Har man inte bekymmer

... så skapar man sig dem.

Igår ringde min far och bad mig ombesörja en sak. En nyckel till en lokal skulle samlas in från en person för att sen lämnas ut till en annan.

Först skulle jag leta reda på personens telefonnummer. Det var inte svårt. Problemet var att de inte svarade. Jag ringde och ringde och ringde. Både från hemnumret (vilket är dolt) och från mobilen (synligt) - en del personer svarar inte när det är dolt nummer som ringer, varför har jag aldrig fattat, är man inte nyfiken? Men de här svarade inte över huvud taget. Och ingen telefonsvarare! Gaaah.

Jag som ville haft det här ur världen innan jag slog mig till ro i soffan med mitt vinglas. Annars var risken stor att jag skulle glömma bort det och stå med skägget i brevlådan dagen därpå när nästa person kom för att hämta nyckeln.

Saker som är tråkiga och som tar tid och som bara måste göras tycker jag är jobbiga. De hänger över mig som ett tungt och otympligt ok. Jag får kämpa för att inte helt glömma bort det. Har små påminnelser i mobilen och på väl synliga lappar. Annars glömmer jag. Och varje gång jag blir påmind inser jag hur jobbigt jag tycker att det är.

De svarade inte igår och i morse blev jag påmind, jag som hade glömt, och jag försökte ringa men det tutade upptaget hur länge som helst. På mobilen svarade först ingen, men på nästa mobilnummer svarade till slut en man och lät lite ... frånvarande ... han skrev ner min adress och lovade komma inom en halvtimme.

Tre timmar (!) senare fick jag nyckeln och en kvart senare ringde nästa person ... Så himla skönt!

Jag vet! Det är inget att bekymra sig för egentligen men ändå gör jag det till en jättestor och jobbig grej! Ibland är det jobbigt att vara jag.
.