Tisdag ...

Eländesdag. Ingen frukostpersonal den här dagen heller. Måste prata med chefen om det ... Det blir liiite tajt att hinna med allt. Eller så får em-personalen jobba ikapp det som jag inte hinner.

Eller är det att jag är ovan fortfarande, och därför långsam? Är det därför jag känner mig så stressad? Jag får dåligt samvete inför den som ska jobba efter mig.

Samtidigt har jag kommit till jobbet vissa dagar och fått röja upp efter förmiddagen. Så det kanske hör till? Jag saknar att ha någon att ventilera med. Vad är normalt och vad kan jag förvänta mig? 

Dessutom var det en del saker utöver det vanliga idag ... som tog all min kraft och energi. Och jag tappade nästan hoppet om medmänskligheten ett tag. Jösses. Någon gång längre fram kanske jag berättar men inte idag. Inte för att jag har många läsare, men ändå. 

Lägg därtill en dunderförkyld praktikant som kanske har smittat mig med något. HOPPAS INTE! 

Veckovill

I lördags sa jag ja till ett extrapass eftersom en kollega var sjuk. Fick en väldigt bra jobbkväll. Kände mig mer avslappnad än på länge - eftersom jag ju inte riktigt jobbade* utan hoppade in extra - tänk om jag kunde ha samma inställning varje arbetspass. Igår kändes därför som lördag hela dagen och idag känns det som tisdag. Jag blir inte klok på den här förvirringen! 

Hur som helst. Idag är jag ledig och ska försöka gå ut och få lite frisk luft och dagsljus. Ska även kolla med mitt extrajobb vad som blev sagt om jobb i slutet av den här veckan. 

Och så ska jag komma på något att laga till middag. En av vardagens jobbigaste frågor.

*Jag gjorde naturligtvis mitt bästa, och ett lika bra jobb som om jag varit schemalagd, det var bara min mentala inställning som var lite annorlunda. Mindre stressad och nojig.

Min karaktär lämnar en del att önska

 

Vi har fått några soliga dagar sedan jag skrev förra inlägget, vilket är väldigt trevligt. 

Jobbet rullar på ganska bra (igår var det en månad sedan jag började) men både träning och skrivande borde steppas upp en aning ...

Men hey, man kan väl inte vara en stjärna inom alla områden på samma gång? Ibland får man nöja sig med att vara tillräcklig.

Vädret lämnar en del att önska

Det är lätt att hålla sig för skratt. Glömde dessutom min mat hemma (dumt!!) men kom åtminstone ihåg mina inneskor. Skönt att slippa gå i stövlar inomhus i åtta timmar. Alltid något.

En balansakt i flera delar

Igår gick jag ut och sprang och det kändes himla bra. Tills senare på eftermiddagen när jag började känna mig hängig och misstänkte att jag hade en förkylning på gång. (SKIT OCKSÅ!)

Men idag känns det bra igen. Lite, lite sliten känsla i kroppen men det är nog för att jag slarvade med maten i helgen, och efterdyningar från gårdagens löpning. 

Jag har inte lärt mig min nya mat- och sovklocka än och inte vant mig vid sena kvällar. Kroppen tar lite stryk. (Att inte äta något riktigt på hela lördagen var otroligt dumt, det får jag inte göra om.)

Men så länge jag sover hyfsat bra och vaknar någorlunda utvilad är jag glad. Vill väldigt gärna hålla mig frisk och kunna jobba och träna - och leva. En förkylning slår ju undan benen totalt. Helst som jag får väldigt manliga förkylningar nu för tiden. (Suck.)

Träningsvärk och både lugn och stressig helg

Det blev ganska rejäl träningsvärk efter gymmet förra veckan. Förstås. Och jag kände mig lite halvrisig men ingen förkylning bröt ut (även om jag känner att den ligger och lurar pga ständigt sliten pga sömnbrist och lågt energiintag.) 

Jag har inte vant mig vid att vara uppe och igång när klockan är 23 ... men det går lättare än jag trodde.

Helgen blev både jättestressig (lördagen) och behaglig (söndagen). I lördags slarvade jag med både mat och vatten, vilket var dumt för på söndagen vaknade jag med världens huvudvärk. Den kom dock under kontroll lagom tills jag gick till bussen. Då kom istället den Enorma Tröttheten. 

Att det blev en lugn arbetsdag var oerhört välkommet och välbehövligt. Så himla skönt att inte behöva stressa ihjäl sig för att hinna med allt. (Nattpersonalen blir inte glad om det finns saker kvar från em-passet. Vi ska tydligen bara hjälpas åt åt ena hållet ...) 

Igår passade jag på att åka till optikern och få mina bågar fixade. Skruven som håller ihop skalm med båge hotade att ramla loss igen ... och när jag ändå var där gnällde jag lite på att glaset och bågen går emot kinden när jag ler men hon fixade det åt mig och jag blev så glad och lycklig. Trodde inte att det gick att göra. Det har verkligen STÖRT mig att glaset kladdas ner varje gång jag ler. Och nu är det åtgärdat!

Nej! Bara nej!

Det känns som att en förkylning ligger och jag rekommendera den starkt att försvinna fortare än kvickt. Jag har varken ork, tid eller lust att bli förkyld. Jag ska ju jobba i morgon och på söndag! 

Finns knappt något värre än att behöva ringa och sjukanmäla sig. Patetiskt ju. (Nej, är man sjuk ska man självklart inte jobba. Men jag hatar att behöva stanna hemma på grund av att jag inte mår bra. Hatar! Och jag AVSKYR att vara förkyld ... usch.)

Så nej, jag tänker inte bli sjuk. Jag tänker lägga mig i tid, sova bra och hålla mig frisk. För att jag vill jobba.

Jag var på gymmet igår och kanske tränade jag lite hårdare än jag borde, med tanke på hur otränad jag är ... Det kan vara på grund av det som jag mår lite halvrisigt idag. Har ju hänt förr att jag fått feber i samband med kraftig träningsvärk. (Apropå patetiskt ...) Och jag har träningsvärk idag. Jösses. Borde nöjt mig med 20 minuter igår. Det blev 40. Ja, jag blir trött på mig själv. Men det var kul att gymma! Måste göra det snart igen.

Ska bara se till att jag håller mig frisk först.

Fredagsonsdag, *klapp klapp klapp*

Idag har varit en så himla rimlig dag på jobbet. Som jag behövde den!

Och nu är jag ledig i två dagar ... SKÖNT! Och sedan jobbar jag lördag-söndag. 

Det är bara vissa saker jag fortfarande inte behärskar, och andra som jag bara inte kan lägga på minnet ... men det kommer väl så småningom, antar jag.

Jösses, vilken dag

Det kom ingen frukostpersonal i morse så jag stod ensam med allt som hade med disk och mat att göra, och det tog sin lilla tid. Vad ska sparas och vad ska slängas?! Jösses vad jag slet. 

Sedan kom matvaruleveransen och då jäklar fick jag att göra. Frysvaror, kylvaror och torrvaror. Sprang (gick fort) som en skållad råtta. 

Helt slut nu.

Men det har gått bra. Kände mig dum som lämnade så mycket till eftermiddagspersonalen men hon sa att det var lugnt och att hon hade varit med om värre. Bra jobbat, sa hon också och det värmde.

För ja, jag jobbar bra, även om jag inte är världens snabbaste. Men jag försöker och jag slarvar inte. Det jag inte hinner, det hinner jag inte, och det jag inte kan lämnar jag kvar till personen efter mig eller skickar vidare. Det får vara så nu i början. Självklart missar jag säkert en del viktiga saker, men det beror inte på att jag struntar i dem.

Tur att jag gillar mina arbetsuppgifter, annars hade jag varit helt knäckt.

Men i morgon kan jag inte strunta i att äta lunch, det går bara inte. Eller så vänjer man sig? Jag vet inte. Men jag VET med säkerhet att jag inte får glömma dricka vatten, det mår jag inte bra av. (Jag är lite slarvig när det kommer till att ta hand om mig själv. Inte bra.)

Ryckte upp mig!

Efter att det mesta gått i stå (jobbsjälvförtroendet, humöret, skrivandet och träningen) bestämde jag mig för att gå ut en sväng medan det fortfarande var lite dagsljus. Och när jag ändå skulle ut kunde jag lika gärna ta på mig träningskläder och springa en runda.

Och det gjorde jag och JÄKLAR vad nöjd jag är med det beslutet! Jag var faktiskt nöjd redan innan jag gav mig ut, och nu efteråt är det ÄNNU bättre. Man borde faktiskt träna lite oftare, för fy sjutton vad det kan lyfta humöret ...!

Dessutom skrev jag en hel massa i förmiddags. Bara en sådan sak! 58' ord är jag uppe i nu, och snart är två tredjedelar skrivna. 

Och torsdagens haveri på jobbet är nästan helt bortglömt och jag ser fram emot en ny arbetsdag i morgon. Jag vet inte ens varför jag ser det som något dåligt ... inget gick ju mer fel än att det kunde åtgärdas. Och att jag blev stressad över nya saker, och svåra sådana - vilka jag i skrivande stund inte ens minns längre - är faktiskt inte hela världen. Så. Brutit ihop och kommit igen. 

Jag bara hoppas att jag minns vad det var jag lärde mig i torsdags, så att jag kan fixa själv nästa gång. Men risken är att det var för rörigt för att hjärnan ska minnas. Men det löser sig väl. Det får lösa sig.

Eh, träningsmånad? Men jag skrev inte vilket år

Jag vet inte vad som hände men inte sjutton blev det så mycket tränat efter mitt hurtiga inlägg i början av november.

Promenader har det blivit, nästan varje dag, alltid något och bättre än inget förstås, men ingen träning. 

Idag, på Fars dag är det faktiskt lite sol, så idag blev det också en promenad - i riktigt dagsljus. Himla skönt. 

Och på förmiddagen skrev jag några kapitel på manuset. 

I övrigt är det sparlåga idag efter lite party igår med mat, dryck och Lips ...!

Tillägg till förra inlägget. (Lite gladare sådant!)

Jag kom på en bra sak: När jag är lugn och allt flyter på, då är jag riktigt trevlig mot folk, och jag märker att de blir glada.

Några gäster har liksom dröjt sig kvar bara för att prata, och jag har varit bekväm med det. 

Och när jag fick totalt hjänsläpp och inte kom på hur man tog betalt för en vara, skyllde jag på tekniken (!) och medan han fick iväg en kort stund, lyckades jag klura ut hur man gjorde, och när han kom tillbaka för att betala kunde jag med ett leende säga "Det funkade så fort du gick iväg" och så skrattade vi lite.

Jag hade dessutom lyckats underlätta en hel del för dem, så jag var åtminstone fyrstjärnig.

En annan gäst, som jag kände igen från tidigare dagar, blev glad att jag kände igen honom och vi småpratade om ditten och datten och det var på riktigt, inte serviceprat enbart, utan ett riktigt samtal. Jag tror att han uppskattade det lika mycket som jag.

Så, det finns massor med ljusglimtar i mitt jobb, jag behöver bara ("bara" ...) andas, le och se van ut. Och jag måste försöka lugna ner mig ... andas, sluta stressa och inse att jorden går inte under för att jag gör saker lite långsamt.

Det kommer att komma, det är jag övertygad om. Jag tror att jag är gjord för det här jobbet.

Luras de bara? Varning för gnäll!

Igår igen fick jag höra att det nog blir lugnt på kvällen. Det blev det inte. Jag kände mig sönderstressad. 

Jag minns inte ens vad det var jag höll på med, jag vet bara att det var väldigt krångligt och tog väldigt lång tid, och jag tänkte medan jag stod där vid datorn "nu väntar de andra sysslorna på mig, hur ska jag hinna med?!" 

Men det var så många ... krångliga saker som jag hade att ta i.

Jag hatar att vara ny på jobbet och jag hatar att jag inte är coolare och tänker "shit happens, nu hann jag inte och tyvärr får det bli liggande till någon annan". Varför är jag så rädd att låta andra vänta några minuter extra?! Jag jobbar inte på akuten direkt. Hatar att jag tillåter mig själv att köra slut på mig.

En utskällning fick jag också, som jag inte skulle ha. (Men vi löste det till slut och sa hejdå och önskade varandra trevlig helg.)

Några saker glömde jag, samt missade pga hann inte. Och det hatar jag också. Eller Duktiga Flickan hatar det. Och jag hatar henne. Men om jag ska vara lite positiv så känner jag att jag klarar mer och mer för varje arbetsdag. Och jag har folk att ringa - tack och lov! Men hade gårdagen kommit någon av mina första dagar hade jag nog gått gråtande därifrån ... Så illa var det. Men som sagt, jag lär mig. Sakta men säkert.

Idag blir det att slicka mina sår, försöka lindra huvudvärken och i em/kväll ska jag jobba på mitt lilla mysiga extrajobb. Där brukar det vara lugnt - på riktigt. Nästan så man jublar när det kommer någon kund som vill ha hjälp.

Lite trist bara att jag missar en afterwork med jobbet. Inte för att jag vill festa, eller ens gå ut, men jag skulle vilja träffa fler av mina kollegor och lära känna dem. Kommer kanske fler tillfällen. Mitt huvud skulle ändå inte klara restaurangmiljö ...

"Det blir nog lugnt"

Jag vet inte om jag bara är väldigt långsam eller om jag lägger upp arbetet fel, för jag hinner inte med! 

De två senaste passen när jag jobbat eftermiddag har jag mötts av:

"Det blir nog lugnt ikväll." 

"Hoppas du tog med dig något att läsa."

Skönt, då hinner jag kanske sitta ner och andas lite, har jag tänkt.

Men nej! Det har funnits massor av grejer att göra och jag har inte hunnit göra allt, hur mycket jag än försökt. 

Naturligtvis har jag gjort det viktigaste, och självklart finns det saker som inte måste-måste göras, men flera icke-akuta saker har jag fått strunta i - för att jag inte hinner med. 

Och då kan jag med gott samvete säga att jag verkligen inte rullar tummarna. Jag kollar enbart mobilen om det kommer sms och inget som helst surfande.

Men det får nog vara så. Jag har ju bara jobbat åtta dagar hittills, varav fyra har varit upplärning. 

För varje dag jag jobbar känner jag mig allt säkrare. Mitt tunnelseende börjar vidgas och jag kan prata med mer än en gäst åt gången. Och jag dör inte av stress om någon ringer och undrar om vi har lediga rum om en månad. Och nu vet jag med säkerhet hur jag gör bokningar. 

Igår bokade jag till och med in en gäst på plats. (Tack vare att kollega gått igenom detta med mig dagen innan, tack och lov! Hade blivit såå pinsamt annars. Nu blev jag bara lite stressad, men allt gick bra. Och jag tror att det blev rätt.)

Men det finns en hel del kvar att lära ... en väldigt massa ... men det får komma när det kommer.

Jag är såå glad att jag har ett jobb som känns rätt. Och som jag tror att jag är helt rätt för.

En lite smått hysterisk dag

Första ensamma förmiddagspasset hade jag idag. Egentligen skulle jag jobbat eftermiddag men bytte med en kollega som ville ha sovmorgon eftersom hon jobbade sent igår.

När jag kom till jobbet trodde jag först att jag skulle ta hand om frukosten helt själv, men som tur var dök det upp en person till. Lättnaden!!

Sedan insåg jag att jag inte visste hur man gjorde vissa uppgifter ... Så när mailet från en kollega dök upp "bara att ringa om det är några frågor" kastade jag mig lättad över luren och ringde. Om och om igen. Såå skönt att ha någon som hjälper en när allt är nytt, krångligt och svårt.

Därefter dök det upp en matleverans och både budet och jag stod som två frågetecken, eftersom vi båda var helt nya ... Men det löste sig det också.

Bäst av allt var när kollegan som jobbar sena passet dök upp drygt tjugo minuter tidigare och kunde hjälpa mig med en massa frågetecken som jag hade samlat på mig. Så tacksam för det! 

Och eftersom maken slutade en halvtimme efter mig stannade jag kvar lite och passade på att lära mig lite mer.

Jag är världssämst på att vara ny på jobbet - jag hatar att inte kunna eller veta eller minnas vad jag ska göra. Jag blir begränsad och det är en oskön känsla. Men det är bara att acceptera och avvakta tills jag fått lite mer erfarenhet. 

Men jag känner redan att jag gör framsteg för varje arbetstillfälle. Kul! Jag gillar det. 

Träningsvärk och tröttvärk

Det blev både lite styrketräning och löpning igår och det känns idag. Baksida lår känner av marklyften ganska väl - och de var inte överdrivet många! Och ljumskarna känner av löpningen (eller de breda benböjen?). Lite skönt även om det krävdes väldigt lite träning ... man ligger av sig väldigt snabbt nu för tiden. 

Värst är nog tröttheten. Jag har sovit uselt och drömt stressdrömmar hela natten. Saker har slutat fungera och jag har befunnit mig i riktig oländig terräng och haft tider att passa och saker att göra.  

Jag hoppas att huvudvärken ger med sig snart och att jag får en betydligt lugnare kväll ikväll. Det behöver jag.

Bortsett från att det var mycket igår kväll och jag kände att jag inte riktigt hann med så kändes det ändå bra. Men jag hatar att vara ny och inte kunna saker. 

Träningsmånad!

Jomen visst. Jag sticker ut hakan och påstår att november ÄR en träningsmånad. Eller ska bli, åtminstone.

Detta efter att ha kört två pass den här månaden (båda idag): Styrketräning i nästan elva minuter och löpning med inslag av powerwalk i en halvtimme. Heja mig!

Lite är väldigt mycket bättre än inget.

Träningsmånad?

November är ju inte särskilt upplyftande för humöret så jag tänkte se om jag kan hjälpa till lite ... Ska testa om regelbunden träning kan göra någon skillnad.

Fast det vet vi redan att det kan! Träning hjälper mot det mesta. Måste inte ens vara träning, fysisk aktivitet räcker.

Men det jag i första hand ska testa är om jag lyckas få till några träningspass utöver det vanliga. Att fastna i soffan, slösurfandes, har blivit en paradgren på sistone. Tyvärr.

Konstigt egentligen, hur något som jag VET får mig att må bra hamnar så långt ner på prioriteringslistan. Varför blir det så?

Nu har jag bestämt mig för att låta november bli en träningsmånad. Inte hård träning, men bra träning. Korta pass där jag lyssnar på kroppen och känner hur det känns. Hellre vara lite för försiktig än att gå ut lite för hårt. 

Konstigt och lite dumt att jag lät tre dagar passera utan träning ... men men, nu blev det så. Igår blev en promenad med en kompis, bättre än inget, och väldigt trevligt! Men tyvärr inget som jag kan skriva in i träningsdagboken. 

Nya tag idag alltså. Och jag tog tag. Det blev tio minuter styrketräning. Nästan elva. Medvetet kort och litet, men kändes ändå i armarna. Gott så. 

Är lite nervös

Den här helgen jobbar jag mina första ensamma pass. Ensam. Ingen som står intill eller precis bakom, beredd att komma när jag behöver hjälp. 

Och jag är lite nervös. Samtidigt ser jag fram emot det väldigt mycket! (Vill mest bara få det avklarat och kunna slappna av och känna att det faktiskt gick bra. Vilket jag hoppas att det gör. Borde göra, såvida det inte dyker upp något jag inte varit med om tidigare. Men då får jag ringa och fråga.)

Äh. Om andra klarar jobbet gör väl jag det också?! Varför håller jag på och nojar? Folk dör inte om de får vänta någon minut eller två i onödan, medan jag håller mig koncentrerad på alla saker som ska göras. Och de sakerna är inte många, och jag har en liten fusklapp att titta på.

Det ska bli kul att få bekänna färg. Och som en viss ägare sa: Ingen dör om det blir fel. (Förutom att mitt självförtroende dör en smula. Men det är faktiskt inte hela världen.)

Det går bättre och bättre

Igår fick jag göra ett extrapass för att träna på incheckningar inför helgen. Skönt att ha fått göra det för nu känner jag mig mycket säkrare än innan. 

Det gäller bara att jag håller mig lugn och gör allt i rätt ordning. "Bara" ...

Lättare sagt än gjort, eftersom jag förväntar mig att jag ska kunna ge snabb och proffsig service, utan onödiga väntetider - trots att jag är ny! Suck ... Jag måste sluta med de höga kraven på mig själv. Igår blev jag nästan irriterad för att jag gjorde allt så himla långsamt. Jag måste bli snällare mot mig själv.

I eftermiddag ska jag jobba några timmar på min mysiga extrajobb, det ska bli trevligt, och i morgon är jag ledig. Då har jag tänkt skriva manus igen. 😃