Nu så!

Idéerna har bubblat ett tag, några har skrivits ner, andra har fått stanna inne i hjärnan (eftersom ännu bara är diffusa känslor). Nu är det egentligen bara att börja skriva!

Bara.

Gud så lätt det verkar. Att bara börja skriva. I verkligheten är det stört omöjligt tydligen.

Eller är det jag som gör det till ett större problem än det är? Kan vara så. Just do it, typ. Det som blir fel får jag väl ändra i redigeringen. Så. Sätt igång nu. Skriv. Bara skriv!

Idéerna bubblar

Efter veckor av total stiltje är det nu full fart på hjärnan och skrivlusten. Härligt!
Men börjar med ryggläge i soffan, bra bok och en skål jordnötsringar. Det får man efter en joggingtur.

Min morgon

Ibland behöver man bara få vara lite. Samla tankarna. Tanka positiv energi.

Alltså, vilken dag!

Helt underbart! Och det slår ut nu, träd och buskar slår ut - i detta nu. Jag älskar det!

Gårdagen är nästan bara ett minne blott

Nästan. 

Sådärja, gjort av med pengar

Det är alltid lika skönt att få göra av med ett gäng tusenlappar. Jag menar, de ligger ju ändå bara och dräller i plånbok, på bankkonton och i lådor och madrasser. Alla dessa tusenlappar. Jättejobbigt ju. (Gaaaaah!)

Vår frys pajade igår och vi har varit och köpt en ny. (Jag ville börja gråta, både av tristessen och det faktum att det faktiskt inte kommer särskilt lägligt just nu.)

Hade det varit kylen hade det inte varit lika surt. En kyl kan man inreda, medan en frys bara är ett tråkigt skåp som man snabbt öppnar och snabbt stänger.

Fy vad grinig jag är.

Och det värsta av allt: En olycka kommer sällan ...

Vi har i alla fall tur med vädret

Frysen gick sönder sent igår kväll. Den började pipa med jämna mellanrum och till slut stängde maken av den. Får se hur mycket som kan räddas ... Har ingen oxfilé eller hummer liggandes som tur är, men väl en massa egenplockade, solmogna bär!

Dessutom upptäckte vi för en stund sedan att varmvattenberedaren strular också. Golven börjar bli kalla.

Suck.

Men solen skiner, det är alltid något.

En lång dag ligger framför mig

Varje lördagmorgon känns alltid evighetslång och den här utgör inget undantag. Jag har redan gjort upp planer i mitt huvud och jag har tänkt hinna med både trädgårdsfix, städa, springa en runda, handla (får maken göra) och skära grönsaker och steka köttfärs (får nog maken också göra).

Vi ska ha kalas i eftermiddag och de nyblivna 15-åringarna har beställt tacos.

Något säger mig att jag inte kommer hinna klart med allt innan klockan fyra i eftermiddag. Helst som jag inte redan har satt igång ... men jag måste nog ha en kopp kaffe till först.

Lite förväntansfull!

Det börjar hända lite grejer runt om där ute, efter att info om min bok gått ut. Inte jättemycket, men lite. Och allt visat intresse för min bok är superkul!

Även om jag vill att intresset ska bli ännu större, förstås, är jag väldigt glad för det lilla. Konkurrensen är jättestor, nästan mördande. Alla som skriver och ger ut en bok vill synas, och bli lästa och uppmärksammade.

Min redaktör!

Min redaktör, Elisabeth Östnäs, har vunnit priset Slangbellan för sin ungdomsroman Sagan om Turid: Kungadottern. Himla roligt tycker jag. Kanske mest för henne, men även för mig, som fått jobba med henne.

Elisabeth var den som fick mitt manus att krympa med drygt femtusen ord och det var hon som tyckte att vissa saker skulle komma i lite annan ordning. För att storyn skulle tajtas till. Hon påpekade när jag var lite väl övertydlig och när jag upprepade mig lite för många gånger.

Hon hjälpte mig att få ordning på storyn, helt enkelt. Och jag vågar nog påstå att hon hjälpt mig att utvecklas en hel del i mitt skrivande.

Det var även hon som fick mig att rycka upp mig när jag tappade allt självförtroende för en dryg månad sedan; några få meningar (inget gulligull, utan rakt och ärligt) och jag var på banan igen.


Det är fantastiskt roligt att få bli utgiven! (Säger jag lite kaxigt nu, innan boken har kommit och "maratonloppet" satt igång ...)


Länk till artikel: Vestmanlands läns tidning

Botaniska trädgården

Vilken underbar trädgård! Det var en riktig upplevelse, och jag längtar redan till nästa gång, när betydligt fler blommor blommar. 

Älskar att de har placerat ut bänkar lite här och var i parken, för att kunna sitta och beundra den vackra naturen. Älskade också att komma högt upp på berget med storslagen utsökt över Göteborg. Nästa gång ska jag ha min riktiga kamera med mig.

Idag ska jag göra något jag aldrig gjort förut

Jag ska för första gången i mitt liv besöka Botaniska Trädgården!

I många år pratade min mormor och jag om att vi skulle åka dit, men det blev aldrig av. Men nu när maken sitter i styrelsen ska vi minsann dit ... :)

Tydligen blommar lökväxter för fullt nu. I min trädgård har mina fem snödroppar blivit fyra, efter att Bosse (kaninen) bitit av en av dem. Han åt den inte, bröt bara av den och lät den ligga. Hur tyket som helst!

Jo, jag har några vita krokus också, i en lite undanskymd del av gräsmattan. Något jag inte riktigt minns att jag har planterat ... men jag kan ha hittat några gamla lökar i garaget för ett par år sedan och grävt ner på väl vald (lite halvgöd) plats. Har alltid tyckt att krokus varit tråkiga och lite fula.

Men för varje år som går uppskattar jag just krokus mer och mer, och måste nog införskaffa mig några (massa) fler lökar och trycka ner i gräsmattan. Är ju underbart när de kommer med våren!

Ska även skaffa fler snödroppar. De har jag alltid älskat och önskat att jag haft i min egen trädgård. (Ändå dröjde det, konstigt nog, måååånga år innan jag skaffade några.)


Men nu träna!

Träning och sånt

Jag vågar knappt skriva att jag kommit igång med träningen igen (för det brukar alltid skita sig när jag tror att jag är igång) ...

Från första februari har jag sprungit minst en gång i veckan (minst 6 km), med uppehåll på totalt tre veckor. Resterande sex veckor har jag alltså sprungit och även tränat cirkelträning.

Det känns bra! Jag är nöjd, och jag älskar känslan av att ha en stark kropp. Är inte riktigt där ännu men halvvägs ungefär. Är ingen ungdom längre och det märks. Det tar mycket längre tid att komma i form nu än för tjugo år sedan.

Däremot går det betydligt snabbare att tappa flås och styrka! En veckas uppehåll och hej vad man får börja om från början. Som att simma i motström. Eller gå uppför en nedåtgående rulltrappa. Man får verkligen kämpa.

Fast det är helt klart värt kämpandet. Jag mår så himla mycket bättre när jag tränar regelbundet. Humöret blir jämnare, rastlösheten försvinner och det är lättare att slappna av. Dessutom sover jag bättre. Och - bäst av allt - kroppen känns snyggare (starkare).

Extra-lördag

Idag väcktes jag av klockan. För att ringa och väcka maken som befinner sig utomlands. Han sover bättre om han vet att jag väcker honom, än att han ska lita på mobilens alarm ... och eftersom jag oftast är vaken vid halv åtta är det inga problem för mig att agera väckarklocka. Men det var ju tur att jag satte klockan, eftersom jag sov.

Det blev sent igår, igen. Men det berodde på att vi skulle ge Bosse sin medicin så sent som möjligt. (Han har någon parasit eller kvalster, stackarn.) Bosse är en dvärgvädur på ca 80 kaninår. (Han lär säkert bli minst 110 kaninår. Pigg och alert fortfarande.)

Det tog nog en kvart att få i honom den vaniljfärgade vätskan med banansmak. Bosse älskar inte banan. Synd att medicinen inte smakar jordgubb eller vindruva. Då hade han gladeligen slurpat i sig den!

Idag ska jag plantera om lite penséer. Och hänga upp en ampel med andra penséer. Låter väl inte så himla jobbigt, men är mer meck än man kan tro. Kroken på själva ampeln är betydligt större än kroken på pergolan. Går inte att hänga upp ampeln där. Jag måste hitta bultbanden ... vanligt snöre lär väl snart bli för svagt av regn och vind.

Dessutom ska jag knyta upp ytterligare två knutar på vimpeln. En har jag lyckats få upp, efter ca en timmes kämpande! (Vissa saker låter jag bara inte vinna!)

Men först behöver jag en kopp kaffe till.

"Intervjuad" av förlaget

Har haft ett väldigt trevligt samtal nu på morgonen med en tjej från Hoi som ville ha lite info om boken, och om mig och i vilka sammanhang jag ingår. En slags pressrelease (eller vad man kallar det) ska skickas ut till olika tidningar.

Det ska förhoppningsvis resultera i att någon eller några kommer att visa intresse för mig och boken och vilja göra ett reportage eller intervju. Hoppas hoppas!

Jag vet att konkurrensen är stenhård och tuff, men hoppas kan man alltid göra. Vår lokala tidning borde faktiskt vilja skriva något, kan man tycka ... :)

För hur många är det inte där ute som kanske går och drömmer om en förändring i sitt liv?! Jag vet att det inte bara var jag.