Det var det

Jag har precis skickat iväg en jobbansökan.

I nuläget vill jag inte berätta mer. Det gör jag i ett annat läge.

Tusen tankar och känslor virvlar inombords just nu. Men det är bra känslor! Jag hoppas att jag får jobbet. Jag tror att jag kommer passa för det, och jag behöver pengar. Inte så mycket för min egen skull, men för barnens ... de måste få kunna följa med på träningsläger, cuper utomlands och andra aktiviteter som kostar pengar.

Jag kan inte säga att jag är besviken på mig själv att jag inte hunnit skriva klart, fått den utgiven och blivit en erkänd bästsäljande författare, men jag hade hoppats att jag skulle kommit längre. Jag trodde att det var enklare att skriva än vad det är. (Enkelt att skriva är det fortfarande - men det ska vara läsvärt också. Tydligen. Bah!)

Men jag är väldigt glad och stolt över att jag vågade! Jag sa upp mig från ett bra jobb för att följa mitt hjärta och en dröm.

Jag vet att folk skakar på huvudet åt mig och mina idéer, och det får de gärna göra. När jag börjar jobba på riktigt igen kommer säkert en och annan att tänka vad var det jag sa. Men det bekommer mig inte.

Jag är så himla glad att jag vågade, och jag är så himla tacksam för att min man stöttade mig i det beslutet - och att han hållit mig under armarna när jag fallit, eller när jag tvivlat på mig själv.

Håll tummarna för att jag får den här tjänsten! Jag behöver den. (Eller nja. Det går ju att få fler timmar inom barnomsorgen såklart, men en anställning är tryggare än ett vikariat.)
.