och jag tycker att jag har kommit en bit på vägen när det gäller mig själv ... 

... jag har inte längre samma behov av att göra allt så himla bra och pedantiskt. Jag känner inte längre att jag måste lösa ett problem innan det ens har hamnat på mitt bord. Och jag gör saker tillräckligt bra. Eller kanske bara halvdant, eftersom jag inte har tid att göra det bättre. Och ingen blir arg! Ingen kommer till skada. Och jag blir inte lika utmattad som om jag skulle lagt ner mig själ i saker och ting.

Jag måste inte heller bli omtyckt av alla längre. 

Och jag slängde igen dörren och väste "inte nu" mitt framför näsan på en kollega utan att få dåligt samvete - tänkte bara att jag ber om ursäkt lite senare och ger en förklaring om det behövs. Mitt gamla jag hade fått ont i magen av att ha varit en bitch. (Jag bad om ursäkt lite senare och saken var ur världen, hur skönt som helst att inte ha hetsat upp sig över det.)

Och jag kan med att säga till folk: "Jag vet inte, du får fråga någon annan" istället för att lova att ta reda på allt åt alla. Folk kan själv söka upp information. 

Men självklart hjälper jag till om jag kan och hinner, men jag slår inte längre knut på mig själv för att vara andra till lags. Och jag sitter inte heller och rullar några tummar - jag går inte ens iväg och tar en kaffepaus! Men det kommer jag att behöva lära mig att göra för att inte ätas upp av jobbet. Det finns således fortfarande kvar saker att arbeta med när det kommer till mig själv. Skönt, för det vore ju jobbigt om jag redan var perfekt. Är ju trots allt bara 50.