Jag lyfter blicken från mig själv lite. Min huvudvärk blev plötsligt ingenting i jämförelse. Pojken lider inte längre, men det gör hans anhöriga.
Läste följande på Twitter alldeles nyss och mina tårar bara rinner ...
"Igår fick jag som ambulansare hämta resterna av en 14 årig pojke som hoppade framför tåget pga mobbing i skolan. Det var totalt kaos."
Han skriver också:
"Det var fruktansvärt, mammans förtvivlade skrik fick en brandman att svimma."
.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Finns inget värre än den kyla en mobbad själ känner.
SvaraRaderaBeklagar pojkens öde och funderar hur mobbarna kan leva med sig själv efter det här.
Trevlig helg
Fy fan!
SvaraRaderaÅhhh, va ledsen jag blir. Tänk att man aldrig kan få slut på mobbning ='(
SvaraRaderaFy vad det gör ont i hjärtat. Människor kan vara så grymma.
SvaraRadera