Det blev ingen omstart. Inte av något. Jag står fortfarande och stampar på samma punkt och trampar samma vatten. Men! Jag tycker att jag anar en ljusning, en vändning.
Kanske är det uppgången som alltid följer efter en nedgång, kanske är det mitt sätt att tänka, kanske är det krämen med bioidentiskt progesteron som jag började använda igår. Eller en kombination.
Det spelar ingen roll vad eller vilket, huvudsaken är att jag mår bättre och känner mig lättare i sinnet.
Dock har jag feber, vilket bidrar till det lite sämre måendet. Å ena sidan jättejobbigt för jag är så känslig för feber, å andra sidan jätteskönt för då vet jag anledningen.
Helgen som kommer strax är helt obokad. Det är det bästa jag vet - att få bestämma helt själv vad jag vill göra eller inte göra. Skriva, plugga, slappa, träna, promenera med någon vän? Lite av varje, inget av det? Åh, vad härligt det är.
Allra bäst är att sonen kommer hem efter en vecka i Åre, och maken kommer hem efter några dygn i Cannes. Familjen blir hel igen.
Kanske är det vad jag behöver för att orka med den där omstarten som jag så väl behöver. Kanske kommer den helt av sig själv. På måndag vill jag vara den där glada, positiva och leende personen igen. Som har ork och lust och handlingskraft och som kan föra över lite positiv energi till andra. Kanske och förhoppningsvis.
Kanske är det uppgången som alltid följer efter en nedgång, kanske är det mitt sätt att tänka, kanske är det krämen med bioidentiskt progesteron som jag började använda igår. Eller en kombination.
Det spelar ingen roll vad eller vilket, huvudsaken är att jag mår bättre och känner mig lättare i sinnet.
Dock har jag feber, vilket bidrar till det lite sämre måendet. Å ena sidan jättejobbigt för jag är så känslig för feber, å andra sidan jätteskönt för då vet jag anledningen.
Helgen som kommer strax är helt obokad. Det är det bästa jag vet - att få bestämma helt själv vad jag vill göra eller inte göra. Skriva, plugga, slappa, träna, promenera med någon vän? Lite av varje, inget av det? Åh, vad härligt det är.
Allra bäst är att sonen kommer hem efter en vecka i Åre, och maken kommer hem efter några dygn i Cannes. Familjen blir hel igen.
Kanske är det vad jag behöver för att orka med den där omstarten som jag så väl behöver. Kanske kommer den helt av sig själv. På måndag vill jag vara den där glada, positiva och leende personen igen. Som har ork och lust och handlingskraft och som kan föra över lite positiv energi till andra. Kanske och förhoppningsvis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar