Igår hittade jag några av de texter jag skrev på en av skrivarkurserna. Och tillsammans med dem fanns även kursledarens, och några av de andra deltagarnas, tappra försök till kritik ... Det var på den här kursen som jag var nära att för alltid begrava drömmen om att någon gång skriva en bok.
Jag var värdelös på att skriva. Texterna är tröglästa och fulla med beskrivningar. Ingenting, och då menar jag verkligen ingenting, lämnas åt läsarens fantasi.
Det här var långt innan jag hade hört begreppet "Show - don't tell". Och jag trodde att skrivandet gick ut på att berätta precis vad och hur romanpersonerna tänkte och kände. In i minsta detalj. Urtråkigt att läsa. Som läsare vill man gärna läsa mellan raderna, få känna sig lite smart.
Jag slängde texterna. De är för usla för att ens vara roliga. Men någon gång kanske jag lägger ut ett utsnitt ur mitt första manus, första utkastet; i vilket jag - förutom att jag var väldigt berättande och förklarande, även skrev in FÖRKLARINGAR TILL MIG SJÄLV! För att jag inte skulle missa det i redigeringen. (Snacka om idiotförklaring!)
Därför tänker jag att vem som helst kan lära sig att skriva. Bara man vill och är beredd att jobba med texten, att man kan ta kritik på rätt sätt och lära sig av den.
Ja, gud de där första texterna... :o Jag vill inte se dem längre heller. Skämskuddarna räcker inte till, liksom. Övning ger verkligen färdighet. :)
SvaraRaderaÖvning övning övning! Och att låta andra läsa och komma med synpunkter - oerhört lärorikt!
Radera