Nitton respektive arton

Idag för nitton år sen blev vi ett par, maken och jag. Vi hade varit vänner ett tag, jobbarkompisar - på ett helt suveränt företag - och varit ute på många after works under hösten.

Jag visste ganska tidigt att han skulle bli min. Han hade flickvän och de bodde ihop och hon var ibland med och drack vin på fredagskvällarna. (På den tiden var det bara alkisar, typ, som drack alkohol på andra dagar än fredag och lördag.)

Trots att han var upptagen visste jag att han skulle bli min. Jag visste inte hur och jag visste inte när, visste bara att.

Och som en kollega sa: Flickvänner är till för att brädas.

Så just den här kvällen, den åttonde december, då hände det! Vi höll hand, vi kramades, vi kysstes. Vi bara visste att det skulle vara vi!

Strax efter det flyttade han in hos mig. Jag bodde närmre jobbet och han bodde i Gärdsås på en adress där det skett ett mord bara något år tidigare, inte långt från Bergsjön. Och detta var långt innan skjutningar blev vardagsmat i Göteborg och jag var livrädd när jag var där på besök. Nu i efterhand förstår jag hur vackert och naturskönt det är i de kvarteren … för att inte tala om utsikten.

Hur som helst. Efter ca ett halvår sa han upp sin lägenhet. Alla hans möbler och tv och stereo fanns redan i min lägenhet så det var bara onödigt att betala hyra för en lägenhet som inte användes.

Fyra, fem månader efter att vi blev tillsammans bestämde vi oss för att förlova oss på årsdagen. Och det gjorde vi!