På´t igen då

Lördag. Sol. Snö.

Skriva.

Jag ska försöka att inte peta i detaljer idag. Och så ska jag försöka att inte grubbla sönder mig och texten. Herregud, chilla lite, liksom. Hur svårt ska det behöva vara!?
. b

Mobbing

Jag lyfter blicken från mig själv lite. Min huvudvärk blev plötsligt ingenting i jämförelse. Pojken lider inte längre, men det gör hans anhöriga.

Läste följande på Twitter alldeles nyss och mina tårar bara rinner ...

"Igår fick jag som ambulansare hämta resterna av en 14 årig pojke som hoppade framför tåget pga mobbing i skolan. Det var totalt kaos."

Han skriver också:
"Det var fruktansvärt, mammans förtvivlade skrik fick en brandman att svimma."
.

Säg den glädje som varar

Eller: jag var för kaxig ändå.

Hej huvudvärk, hej Treo - som inte hjälpte.

Alltså ... whyyyyyy? I morse kändes allt så himla bra och positivt. Nu vill jag bara dra något gammalt över mig. Munnen gör ont pga blåsorna, huvudet värker pga jag vet inte vad och humöret börjar så sakteliga dala. Vad gör jag för fel? Jag har inte druckit för lite, och inte ätit för lite. Tror jag.

Aja. Orkar inte tänka på det just nu. I morgon är en annan dag och då tar jag tag i skrivandet igen. Det började kännas bra, jag var på gång, jag höll på att fundera på ett par saker när huvudvärken slog till.

Kan det vara grubblandet som startade huvudvärken? Men varför i hela friden då? Det är ju inte så att jag använder ihjäl hjärnan. Eller är det det som är problemet? Åhnej! Inte grubbla mer nu! Fan.
.

Jag ska försöka att inte bli för kaxig

För om man blir för kaxig är risken stor att man får ångra sig. (Som det där eviga: äntligen är jag på gång med min träning igen! PANG så kommer nästa förkylning/inflammation/annat. Slår aldrig fel.)

Men jag vill ändå meddela hela världen att jag mår bra igen! Om jag bortser från att halva gommen är fylld med ömmande blåsor och ena halvan av överläppen misspryds av en stor blåsa som snart kommer vara ett maffigt munsår.

Mina armar mår bättre. Yay! Jag har till och med kunnat göra några armhävningar - visserligen bara på knä och inte särskilt många - men det faktum att jag kan göra några alls gör mig så glad! Och jag tror att min rygg kommer tacka mig. (Åtminstone kommer inte min bror att skälla lika mycket på mig i jul när han känner på mina axlar och skuldror, vilket han alltid tvingas göra när vi ses - ingen masserar så bra och så hårdhänt som han. Helt underbart hur han kan syresätta mina trötta axlar när inget annat hjälper. Läs: när jag är för lat för att träna dem.)

Inte nog med det. Det är fredag, solen skiner, snön gnistrar (herregud vad jag älskar vackra vinterdagar! Jag hade glömt bort hur ljuvligt vackert det är!) och jag är ledig! Ikväll är det bara barnen och jag hemma och det är också ganska skönt. Jag älskar min man och gillar att umgås med honom, men ibland är det bara galet skönt att han inte är hemma en fredag!

Och nu ska jag skriva. Och försöka att inte hålla på och peta i detaljer i texten ...
.

Dessa i-landsbekymmer

Idag - en ledig dag (eftersom jag inte är helt fri från förkylningen) - ska jag ta mina tre barn till köpcentrumet Allum.

Jag vill inte ge mig av hemifrån idag. Jag vill vara hemma.
Vill inte köra bil i vinterväglag. Det brukar vara fullt av idioter på vägarna så fort det kommer snö.
Vill inte - upprepar vill inte - gå omkring på ett köpcentra med andra människor idag. Det är tydligen något slags jippo där idag enligt äldsta dottern. Jippo = folk = ont om parkeringar = min mardröm. (På allvar: jag är nervös redan nu för att det ska vara svårt att hitta parkering. Den stressen det innebär. Den stressen!)

Dessutom hörde jag mig själv lova sonen igår att vi ska äta middag på Max. Jag gillar inte Max. Deras mat är inte god. Deras köer är nästan alltid långa. Deras personal är alltid långsam.

Vore det inte för att barnen slutar tidigt pga pedagogisk eftermiddag, och för att sonen (av alla!) uttryckligen bett om att åka dit för att köpa vinterkängor så hade vi skjutit upp det ytterligare ett par veckor. För varför bryta ett vinnande koncept och börja snegla efter julklappar redan nu? Baahh.

Allum kvällen före julafton is verkligen the shit. Jag skojar inte, jag har varit där ett par år i rad (inte förra året dock, då handlade jag julklapparna i god tid, veckan innan) och jag har varit nästan ensam, varje gång! Det har varit jag och några enstaka farbröder som traskat omkring där i godan ro och lyssnat på julmusik. Riktigt mysigt faktiskt.

Så jag tar ett djupt andetag (ett av många) och laddar med kaffe. Bäst att inte glömma äta lunch idag. Och så positivt laddade tankar. Jag kan shoppa jag är inte rädd. Jag kan shoppa jag är inte rädd. Värre är det med parkeringen. Jag dör nästan lite inombords om jag inte hittar parkeringsplats och blir tvungen att åka runt runt för att hitta en ledig. Fixar inte den tävlingen mot andra bilister.  
. 

Men nej, fel!

Det börjar klia i min hals igen! Varför? V a r f ö r ?

Hoppas att det bara är lite damm, eller något annat, något högst tillfälligt. Jag fixar inte mer nu. Jag vill bli frisk nu. Bli riktigt härligt pigg någon gång.

Jag har varit ute och skottat lite på garageuppfarten. Det var inte så mycket snö som kommit, men eftersom jag måste ut och köra bil i morgon är det gott att hålla undan så att bilen går att backa ut. Jag vill helst inte köra när det är vinter (hej tant) och när jag inte är helt kry heller - vilket jag i och för sig tänkt att jag ska vara i morgon - och hade hellre stannat hemma. Men måste man så måste man. Får kanske ladda med en Treo.

Så. Back to writing.
.

Hej mitt vinterland

Här dalar snön långsamt ner. När det inte kommer vindbyar, för då yr den runt från taken! Såå mysigt.
Jag har förstått att Stockholmstrakten har det lite värre.

Jodå, vi har haft snökaos här också och vet hur lamslagen man blir.

Just nu börjar solen att kika fram så jag ska klä på mig termobyxor och dunjacka och ge mig ut en stund. Måste ha lite frisk luft. Och en dos D-vitamin.

Förkylningen då? Jotack, jag är på bättringsvägen. Känner mig rent av rätt pigg och nästan frisk - men det är så länge jag är hemma och har det lugnt. Efter en stund i rörelse, not so pigg och frisk. Munnen är full av blåsor fortfarande. Någon försvinner och nya tar vid. Så länge de håller sig på insidan så går det an. Knappt, men an.

Skrivandet då? Jotack, det går framåt. Långsamt och segt, men framåt.
.

Du och jag, spikmattan

Har nu legat i soffan på spikmattan i två timmar. Sååå skönt. Hoppas att det där i ryggen som klämmer ihop en nerv har rättat till sig.

Snart nu sängen.

Tant är trött. Sliten. Men snart på gång igen. Hoppas jag.

Jag hade en gång en blogg

Och den bloggen var aktiv.
Numera är den ganska insomnad.

Jag skyller på förkylningen.

Novemberdeppen håller kvar mig, vill dra ner mig, och trots att jag stretar emot så vill inte tröttheten helt släppa taget om mig. Men jag skyller på förkylningen fortfarande.

Jag mår mycket bättre och känner mig mycket piggare, har jag tur går den över snabbt den här gången! Redan i morgon hoppas jag vara pigg och frisk igen! Då har jag kanske en dejt ... Men det kommer nog ta ett par dagar till innan jag vågar/bör träffa folk. Känner mig som en vandrande bakteriehärd. Eller som en bacillhärd. Alla friska människors stora bacillskräck, det är jag.

På torsdag skulle jag behöva åka iväg och köpa vinterskor till barnen. Som alltid kommer vintern så himla plötsligt. Man blir tagen på sängen av december. Varje år. Att man inte får en förvarning? Hrmf.

Mitt skrivande? Ha ha ha ... skrattade hon tillgjort. Jag vet inte. Det går lite segt, med vilje, men snart lossnar det. Jag föreställer mig det. Hoppas innerligt att det är så också. Jag har lite idéer och tankar, men jag vill att de mognar (är det så jag kallar prestationsångesten nuförtiden?) - annars är risken stor att jag börjar skriva och förlorar mig i skrivandet och så blir det en väldig massa tusen ord i onödan. Been there a lot redan.

Känslan är att det går bra. Långsamt och sakta men bra. Jag tänker mycket och planerar. (Tror jag.)
.

På gång

Det går långsamt att återhämta mig.
En typiskt manlig förkylning har jag åkt på. Stackars mig.

Nu börjar Hostan komma också. Jag får redan blodsmak i munnen vid minsta lilla hostning. Det kommer bli lattjo värre det här. Eller inte.

F****h****n.

Så, tillbaka i förkylningen igen

Hjälp vad jag flippade ur i morse.

Kvart i nio inträffade en olycka på motorvägen en bit ifrån oss. Precis på den väg maken var ute och åkte på.

Typiskt mig att bli orolig och liksom utgå ifrån att det värsta har hänt. Trots att jag visste att han borde passerat Mölnlycke ett bra tag innan olyckan inträffade. Men ... tänk om det var köer och han var försenad?

I mitt inre såg jag hur julen blev förstörd, liksom resten av mitt liv; jag såg hur jag blev änka och ensamstående mamma och hur jag inte skulle få livet, tillvaron och ekonomin att gå ihop; sälja huset, sälja sommarstället, hitta lägenhet, trösta barnen, hålla ihop mig själv ...

Ja jösses. Jag tänkte till och med "bäst att jag hoppar in i duschen innan de kommer och knackar på dörren." Med 'de' menar jag polis och präst ...

Jag grät hysteriskt en stund. Innan jag liksom kände att nej, det har inte hänt honom något, han sitter antagligen i möte eller är upptagen med någon jobbgrej - han har inte alltid telefonen med sig. Då lugnade jag ner mig, ringde för femtioelfte gången - och fick svar! Efter det var jag lugn. Inte ens en tår av lättnad kom. Bara ren och skär tacksamhet, och ett stort lugn.

Efter en välbehövlig dusch, kaffe och pepparkaksdeg är jag nu på banan igen. Någotsånär.

Mitt i allt glömde jag bort att känna hur förkyld jag är. Det kom tillbaka nu, med råge. Men det gör inget. Jag har min man oskadd. Det betyder allt just nu!
.

Tacksam, eller nåt

Olycka på Rv40. Motorvägen helt avstängd. Maken svarar inte på mobilen.

Jag glömde bort att jag var förkyld. Jag glömde bort allt annat negativt också. Allt jag kunde tänka var att det får inte ha hänt maken något. Lätt hysterisk övergick i panikslagen gråt.

Till slut svarade han. Han var på jobbet.

Den lättnaden! Åh ...

Nu känner jag förkylningen igen. Ska ägna mig åt den en stund. Men det känns helt okej. Det är bara en förkylning.

Det blir en välbehövlig dusch och sen en kopp kaffe.

Mhm

Ska väl inte gnälla ... Kunde vara värre ... Men alltså: herrejävlar vad trött jag är på att vara förkyld.

Herrej****r

Jag är så förkyld. Så nära döden. Så förbannat sur och trött.

Vill. Bli. Frisk. Nu.

Eller så vill jag ha riktigt hög feber som hjälper mig att domna bort. Nu är jag bara j-igt förkyld utan att kunna somna och sova gott. Gaaaaahaaaaaahaaaa!

Om jag är?

Om jag är dunderförkyld, sur och besviken för att jag missar trevlig fest ikväll, irriterad över att inte hitta adventsstjärnorna?
OM jag är.