Började visst redigera lite idag

Jag vet inte riktigt hur det kom sig men plötsligt hade jag börjat redigera manus 2. Igår satt jag och skrev ner idéer för hand till manus 3. Undrar vad jag kommer göra i morgon?

Ingen idé att planera något för jag gör ändå inte som jag säger.

Skärhamn

Gårdagen var himla mysig och trevlig. Solen sken men nordanvinden var iskall. I lä var det dock ljuvligt. Pappa och jag köpte varsin räksallad som vi satt på bryggan och åt. Sedan besökte vi såklart Akvarellmuseet.

Tar en dag ledigt

Medan jag vilar från manusfunderingar tar jag och åker med min pappa till Nordiska Akvarellmuseet. Dit har jag velat komma i flera år, men det har inte blivit av. Nu blir det äntligen av!

Kanske kan mitt undermedvetna komma fram till ett beslut under tiden, huruvida jag ska redigera manus 2 direkt eller låta det vila och istället påbörja manus 3. Dessa bekymmer alltså!

Min väg till utgivning

Detta inlägg har jag länge tänkt att jag ska skriva, men aldrig fått tummen ur. Men eftersom jag får frågan titt som tätt tänkte jag skriva det här inlägget nu.

Själva skrivprocessen ska jag blogga om i ett eget inlägg, så den går jag inte in på nu, utan börjar när ansåg att manuset var färdigskrivet. Det här var i slutet av december -14, början på januari -15.

Jag hade bestämt mig för att ge ut boken själv. Dels för att jag var nybörjare (detta var mitt allra första manus), dels för att jag ville ge ut själv. ("Kan själv!")

Jag hade bestämt vilket print on demand-företag jag skulle anlita och jag hade kollat med vänner och bekanta hur många som var intresserade av boken. Det var bara att trycka på skicka ...

Då bestämde jag mig för att jag skulle köpa en lektörsläsning. Det var jag skyldig min text efter allt detta slit, och det var jag skyldig mina kommande läsare. Ett proffs skulle läsa igenom och komma med synpunkter och åsikter - texten skulle bli så bra det bara gick - med den förmågan jag hade.

Jag valde mellan Ann Ljungberg och Hoi. Ann har jag gått skrivarkurs för några år tidigare, samt hört mycket gott om. Men hon hade lång väntetid och jag var otålig. Så jag valde Hoi. Det skulle ta max fyra veckor har jag för mig, och så länge kunde jag vänta. Dessutom hade jag en förhoppning om att de skulle gilla det de läste ... men det här vågade jag knappt erkänna ens för mig själv.

Knappt tre veckor senare fick jag lektörsutlåtandet och ett mycket glädjande besked - de såg potential i min text! Kunde jag tänka mig att göra de ändringar som lektören föreslagit och skicka in texten igen? I så fall fanns chans till utgivning. OM jag kunde!

Jag skrev om, skickade in igen, och fick vänta några månader ... (jag är världssämst på att vänta). Till slut kom det glädjande beskedet: Ja, vi vill ge ut dig!

Hurra!

Då fick jag en förläggare och en redaktör. Och arbetet med texten var igång. Det första jag fick göra var att gå igenom alla infodumpar och gestalta dem. Efter det fick jag texten från redaktören, med förslag på strykningar, ändringar och synpunkter. Vilket jobb! (Detta trots att hon innan hade sagt att detta var ett av de mest felfria manus hon läst?! Redigeringen blir en baggis tänkte jag då.)

En formgivare tog fram förslag till omslag och jag fick vara med och tycka till och komma med egna förslag. Jättesvårt men jättekul!

Varför betala för att bli utgiven? En smaksak förstås. Och - framförallt - en ekonomisk fråga. Visst, det är lite risktagande och en chansning, men jag (och min man) kom fram till att vi ville chansa. Förhoppningen är att vi ska göra vinst, så småningom. Och om eller när den gör vinst kommer jag att få en större del av vinsten. Även om det inte blir några jättesummor känns det ändå bra att veta.

Visst, jag tjänar kanske inte mer än en debutant på ett traditionellt förlag, men det spelar ingen roll. Känslan av att vara med och bestämma lite över processen är en väldigt skön känsla. Och oavsett hur boken säljer eller tas emot kommer jag att ha lärt mig massor. Och jag har haft roligt under tiden.

Ibland har det varit jobbigt, både fysiskt och mentalt, men det har hela tiden varit värt det, och jag kommer helt klart vilja gå igenom alla vedermödor en gång till. Att skriva och ge ut en bok är bland det roligaste jag gjort.

Och jag tror att jag vet nu vad jag vill bli när jag blir stor. Inte helt otippat kanske ... Författare!

Jaha, och nu?

Det här inlägget skulle kunna ha underrubriken: Tomheten som infinner sig när ett manus är klart.

För jag är klar med manus 2. Kanske att slutet kom lite plötsligt, och blev lite snöpligt (men förhoppningsvis är det bara jag som tycker så. I wish, typ), men ändå - det kändes helt rätt när jag väl skrev det.

Det är nu efteråt som tvivlet och tomheten skaver i mig. Trots att jag vet att allt går att rätta till i redigeringen.


Så vad gör jag nu?

Skriver på manus 3, som jag längtat länge efter att få fortsätta skriva?
Redigerar manus 2 redan nu? Det är ju faktiskt skrivet en gång tidigare, så den här sista skrivvändan var egentligen en redigering. Alltså kan jag påbörja en ny redigeringsrunda redan nu. (Fast det kanske är bra att låta det vila? Jag vet inte!)
Städar ikapp hemma? Och röjer tvättstugan och arbetsrummet? Och samtidigt vilar arm/axlar/rygg.

Så många frågor, så många alternativ. Inte ett dugg jobbigt för en ambivalent person.

Helst vill jag bara skriva ...

Håkan Hellström, 5/6-16

Vilken kväll, vilken konsert, vilken artist! Mäktigt!

Manus två är färdigt!

Hurra! Manus 2 är nu färdigt!

I ett första utkast, vill säga. Ett sk råmanus som ska vila ett par månader innan jag börjar redigera det.

Jag kan säga att det här manuset gått oändligt mycket fortare och lättare att skriva än Tills något annat tar vid. Men nu vet jag lite vad som krävs för att skriva klart ett manus. Och jag vet framför allt hur jag inte ska göra ... jag tror jag gjorde alla misstag som finns att göra när jag skrev första manuset.

Ska också tillägga att detta manus (2:an alltså) har jag skrivit en gång förut, så det här var kanske egentligen första redigeringsrundan ... hm ... det betyder i så fall att det inte behöver ligga och vila särskilt länge.

Hm. Får ta och fundera lite på det, tror jag.

Men att vara klar med ett råmanus känns fantastiskt skönt. Och lite, lite tomt ... 

En jättefin recension

Den här fina recensionen fick jag igår. Läste den först ett utdrag av den på Instagram, när jag stod på Ullevi och väntade på att Håkan skulle äntra scenen. Den förgyllde en redan magisk kväll.

Tack snälla Moas bokhylla!

Klicka här för att läsa ... :)

Skrivplats

Altanen, i skuggan, med göken ko-ko-andes i väster. Det blir inte så mycket härligare än så här!

Och så har jag vaknat till ännu en morgon med fint beröm för min bok. Jag känner mig väldigt lyckligt lottad!

Skrivkramp - så botar jag den

Jag ska inte säga att jag kan allt om skrivkramp, men jag kan mycket!

Att den inte kom förrän efter ca 70000 ord den här gången känns oerhört förvånande måste jag säga, men det är bara att tacka och ta emot.

Så vad gjorde jag? Vad gör jag när krampen drabbar mig?

Först och främst försöker jag komma förbi den, genom att tänka ut alternativa vägar. Kan karaktären göra på något annat sätt än det tänkta? Ska jag rent av skippa den planerade händelsen och gå vidare utan den?

Ibland behöver jag bara komma bort från datorn en stund. En sväng i trädgården och växthuset kan funka. Lite ogräsrensning eller omplantering av växter kan göra susen för en skrivtrött hjärna. Eller ett rejält röj i tvättstugan.

Eller - och det här är nog det bästa tipset: Jag ger mig ut på en träningsrunda! Ju hårdare desto bättre. (Och det är även bra ur hälsoperspektiv, ju!)

Funkar inte ovanstående är jag illa ute och då beklagar jag mig. Antingen här i bloggen eller för en kompis. Och hittills har det funkat varje gång! Skrivkrampen släpper och jag kan fortsätta producera text.

Min första signering!

Idag har jag haft min första signering. Det var på Akademibokhandeln på Allum.

Boksignering är faktiskt något jag fasat för ända sedan jag bestämde mig för att bli författare. Jag har sett många författare stå eller sitta ensamma och övergivna i eller utanför en bokaffär ... har inte velat genomlida samma sak.

Men idag har jag gjort det! Och det var inte så farligt. Faktiskt inte särskilt pinsamt heller. Lite obekvämt det allra första; hur mycket skulle jag "gå på"? Hur "säljande" skulle jag vara. Ville ju inte skrämma bort folk från att komma till butiken.

Några hejade jag bara på, andra försökte jag locka med en hint om sommarläsning. Några köpte boken, andra kom fram och tittade, frågade och tog ett visitkort.

Innan jag åkte hemifrån sa jag att om jag säljer två ex kommer jag vara glad. Jag sålde fem! Är jättenöjd, även om jag gärna hade sålt ännu fler, förstås. Mycket vill som bekant ha mer.

En fd kollega kom förbi och köpte en bok. Hon berättade att hon haft koll på mig ett tag (tack google) och visste att jag skulle dit idag och signera. Himla kul!

Och ni som kom förbi för att stötta och säga hej - tack, det var skönt att se er!

Och tack Akademibokhandeln Allum, för att ni ville ha mig där!

Bekvämlighetszon

Idag ska jag ta ett kliv utanför min bekvämlighetszon igen. Börjar nästan bli van nu! Jag ska signera på, eller utanför, Akademibokhandeln på Allum. (Köpcenter i Partille.)

Jag har sett kända författare sitta och stå där, helt övergivna och ensamma. Jag har lidit med dem. Ett år köpte jag en bok av Björn Hellberg för att jag tyckte synd om honom. (Tror aldrig att pappa, som fick boken, läste den.)

Idag hoppas jag att någon kommer fram och tröstköper en bok av mig ... eller åtminstone kommer fram och säger hej och frågar lite om boken och skrivandet - det hade varit jättekul!

Just nu är jag mest nervös över hur jag ska lyckas få upp min roll-up (en stor plansch på mig och boken), och hur jag ska fixa med böcker på signeringsbordet. (Ska jag stå eller sitta?) Saker som jag vet löser sig när jag väl är där kan oroa halvt ihjäl mig. Snacka om att slösa med sin energi i onödan.

Skrivkramp

Jag har börjat skriva lite igen. Med betoning på lite. Det går trögt. Fram till 70 000 ord har det gått som en dans. Jag har skrivit och skrivit, helt utan problem. Och nu är det jättetrögt. Jag kommer inte på något mer att skriva ... jag vet vad som ska hända lite längre fram, men att hoppa dit nu direkt går inte, då blir det för många frågetecken.

Himla trist när något som känts så fantastiskt bra och roligt plötsligt övergår till att bli trögt, segt och tråkigt. Men jag får väl vara tacksam över att skrivkrampen inte kommit tidigare?

Hur jag botar skrivkramp? Genom att skriva ändå. Bättre att skriva dåligt än inget alls, för jag kanske får igång fantasin och idéerna igen snart.

(Ibland kan det behövas skrivfria dagar för att få hjärnan att komma vidare, men jag har haft skrivfri tid ganska länge nu, och VILL komma framåt. Har ju en deadline att hålla.)

Lite kaffe i växthuset kanske gör susen.

Trevligt att se sig själv hos andra

Trevliga Agneta som driver fina bloggen Snäckskalsdalen fick jag förmånen att träffa i förra veckan. Hon kom och var med på releasepartyt - väldigt roligt!

Här (länk) kan ni läsa hennes inlägg. Passa även på att kika runt bland hennes inlägg och beundra alla fina bilder från en trädgård som verkar vara helt, helt underbar.

Lite divalater borde jag få lägga mig till med

Nu när jag är en hyllad författare (min egen högst överdrivna åsikt) så borde jag rimligtvis få saker serverade på silverfat.

Att ligga på en divan och äta praliner tröttnar jag rätt fort på - jag håller hellre till i trädgården, i växthuset eller framför datorn. Men det finns ju andra sätt. Ett förslag är att jag borde slippa laga middag. Åtminstone borde jag enbart behöva göra det ett par gånger i veckan. Tycker jag. Och inte som nu, varenda j-a dag! Det tar ju aldrig slut! Det ska ätas middag jämt. Sju dagar i veckan. År ut och år in.

Okej, min man lagar mat ibland (förutom att han har fullt upp med att dra in pengar till hushållet), men ytterst, ytterst sällan. Det är synd, för han tycker att det är ganska roligt. (Fast vissa maträtter blir faktiskt - väldigt konstigt nog - godare när jag har lagat dem än när han har gjort det.)