Personlig utveckling tar på krafterna

Igår var det kurs igen, och ett framträdande på två minuter hölls. Det gick väl sådär. Jag darrade i hela kroppen. Ni vet, så där så att det inte går att missa! Ena benet ville verkligen inte lugna ner sig. Nejdå, lovade de andra, det syns inte att du darrar! Du ser lugn ut!

Jag vet att de ljög, men det gör inget. Det kändes bra att de sa så, även om det bara var för att vara snälla. Likaså efter kursen fick jag beröm för att jag var så bra och - stabil. Ha! Tjena! Jag visste att de sa så enbart för att glädja mig, men det gör inget det heller för det kändes bra! Att bli peppad och uppmuntrad, även om det var för att stärka mig. Det funkade. Jag var glad när jag gick därifrån. Kanske var det mest lättnad över att det var avklarat och att jag hade överlevt ännu ett framträdande. Nätt och jämnt visserligen, men ändå. Överlevt.

Det är tio gånger kvar. Tio framträdanden kvar. Minst! Jag är ännu inte helt övertygad om att jag kommer överleva, men det finns hopp. (Som tur är är kurstillfällena roliga. Inte tråkigt jobbiga utan roligt jobbiga.)

Däremot är jag tveksam till om jag kommer orka redigera eller skriva nytt under den här hösten. Kursen tar så enormt mycket kraft. (Hur svag är jag?!)

Men eftersom jag så himla gärna vill skriva något tänkte jag skriva små experiment. Saker jag länge tänkt att skriva men inte velat lägga tid och energi på. Om jag orkar.