"Åh, om bara inte ..."

Tillvaron* är på det hela taget riktigt bra just nu. Men det hade varit ännu bättre om bara inte (... det kan jag inte berätta, inte än).

Skrivandet går sådär. Inte dåligt men lite trögt. Fast det går visserligen i perioder, ibland känns det jättebra och ibland kasst. Däremellan känns det helt okej.

Jobbet går lite sisådär just nu men jag hoppas att det är tillfälligt bara och att det snart går jättebra igen. För jag trivs väldigt bra med det jag gör.

Träningen går bra och jag hoppas verkligen att det kan få fortsätta så.

Våren är på gång med små stormsteg och det känns fantastiskt.

Allt* hade varit riktigt bra "om bara inte ..."!


*hormonerna är åt helvete men det har med åldern att göra

Att skriva dåligt eller att skriva onödigt?

Jag har sedan någon vecka påbörjat redigeringen av manuset, och det har känts ganska bra, tills igår när jag kom till ett kapitel som nästan gav mig en klump i magen. Det var uselt, kasst. Segt, dåligt skrivet och väldigt tråkig läsning. Hade jag inte vetat bättre skulle jag tro att författaren drev med mig som läsare, eller i alla fall inte tog mig på allvar.

Plötsligt började jag tvivla på mig själv igen - är hela manuset uselt; har jag bara inte upptäckt det förrän nu??!

Men idag, efter en natts sömn och ett skönt yogapass, kunde jag sätta fingret på vad som felar: Det är en "transportsträcka". Ett stycke text som innehåller saker som inte måste finnas med. Eller som kan skrivas om.

Jag måste lära mig att Allt inte måste förklaras för läsaren, läsaren är smart nog att förstå vissa saker utan att jag förklarar dem.

Det känns lite skönt faktiskt. Nu vågar jag fortsätta redigera.

Åt rätt håll

Solen skiner och fåglarna kvittrar. Vi går definitivt åt rätt håll. Det är en väldig tur det.

Ett litet försiktigt steg i rätt riktning

Vågar inte ropa hej på långa vägar, men ...

• Jag har börjat redigera manuset. Borde väl börja med att läsa en gång och sedan börja om med själva redigeringen. Men jag är ... eh ... lite otålig.
• Jag har kört yoga på morgonen och femton minuter styrka (sjukgymnastikövningar)
• Heja mig!

Testar med ny omstart

Igår fick jag veta att jag inte klarade tentan. Jag blev oväntat ledsen över resultatet. Förvånansvärt ledsen faktiskt. (Misstänker starkt att det är kopplat till hormoner. Ni vet ... det där som kvinnor som passerat 45 går in i och drabbas av ...)

Hur som helst. Jag grät mot makens axel en stund och tog mig sedan samman. Herregud! Folk drabbas av tragiska besked varje dag - sjukdom, dödsfall, skilsmässa. Och jag grinar över en tenta?!

Kursen är inte ens viktig för mig. Jag tänker inte läsa någon fortsättning och tänker inte läsa pedagogik för att bli svensklärare heller. Jag anmälde mig till den för att se om jag kom med. Trodde först att jag inte ens var behörig för sjutton!

Jag har gått den för att jag älskar svenska, älskar att skriva och tycker att grammatik är både vackert och kul. (Ackusativ, predikativ, pluskvamperfekt, adjektiv - som poesi i mina öron. På riktigt! I love it.)

Dock tycker jag att språket i vissa akademiska texter är bra tröglästa och lite högtravande. Medan vissa texter är bättre, ska tilläggas i rättvisans namn.

Hur som helst. Omtenta tänker jag inte skriva, för att jag varken vill, orkar eller hinner. Och för att jag inte behöver.

Kanske tänker jag gå någon annan kurs i framtiden, för jag gillar att läsa på universitetet - det är spännande och lärorikt (trots all onödigt stelbent skriven text som ska läsas). Men då ska det handla om något som kan utveckla mitt skrivande lite mer.

Nu kom jag ifrån ämnet lite.

Jag ska göra en ny rensning och röjning i arbetsrummet. Det har stökats till sedan förra röjningen. Och jag behöver också rensa i tvättstugan. Kanske blir det lite Feng Shui-fördelar över det hela. Hela universum ska veta att det behövs just nu.

Den där omstarten ...

Det blev ingen omstart. Inte av något. Jag står fortfarande och stampar på samma punkt och trampar samma vatten. Men! Jag tycker att jag anar en ljusning, en vändning.

Kanske är det uppgången som alltid följer efter en nedgång, kanske är det mitt sätt att tänka, kanske är det krämen med bioidentiskt progesteron som jag började använda igår. Eller en kombination.

Det spelar ingen roll vad eller vilket, huvudsaken är att jag mår bättre och känner mig lättare i sinnet.

Dock har jag feber, vilket bidrar till det lite sämre måendet. Å ena sidan jättejobbigt för jag är så känslig för feber, å andra sidan jätteskönt för då vet jag anledningen.

Helgen som kommer strax är helt obokad. Det är det bästa jag vet - att få bestämma helt själv vad jag vill göra eller inte göra. Skriva, plugga, slappa, träna, promenera med någon vän? Lite av varje, inget av det? Åh, vad härligt det är.

Allra bäst är att sonen kommer hem efter en vecka i Åre, och maken kommer hem efter några dygn i Cannes. Familjen blir hel igen.

Kanske är det vad jag behöver för att orka med den där omstarten som jag så väl behöver. Kanske kommer den helt av sig själv. På måndag vill jag vara den där glada, positiva och leende personen igen. Som har ork och lust och handlingskraft och som kan föra över lite positiv energi till andra. Kanske och förhoppningsvis.

Svara på kommentarer går inte

Varför kan jag inte besvara kommentarer i bloggen? Jag kan inte ens lägga en kommentar till mitt eget inlägg. Varför i hela friden är det så?!

Starta om, börja om

Måndag. Ny vecka, nytt oskrivet blad.

Typ.

Fast nej, så himla oskrivet är det inte men det känns bra att låtsas som att det är det.


Jag behöver starta om med det mesta just nu och tänker att måndag är en bra dag att göra det.

Träningen - planera och sätta igång
Kosthållningen - äta nyttigare
Sjukgymnastiken (faller kanske in under träning) - säger sig självt
Städning och röjning hemma - behöver inte heller förklaras

med mera, med mera.

Helgen - upp som en sol, ner som en pannkaka

Utan att gå in på några detaljer (vill inte hänga ut någon eller några) kan jag berätta att den här helgen varit minst sagt varierad.

Det började storartat med ett skönt styrketräningspass i fredags. Jag känner hur jag långsamt blir starkare, trots att jag haft ett upphåll på nästan tre vekor. (Uppehåll i två, körde ett kort pass och sedan en veckas slapphet till efter det.)

I går körde jag dotter till två olika spelningar/träningar. Kändes som att jag inte gjorde annat än körde bil och/eller satt och väntade i bilen.

Idag började jag dagen med ett skön promenad i trevligt sällskap. Regnskuren som kom precis innan jag skulle gå ut gick snabbt över och sedan kom inte en droppe.

Men så blev det eftermiddag och kväll och allt gick utför. Ett jävligt dyrt utför också.

Men shit happens.

(Och det kunde dessutom varit mycket mycket mycket värre. Jag försöker tänka på det.)