Should I stay or should I go?

Ibland trillar tankarna ner i gamla invanda mönster och spår och blir svåra att bryta. 

Det här med jobb. Att vara anställd. Leva i ekorrhjulet. Ständigt närvarande dragkamp i mitt inre.

Jag måste ha pengar, så är det bara, så i nuläget finns det inte på kartan att hoppa av hjulet igen. (Och det vill jag inte heller, innerst inne - för jag trivs, trots allt, väldigt bra. Mer om det lite senare i inlägget - om jag inte glömmer bort det. Vilket brukar ske.)

Hm. Har redan tappat tråden. Eller om jag kommit till insikt bara efter förra stycket? Jag måste ha pengar. Särskilt nu när allt bara blir dyrare och dyrare. (Tack regeringen för usla beslut.)

Men det är det här med att stanna där jag är eller göra något annat?

(Jag vill stanna.) Ibland känns det övermäktigt. De senaste åtta, nio arbetsdagarna har känts som ett helvete. Jag har stressat så otroligt mycket att kroppen nästan låst sig ibland. Huvudet har värkt och till och med bränt stundtals. Det har känts som att hjärnan lossat från själva huvudet och helt slutat fungera.

(Här skulle jag vilja berätta detaljer som jag måste hålla tyst om.)

Det ställs stora krav och hög press. Kanske mest från mig själv? Dumt. 

Orkar jag kämpa? Hur mycket ska jag ge av mig själv? Är jag rätt person på den tjänsten eller krävs det någon annan? (Med ett par utmattningsdepressioner i bagaget är man inte stark och snabb längre.)

Gör jag tillräckligt? Är jag tillräckligt effektiv? Med tanke på att jag fortfarande är ny GÅR DET INTE att göra saker snabbare än jag redan gör, då blir det fel. Och jag hatar när saker blir fel.

Men. Ett stort men. Det kommer med största sannolikhet att bli bättre. Skolstart innebär alltid mycket att göra ... och jäklar i havet vad mycket det finns som ska klaffa på en stor skola vid terminsstart! Innan jag började på expeditionen hade jag ingen aning om hur mycket som ska göras och fixas och ändras, och jag trodde att saker och ting sköttes automatiskt. Det gör det inte. Någon fixar med allt. Och denna någon är inte på plats just nu och jag har fått hoppa in för Någon. Det går inget vidare, måste jag erkänna. Men jag kämpar på, vi alla kämpar på - rektorerna, pedagogerna och jag. 

Jag ska ge jobbet några veckor till ... för att jag vill att det ska bli bra. Jag vill komma in i arbetsuppgifterna och känna att jag gör dem bra. Men jag tänker inte bränna ut mig.