Jag satt på golvet framför tv:n. Mina femmånaders tvillingar hade precis blivit ammade, eller om jag fortfarande ammade dem. Minns inte riktigt. Tvååringen tittade på Teletubbies, som vi hade spelat in på VHS för att hon skulle kunna se dem om och om igen.
Min syster hade varit och hälsat på och satt nu på bussen hem. Det hade varit en mysig dag. Men så ringer min mamma och jag hör i hennes röst att något allvarligt har hänt. "Har du BBC eller CNN? Sätt i så fall på tv:n och titta. Ett plan har blivit kapat och flugit in i ett av tvillingtornen i New York."
"Du skojar!" Jag flämtar till, men vet att hon inte skojar. Jag hör det i rösten.
Till dotterns stora besvikelse stängs Teletubbies av och utländska nyheter på. Jag ringer min syster som kommit in till stan och snart ska gå av bussen ... Hon reagerar som jag. Jag låter som mamma i rösten. Vi lägger på. Jag vet att hon kommer skynda sig hem för att se på tv.
"Titta på flygplanet! Och titta, det ryker en massa där." Jag försöker få det fruktansvärda på tv:n att bli något spännande för min tvååring. Tror inte att jag lyckades övertyga henne.
Kanske känner hon att jag är chockad, rädd och orolig för hon tjatar inte särskilt mycket om att vi ska byta tillbaka. Jag säger att det blir inte mer Teletubbies idag, för jag måste se på nyheterna. Det vanliga envisa tvåårstrotset märks inte av. Hon tjatar inte och jag behöver inte bli arg. Just den här eftermiddagen är det väldigt skönt att inte behöva bli arg. Inte på min dotter i alla fall.
Däremot blev jag arg på världen - på terroristerna som precis håller på att förstöra staden jag så gärna vill åka till.
Tv:n visar bilder, om och om igen. Ofattbara scener.
Strax därefter får jag se hur ännu ett plan flyger in i det andra tvillingtornet. Och min trygghet smulas sönder.
Min syster hade varit och hälsat på och satt nu på bussen hem. Det hade varit en mysig dag. Men så ringer min mamma och jag hör i hennes röst att något allvarligt har hänt. "Har du BBC eller CNN? Sätt i så fall på tv:n och titta. Ett plan har blivit kapat och flugit in i ett av tvillingtornen i New York."
"Du skojar!" Jag flämtar till, men vet att hon inte skojar. Jag hör det i rösten.
Till dotterns stora besvikelse stängs Teletubbies av och utländska nyheter på. Jag ringer min syster som kommit in till stan och snart ska gå av bussen ... Hon reagerar som jag. Jag låter som mamma i rösten. Vi lägger på. Jag vet att hon kommer skynda sig hem för att se på tv.
"Titta på flygplanet! Och titta, det ryker en massa där." Jag försöker få det fruktansvärda på tv:n att bli något spännande för min tvååring. Tror inte att jag lyckades övertyga henne.
Kanske känner hon att jag är chockad, rädd och orolig för hon tjatar inte särskilt mycket om att vi ska byta tillbaka. Jag säger att det blir inte mer Teletubbies idag, för jag måste se på nyheterna. Det vanliga envisa tvåårstrotset märks inte av. Hon tjatar inte och jag behöver inte bli arg. Just den här eftermiddagen är det väldigt skönt att inte behöva bli arg. Inte på min dotter i alla fall.
Däremot blev jag arg på världen - på terroristerna som precis håller på att förstöra staden jag så gärna vill åka till.
Tv:n visar bilder, om och om igen. Ofattbara scener.
Strax därefter får jag se hur ännu ett plan flyger in i det andra tvillingtornet. Och min trygghet smulas sönder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar