Igår blev jag klar med manus 2

Slutet blev inte helt bra, men det kan jag fila lite på när jag redigerar. Liksom många andra saker som ska filas på …

Texten är ivägskickad till en testläsare/lektör, som ska titta på vissa saker och återkomma med synpunkter.

Idag känner jag mig trött, tom och förväntansfull. Min bebis är ute och flyger och ska snart bli bedömd. Det är jobbigt. Men mest av allt känner jag mig nöjd och stolt.

Dilemma

Slutet närmar sig. Manuset mäter 79200 ord och jag kan när som helst sätta punkt. Jag känner att jag kan sluta nästan när som helst och den känslan gör mig helt exalterad!

Dilemmat så … En av mina karaktärer står inför en stor förändring. Och frågan är hur mycket av den som ska ske i den här boken? 

Ska det sluta med ett sockersött naaaaw, eller ska det sluta med ett OCH HUR GICK DET MED DEN DÄR GREJEN?!

Det lutar åt varianten med stora bokstäver. Men jag måste nog förtydliga lite lite, ifall att det inte blir en fortsättning. 

 

Ack dessa ljuva bekymmer!

Jag är kontaktperson

Tre gånger har vi träffats, min kontaktkompis och jag. Hon är lite blyg (och det är nog jag med) men väldigt gullig!

Igår var vi och fikade. Satt och pratade lite grann, tog en liten promenad då hon ville visa en butik som hon ska jobba i på onsdag, sedan ville hon hem.

Nästa gång vi ses ska vi antingen gå på bio eller äta på restaurang. Någon annan gång blir det säkert Frölunda Torg och MacDonalds (något av en favorit har jag förstått). Hon vill även att vi ska åka och bada vid något tillfälle. Hon älskar att bada!

Det känns väldigt bra att vara en viktig person i någons liv. Och det är väldigt lärorikt och intressant att umgås med människor med funktionsnedsättning.

När jag får mer ork, och familjen får mer tid, ska vi bli stödfamilj. Men i nuläget funkar det tyvärr inte.

Skriver jobbar skriver

Igår jobbade jag på reklambyrån igen, efter nästan tre månaders ledighet. Vilket återseende! Deras uppenbara glädje över att ha mig tillbaka, om så bara för en dryg vecka. Fantastiskt. Jag blir lycklig ända in i märgen när jag umgås med dem.

Idag har jag skrivit drygt 1500 ord och manuset mäter nu 69 000 ord! För ca ett år sen nådde mitt förra manus 65 000 och då började jag runda av det hela. Nu känner jag att slutet börjar närma sig, men jag har många ord kvar som måste skrivas. Det känns fantastiskt.

Jag har en väldigt god vän som läser, och hon älskar det! (Jag misstänker att hon är väldigt väldigt snäll, men hoppas såklart att hon är ärlig.) Idag fick en annan kompis läsa de tio första kapitlen. En som jag inte känner jätteväl, men som jag vet läser mycket. Även hon överöste mig med beröm. Jag blir helt vimmelkantig av alla fina ord!

En tredje kompis ska också läsa hela manuset, om ett par veckor när hon är klar med annat som hon måste prioritera. Hon är en skrivande person och kan förhoppningsvis komma med konstruktiv kritik. Eller (helst) bara beröm.

Åh vad jag tycker att det är roligt att skriva! Helst när det känns som att det går bra.

Mailade förlaget igår

Det satt långt inne. Det är lite över min värdighet att visa mig sårbar. Åtminstone i vissa avseenden. Men nyfikenheten tar ibland över!
Frågade lite försiktigt hur det går, om de har fullt upp fortfarande och så …

Svaret kom ganska fort. "Du behöver inte oroa dig, vi har inte glömt bort dig."

Jag nöjer mig med det ett tag.

Fullt ös medvetslös

Nästan.

Först irrar barnen omkring här hemma och när de kommit iväg till sina olika skolor kommer svärmor ner och pratar hål i huvudet på både mig och hennes man. Nu är huset äntligen tyst och stilla, något som jag älskar. Jag är verkligen inte en person som trivs med massor av folk runtomkring mig. Önskar att jag vore det ibland, dock.

Jag skriver på mitt andra bokmanus nu. Inte hört något från förlaget angående manus ett, tyvärr. Manus två är nu 63000 ord långt. Heja mig!

I eftermiddag ska jag träffa en person som jag blivit föreslagen kontaktperson åt. Det ska bli spännande.

Skrivarält

Jag tycker att det är vansinnigt roligt att skriva just nu. Blir nästan pirrig när jag tänker på att jag får ägna mig åt det jag tycker är det roligaste som finns!

Men just nu har jag kört fast. Eller i alla fall nästan. Befinner mig i en trång gränd och jag vet inte om jag klarar av att ta mig ur. Kanske behöver jag ge upp, ta bort en massa och göra om.

Men det tar emot att "ge upp". Trots att jag vet att "ge upp" är det enda rätta ibland, och att det kan bli så himla bra efteråt.

Innan jag ev "ger upp" ska jag ge texten ett rejält försök. Måste gnugga geniknölarna ordentligt först, för just nu står det verkligen helt still.

Lägga mig och läsa kanske? Eller se någon romantisk komedi. Jag har trots allt halsfluss och då är vila helt befogat. Rent av att föredra faktiskt.

Näe, ska inte bli politisk

Mitt förra inlägg behövde skrivas för att pysa ut lite frustration.

Det är en av fördelarna med en blogg, att man kan använda den som en ventil. Att skriva på Facebook innebär alltid en risk att man hamnar i omöjliga diskussioner, och är det något som är slöseri med tid så är det just det. Två, eller flera personer som ska försöka övertyga den andre om att just den enes åsikt är den rätta.

Grovt förenklat förstås. Många diskussioner är intressanta, nyttiga och lärorika - men jag föredrar att föra dem muntligt. När personerna ser varandra och varandras ansiktsuttryck och kroppsspråk. I skrift är man alltid väldigt begränsad. Folk orkar oftast inte läsa en hel uppsats heller, och väljer kanske att skumma igenom kommentaren och väljer ut vissa bitar och så är missförstånden ett faktum. Som ska försöka förklaras och redas ut. Tjat in absurdum.

Vidare är jag inte jättemån om att vinna över folk till min sida, eller få folk att tycka som jag. Folk får tycka olika. Det finns nästan alltid olika sätt att se på saker och ting.

Så. Där gjorde jag en kort historia lång. Det är jag ofta ganska bra på. Vilken tur att jag älskar att skriva romaner!

Blir så trött på bråket höger-vänster

I sociala medier pågår ideligen diskussioner huruvida det är höger eller vänster som har rätt, och som är bäst, och som kan tala om att motsatt sida är sämst.

Under tiden som diskussioner, pajkastning och diverse tillmälen haglar så fortsätter SD att växa.
Enligt vissa växer de lavinartat.

Jag väntar med både spänning och skräck inför nästa opinionsundersökning. Att SD är så stora som de är skrämmer mig. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna en liten liten stickande skadeglädje gentemot traditionella partier. De har struntat att ta i frågan i många år - och det straffar sig. Det är väljarna som straffar dem.

Oavsett vad man tycker om SD och deras åsikter så finns det väldigt många som nu sympatiserar med dem. Och det är inte bara "outbildade" och "lätt korkade människor" (jo, det finns de som uttryckt det så).

Jag hoppas innerligt att SD "bara är en fluga", men om det inte är det är det dags för de övriga riksdagspartierna att börja diskutera invandring, flyktingsituationen och integrationen på allvar. Och inte bara diskutera utan också agera.

Solig torsdagsmorgon

Jag ska försöka göra något vettigt av den här dagen. Word-dokumentet är öppnat och tanken är att jag ska skriva lite. Men jag börjar med att brygga kaffe.

Olja på canvas

Målat lite

Akvareller, miniatyrer.

Sista sommarveckan

Sitter hemma vid köksbordet med en kopp kaffe. I en ny keramikmugg. Min nya tradition är att köpa minst en ny mugg varje år jag är på Öland. Har två favoritställen: dels hos en farbror utanför Grankullavik, nästan längst upp på Öland - han är fantastiskt duktig och borde synas mer i Ölandsbladet. Fler borde upptäcka honom och hans underbara muggar. (Och här borde jag haft en bild.) Dels Källa Keramik i Källa, 7 km söder om Löttorp. Helt underbara muggar där också.

När jag kom hem igår kväll och kollade Facebook hade jag inte mindre än fyra beställningar på tavlor, varav en är på hela fyra stycken. Dessutom har jag sedan tidigare två beställningar. (Kvävs nästan, av både glädje och prestationsångest!) (Mest är jag glad och lycklig förstås, men samtidigt: inte kan väl jag ta betalt för något som jag åstadkommer, jag är ju bara en glad och lite nervös amatör?!)

Förra veckan (eller ja, den här faktiskt) blev det en hel del träning. Tre löppass à 5,2 km. Idag ska jag försöka få mig själv att styrketräna lite. Behöver stärka rygg, axlar och armar.

Det blev en del skrivet också. Ett par morgnar satt jag och skrev på manuset före frukost. Det kändes bra och väldigt roligt! Det känns faktiskt som att detta manus kan bli riktigt bra! (Riktigt och riktigt … got a bit carried away där.)

På tisdag kommer vår lilla pälsboll Bosse hem. Lejonhuvad dvärgvädur och världens sötaste och sällskapssjukaste kanin. Samma dag kommer en av äldsta dotterns bästa vänner hit, på besök från USA. Dottern längtar.

Måndag om en vecka börjar skolan och allvaret igen. Äldsta börjar ny skola. Gymnasiet. Ny milstolpe i livet.

Själv ska jag skriva, måla och röja hemma.

Hej ...

Hej på dig du försummade blogg.

Undrar om någon ens läser den här längre? Jag bara lovar och lovar inlägg och bilder från resor och annat, men vad händer? Tyst som i en tom skog.

Nu har jag kommit hem från en vecka på Öland. Den var ljuvlig. Sol varje dag och bad i 19-gradigt vatten. Men jag har skrivit en del (lite är bättre än inget) på mitt manus. Heja mig!

Jag lovar inte att det kommer komma något mer inlägg. Någonsin. Men chansen, eller risken, är ganska stor. Ganska. Men jag ger inga löften.

En sommardag!

Idag har solen skinit och det har varit 18 grader i skuggan, men det har blåst iskalla vindar. I solen, i någorlunda lä var det jätteskönt. Mer sådant väder tack! Och om man får önska, gärna ett par grader varmare, och lite ljummare vindar.

Skulle bli så himla glad och lycklig då.