När ett barn nästan försvinner

Igår kväll "försvann" vår son ett tag. Maken hade sagt åt honom att skynda sig hem direkt efter träningen, och sedan åkt iväg på egen träning. Jag kom hem från en AW efter att deras båda pass var slut. Döttrarna var hemma.

När jag kom hem var maken duschad, ombytt och på väg ner för att hämta thaimat. Sonen hade ännu inte kommit hem.

Jag skickade två sms och maken ringde på hans mobil. Inget svar.

När vi hade ätit åkte maken ner till idrottshallen där träningen varit, för att se om det kanske blivit förlängt ... (Ibland stannar sonen kvar och tränar med andra lag)

Det var tomt och svart i lokalerna.

Enligt tränaren hade sonen inte dykt upp på träningen. (Det här visste jag inte medan jag gick hemma, tack och lov. Oron var tillräckligt stor som den var.)

Jag våndades. Verkligen våndades! Var det vår tur nu, tänkte jag. Jag har varit med och letat efter andras barn tillsammans med Missing People. En gång med olycklig utgång, en gång med lycklig utgång. Varje gång har jag känt med föräldrarna! Vilken mardröm! Vilken oerhörd fasa! Ens barn försvinner inte, det är emot alla naturlagar i världen. Det får bara inte hända.

Allt jag kunde tänka var att jag inte hade kramat honom hejdå samma morgon. Som jag alltid gör. Men igår hade jag haft så bråttom ...

Så hör jag äldsta dottern ropa något ... Han är hemma!

Han har legat i sin säng och sovit.

Hopplösa, underbara unge! Han fick stå ut med att bli halvt ihjälkramad!