Så, tillbaka i förkylningen igen

Hjälp vad jag flippade ur i morse.

Kvart i nio inträffade en olycka på motorvägen en bit ifrån oss. Precis på den väg maken var ute och åkte på.

Typiskt mig att bli orolig och liksom utgå ifrån att det värsta har hänt. Trots att jag visste att han borde passerat Mölnlycke ett bra tag innan olyckan inträffade. Men ... tänk om det var köer och han var försenad?

I mitt inre såg jag hur julen blev förstörd, liksom resten av mitt liv; jag såg hur jag blev änka och ensamstående mamma och hur jag inte skulle få livet, tillvaron och ekonomin att gå ihop; sälja huset, sälja sommarstället, hitta lägenhet, trösta barnen, hålla ihop mig själv ...

Ja jösses. Jag tänkte till och med "bäst att jag hoppar in i duschen innan de kommer och knackar på dörren." Med 'de' menar jag polis och präst ...

Jag grät hysteriskt en stund. Innan jag liksom kände att nej, det har inte hänt honom något, han sitter antagligen i möte eller är upptagen med någon jobbgrej - han har inte alltid telefonen med sig. Då lugnade jag ner mig, ringde för femtioelfte gången - och fick svar! Efter det var jag lugn. Inte ens en tår av lättnad kom. Bara ren och skär tacksamhet, och ett stort lugn.

Efter en välbehövlig dusch, kaffe och pepparkaksdeg är jag nu på banan igen. Någotsånär.

Mitt i allt glömde jag bort att känna hur förkyld jag är. Det kom tillbaka nu, med råge. Men det gör inget. Jag har min man oskadd. Det betyder allt just nu!
.