Försöker manuset säga mig något?

Jag öppnade manuset för en stund sedan och började skriva kapitel 8. I presens.

Hey, jag skriver ju för sjutton i imperfekt och har gjort så i hela manuset (men nu blir jag såklart osäker ...).

Vadan detta? Är tanken att jag ska börja fundera på att ändra tempus, eller vad? Orka.



Nästa gång jag kör fast eller drabbas av skrivkramp ska jag experimentera med tempus. Då ska jag skriva i presens och kanske jag-form. Men inte nu, nu vill jag bara komma in i flow igen.

Att bryta mot vissa regler

Tanken var att jag skulle redigera manus 2 genom att skriva det som en helt ny version. Eller ja, en nygammal version. Flödesskriva skulle jag göra, och inte gå tillbaka och peta i detaljer. För att komma framåt och bli klar någon gång.

Vad gör jag? Jo, jag är och petar i förstakapitlet igen. I detaljer. Verkligen petar.

Detta trots att jag dyrt och heligt lovat mig själv att inte göra så!

Men jag tror att det blev aningens bättre. Åtminstone känns det så. Så då är jag förlåten. Det ÄR viktigt att förstakapitlet känns bra. Även om jag kanske ändrar mig vid senare tillfälle och skriver ett helt nytt.

Det är viktigt att känslan är rätt.

Är man känslomänniska så är man. Åtminstone är den här "man" det.

Och nu skriker kroppen efter vila.

Och jag tror att jag hör mitt badrumsskåp, tvättstuga eller arbetsrum skrika efter att bli röjt och städat.

Eller nej, det är en bok som skriker från sängen: Läs mig. Läääs mig!

Av beröm blir jag glad, av kritik blir jag bättre

Möttes av en riktigt lång och jättefin recension i morse. Roligt! Framför allt gillar jag att det är beröm blandat med kritik. Stort tack Petra för att du tog dig tid!

Trots att det är massor med positiva saker och beröm att suga åt mig av är det de små negativa sakerna som fastnar. Visst är det konstigt? Men fullt normalt och mänskligt, tror jag.

Väljer att klistra in en liten del av recensionen:

Genom hela boken läggs flera möjligheter till olika intressanta riktningar för historien att ta. Detta skapar såväl ett bra framåtdriv, som ett förklarande tyst löfte till läsaren.

Det blir för mig ett något abrupt och finstämt slut som lämnar mig med ett "jaha" och en önskan om infriande löften och om att få dröja mig kvar ett tag till.

Agneta Vorbergs romandebut är en stark läsupplevelse med en alldeles utmärkt passande titel. Jag ser verkligen fram emot hennes nästa bok.

Klicka här för att läsa hela recensionen.

Slarvmaja was here

Det här är mitt badrumsskåp. Egentligen vårt, min mans och mitt, men av någon anledning är det bara mina saker som är här. Alla fyra hyllor + tre eller fyra lådor ... Hm. 

Tror att jag behöver röja lite någon dag. Den där voltarenkrämen har bäst före-datum för ett par år sedan. (Men eftersom jag vill lämna in den på Apoteket för att de ska förstöra den, istället för att slänga den i soporna har den blivit kvar ...)

Jag vet. Jag är usel. Jag är verkligen sämre än sämst på att städa och hålla ordning. Tyvärr är det inte bara badrumsskåpet som ser förjävligt ut.

Mässan tog ut sin rätt

Redan innan bokmässan började kände jag mig sliten. Kursen jag går tar en hel del energi också, även om det har börjat lugna ner sig rejält. (Det vill säga: jag har blivit lite varm i kläderna.)

I flera dagar, nästan veckor, har jag balanserat på gränsen till förkylning. Så fort jag har sovit för lite har det retat i halsen, och så fort jag sovit mer och framför allt bättre har jag mått bra. Balansgång.

Idag har jag lite ont i halsen och huvudvärk ... är det förkylning på gång eller är jag bara lite sliten? (Vill inte bli sjuk. Vill inte vill inte vill inte!)

Idag har jag legat i sängen och läst större delen av dagen. Som ett brev på posten av Birgitta Bergin. Eftersom hon tvingades köpa en bok av mig på mässan kände jag mig tvungen att köpa en av henne ;)

Och jag ångrar inte mitt köp. (Hon skriver i min genre och jag behövde läsa lite nytt ... win win för min del.)

Hoppas att hon är nöjd med sitt köp också. Och att hon läser den. Men vad ska jag läsa härnäst? Har en till feelgood-roman, eller två kanske? Och några lite mindre feelgood. (Men helt klart läsvärda, det är jag övertygad om.) Tror att det är bra att ibland bryta av med litteratur i en helt annan genre än den jag skriver i.


Nu funderar jag på om jag ska gå på yoga om ett par timmar, eller inte. Frågan är om det gör mer nytta än skada, eller tvärtom? Det visar väl sig imorgon. (För att bli frisk igen måste jag sova gott, och för att sova gott behöver jag komma ut i friska luften och röra lite på mig.)

Bokmässan 2016

Årets roligaste helg är över och jag känner både saknad och lättnad. Så många intressanta människor, så mycket bekräftelse och glädje! För att inte tala om kunskap och erfarenhet.

Sköna skor är det allra bästa tipset jag fått och nu vill ge till andra. Jag gick all in och tog mina absolut skönaste gummiskor. Mycket tack vare (eller på grund av) hälsporren (gaaaah!). Men tack vare tejpning av foten och bekväma skor gick det över förväntan.

Trots att jag egentligen inte gillar känslan av att vara nybörjare och inte ha koll på saker och ting kändes det aldrig jobbigt det här med mässan. Bara utmanande och kul. Allt kändes spännande. Kanske för att jag visste att jag hade duktiga och trygga människor omkring mig. (Hoi förlag är verkligen ett härligt gäng!)

Att stå och signera var jag lite nervös inför innan det drog igång. Tänk om den jag stod med fick signera massor av böcker och jag inte någon?! Hemska tanke. Men det gick jättebra och var hur trevligt som helst. (Försäljningen gick faktiskt över förväntan!)

Till och med pop up-signering (spontansignering, typ) gick hur bra som helst! Jag hann aldrig ens bli nervös. Visst, de första minuterna kände jag mig väldigt ensam och utlämnad ... men efter ett tag vande jag mig. Några kom fram och läste på baksidan och ställde lite frågor. Någon ville ha den signerad (hurra!) men de allra flesta gick förbi och bara tittade på boken. 

Men att de alls tittade på den är jättebra! Jag tänker att det omslaget kommer de känna igen nästa gång de ser den, eftersom det är lite annorlunda. (Jag älskar det!)

Är rätt glad över att jag vidgat min bekvämlighetszon lite också. (Fast den var lite väl snäv, kan jag erkänna.)

Jag passade även på att prata med de lite mer etablerade författarna som jag träffade, både på förlaget och på minglet. (Även kändisar är människor! Och även de har varit nybörjare och debutanter, även om man inte alltid kan tro det!) Alla bekräftade att det här med författandet är långsiktigt. Första boken kanske säljer lite sisådär, men när andra boken eller tredje kommer ut får debutromanen en ny skjuts.

Bara att fortsätta kämpa alltså!

Jag har älskat varje minut av mässan. Känslan av att få hänga sitt utställarkort runt halsen, äntligen får vara med och inte bara lite avundsjukt titta på är väldigt, väldigt speciell. Och jag älskar det!

Det är skönt att det är över för även om det är fantastiskt roligt är det ganska tröttande. Nästa år ska jag försöka ta fler pauser. Det hårda golvet, den höga ljudnivån och alla intryck tar rejält på krafterna. Samtidigt som det ger så otroligt mycket glädje och lycka!

Jag längtar redan till nästa års bokmässa! Signeringar och möten med besökare och författare; trevliga montermingel och förlagsmiddag med mera med mera ... (Och då kommer jag inte längre vara nybörjare!)

Kanske får jag även då den stora äran att träffa folk som har hunnit läsa min bok?! Hoppas!

Julklappstips!

Ge bort en underhållande relationsroman till en kompis, syster, mamma eller svärmor. Någon som behöver eller vill ha en stunds avkoppling från vardagen.

Klicka på bilden, eller på länken nedan!

Tills något annat tar vid.

Sovit ut

Jag har fått tio timmars sömn inatt. Så himla skönt! Tre av fem är iväg till skola och jobb och den fjärde fixar frukost just nu. Jag befinner mig fortfarande i sängen och tänker göra så en stund till.

Planerna för dagen är att ta det lugnt, men att också göra lite nytta:
Tvätta
Vattna tomatplantorna i växthuset
Städa lite, med betoning på lite
Eventuellt röja i arbetsrummet
Laga middag och gå på föräldramöte

Börjar med en kopp kaffe.

Tröööööött

Det blir inget inlägg om bokmässan idag. Jag är alldeles för trött och behöver sova. Ålder är inte alltid bara en siffra ... när jag var yngre orkade jag mer.

Ikväll ska jag lägga mig tidigt och börja läsa någon av alla böcker jag köpte på mässan. Ska bli skönt. Igår somnade jag på spikmattan och sov som en stock! Så himla skönt.

Förlagsmiddag

Igår kväll var det dags för förlagsmiddag. (Mitt livs allra första!) Vi var ett stort, glatt gäng som sågs på en Aveny-restaurang och åt och drack gott. Välkomstbubblet och förrätten glömde jag helt bort att fotografera. Liksom vimmelbilder ...  

Hur som helst var det väldigt trevligt! Blev faktiskt yttepytte-lite dans också ... Sedan struntade jag helt i att följa med till Park. Istället åkte jag hem och sov. 

Sista dagen

Idag är det Bokmässans sista dag. Det ska bli jätteskönt när det är över, men det kommer säkert kännas både tomt och tråkigt ... Det här har varit hela mitt liv just nu. Både vardag och fest. Dygnet runt. När jag har sovit har jag drömt om människor, möten och samtal.

Jag längtar redan efter nästa års bokmässa.

Kom gärna och besök Hois monter B07:60. Många bra böcker till bra priser.

Och så kan ni få träffa mig!

Bokmässan dag 3

I morse var jag riktigt trött, men det räckte med att komma in på mässan för att få ny energi. För att inte tala om den positiva energi som är i Hois monter, bland mina förlagskollegor. De är verkligen jättetrevliga. 

Lördagen är allmänhetens stora dag och det är mycket folk precis överallt. 

Min gulliga förläggare Carola tog med mig på lunch med betydligt bättre mat än i de små restaurangen. Det behövdes ordentlig lunch. Att slarva med maten är inte att rekommendera! Dessutom skönt att sitta ner och äta i lugn och ro, och prata.

Otroligt energifyllda Stellan Nordahl och jag pop-up-signerade ihop vid tillfälle. (Hans härliga energi smittar!) 

Tre andra trevliga kollegor: Håkan Lindgren, Elin Eldestrand och Nasser Naje Lazem.

Nu är jag hemma lite snabbt och ska ladda om för förlagsmiddag lite senare ikväll. Den ser jag fram emot mycket. Och i morgon är det sista dagen.

Det ska bli skönt när det är över, men jag kommer känna stor saknad ... Det här är bland det roligaste jag varit med om!

Bokmässan dag 2

Det här är bland det roligaste jag varit med om! Det kommer bli tomt när det är över. Väldigt skönt också förstås. Men tomt.

Ikväll har det varit kul mingel i Hois monter med massor av författare från olika förlag. (Kändisspotting de luxe!) Bla Viveca Sten som jag var millisekunder ifrån att säga "jag känner igen dig, har vi träffats?" när jag såg hennes namnskylt, och höll tyst. 

Lars Wilderäng pratade jag med och han är väldigt trevlig och en duktig författare (men jag vågade faktiskt inte läsa klart hans Stjärnklart - den var för läskig), och Birgitta Bergin köpte min bok! Även hon väldigt trevlig. Inte bara för att hon köpte en bok. :)

Fick även prata med Ann Ljungberg (som lektörsläst många utgivna romaner), som var den höll i den skrivarkurs jag gick där idén till min debutroman föddes.

Plus en massa andra som jag inte kan namnen på. Och de namn jag kan minns jag inte nu ... Är så trött. Så ofantligt trött! Och imorgon ska jag signera redan klockan 10. 

Försökte göra Jessica Gedin uppmärksam på att jag finns, men hon hade fokus på sina gäster.

Bokmässan dag 1

Jag, förväntansfull och taggad!

Hej Bokmässan! Äntligen dags!

Hois stora, fina monter. B:07:60

En författare jag tycker om - Annika Estassy Lovén - köpte min bok! Jättekul! Jag blev nästan barnsligt lycklig och stolt! :)

En förhållandevis lugn dag. I morgon efter lunch, och på lördag lär det vara packat med folk i gångarna. 

Det här med bokmässa är riktigt, riktigt roligt! Och att få vara på "rätt" sida är helt fantastiskt! Som jag har längtat. 

Förlagsmingel på bokmässan

Ikväll har jag varit på Bokmässan - nästan lite bakom kulisserna när de flesta montrar är långt ifrån färdiga - på mitt första förlagsmingel - jättekul! 

Så himla roligt att återse trevliga vänner och stifta nya bekantskaper. 

I morgon är det dags och jag är taggad!

Hur jag peppar inför Bokmässan

Kulturkollo vill veta hur andra peppar inför Bokmässan och jag delar gärna med mig!

Just nu tvättar jag en omgång kläder, och jag har bestämt skor och handväska.

Har dock en del kvar: outfits ska bestämmas, nagellack ska väljas, listor på montrar och personer jag ska söka upp/träffa ska skrivas.

Jag har massor kvar att göra, men hey - onsdagen är lång!

Eftersom jag debuterar (både som författare och som besökare i egenskap av författare) på bokmässan är allt nytt.

Det enda jag har erfarenhet av är hur det känns att gå på mässan och längta och tråna och känna lite avundsjuka och hoppas att själv får stå där med ett utställarkort runt halsen.

Jag försöker att inte övertagga, och så har jag bestämt mig för att ha roligt!

Att göra-lista, typ

Ikväll ska jag komma i säng i tid. (Och passa på att läsa kurslitteratur inför måndagen. Gud vad trött jag kommer vara då ...)

I morgon tänkte jag vakna utsövd och pigg och fräsch. Då ska jag plocka fram olika outfits att ha på mig på Bokmässan. Det enda jag har bestämt så här långt är mina illrosa gummiskor. (Måste ha extra bekväma skor nu när jag har den där förbannade hälsporren. Är så trött på den. När försvinner den?!)

Jag ska snygga till naglarna också. (Smörja in nagelbanden och kanske måla dem. Naglarna då.) Och så ska jag bestämma om jag ska ha några smycken utöver ringar och klocka. (Finörhängen? Vilken ring på högerhanden? Armband?)

Och väska. Vad ska jag ha för väska? Eller ska jag stoppa kort och kontanter i bh:n?

Många frågor blir det.

Snart bokmässa!

Om två dagar ska jag på bokmässan - som utställare! Det ska bli fantastiskt roligt och spännande.

Lite läskigt också. Tänk om inte någon är intresserad av min bok. Tänk om jag inte får signera ett enda ex? Nej, inte tänka så. Klart att någon kommer vara intresserad!

Om inte annat är det ett bra tillfälle att synas. Någon kanske ser min bok, blir nyfiken och köper den vid ett annat tillfälle. Eller lånar den på biblioteket.

För mig blir det ett tillfälle att lära känna nya människor, knyta kontakter och förhoppningsvis lära mig en massa. Men framför allt - ha kul! Och öva mig på att marknadsföra mig själv och min bok. Min fina debutroman.

Helgen sprang förbi

Vad hände? Vad har jag gjort? Grävt lite rabatt och flyttat lite växter ... skrivit lite, raderat mycket. Läst och sovit till halv nio två dagar i rad. När hände det senast?!

Maken har jobbat med kommunens budget.

Han och jag lever lite olika liv.

Ikväll har jag gammat och är så trött i armarna att jag undrar hur jag ska få på mig kläder i morgon och övermorgon ... jösses.

Festligt!

Igår var jag på en himla trevlig fest på Momentum (reklambyrån jag hoppar in och jobbar på ibland). De kunde inte valt en bättre dag. Vädret var heeeelt underbart! Ljummet så gott som hela kvällen. 

Kontoret har, lyckligtvis nog, en väldigt härlig takterass. I västerläge. Med utsikt över takåsarna, Domkyrkan, Kungshöjd mm. På denna terass var det uppdukat med grillat, drinkar, bubbel och vin. En Gin & Tonic-mästare fanns på plats också - och jag har aldrig druckit så god GT tidigare. 

Stämningen var såklart hög - som alltid bland dessa underbart positiva, kreativa och härliga människor, och deras trevliga kunder.

En trubadur kom och underhöll ett tag också. Himla trevligt det med.

Jag behövde verkligen komma ut och umgås med dessa härliga människor igen. Ibland inser jag att jag verkligen saknar det, även om jag älskar mitt lite tillbakadragna liv.  

En GT med bla ingefära, lime (tror jag), koriander (!) och chili.

Ginflaskorna hamnade utanför bild, men här är bordet med de fräscha drink-tillbehören.

Det var verkligen en toppenkväll och oj, vad jag behövde den!

Två nya kapitel

Idén med att återgå till ursprungsmanuset, men att göra en del ändringar, är fortfarande aktuell. Tack och lov. Var lite nervös att jag skulle rata även den idén ...

Men nu tänker jag att det får vara slut-velat. Jag vill skriva en bok. Och då måste jag skriva. Och något med manuset var det ju jag gillade.

Så. Gud vad skönt att ha bestämt sig.

Synd bara att jag inte är sen med att ändra mig.

Men den här gången alltså ... det ska bli en bok till. (Måtte det vara det här manuset. Orka börja på nytt, liksom.) *himlar med ögonen*

Flow på g?

Jag vågar inte ropa hej ännu - men skrivandet känns kul igen och det går bättre än på flera veckor.

Igår ältade jag med en kompis (som även är testläsare) och hon tvingade mig att ta tillbaka ett par karaktärer som jag strukit ur manuset ... Vid närmare eftertanke insåg jag att det är klart att de ska vara med!

Det är bara att stryka de tråkiga och ointressanta delarna ur ursprungsmanuset och ändra lite. ("Bara" och "lite". Ouff. )

Men jag tänker på det som en etablerad författare (Simona Ahrnstedt, tror jag) skrev en gång: Är det inte svårt gör man inte rätt.

15 år sedan

Jag satt på golvet framför tv:n. Mina femmånaders tvillingar hade precis blivit ammade, eller om jag fortfarande ammade dem. Minns inte riktigt. Tvååringen tittade på Teletubbies, som vi hade spelat in på VHS för att hon skulle kunna se dem om och om igen.

Min syster hade varit och hälsat på och satt nu på bussen hem. Det hade varit en mysig dag. Men så ringer min mamma och jag hör i hennes röst att något allvarligt har hänt. "Har du BBC eller CNN? Sätt i så fall på tv:n och titta. Ett plan har blivit kapat och flugit in i ett av tvillingtornen i New York."

"Du skojar!" Jag flämtar till, men vet att hon inte skojar. Jag hör det i rösten.

Till dotterns stora besvikelse stängs Teletubbies av och utländska nyheter på. Jag ringer min syster som kommit in till stan och snart ska gå av bussen ... Hon reagerar som jag. Jag låter som mamma i rösten. Vi lägger på. Jag vet att hon kommer skynda sig hem för att se på tv.

"Titta på flygplanet! Och titta, det ryker en massa där." Jag försöker få det fruktansvärda på tv:n att bli något spännande för min tvååring. Tror inte att jag lyckades övertyga henne.

Kanske känner hon att jag är chockad, rädd och orolig för hon tjatar inte särskilt mycket om att vi ska byta tillbaka. Jag säger att det blir inte mer Teletubbies idag, för jag måste se på nyheterna. Det vanliga envisa tvåårstrotset märks inte av. Hon tjatar inte och jag behöver inte bli arg. Just den här eftermiddagen är det väldigt skönt att inte behöva bli arg. Inte på min dotter i alla fall.

Däremot blev jag arg på världen - på terroristerna som precis håller på att förstöra staden jag så gärna vill åka till.

Tv:n visar bilder, om och om igen. Ofattbara scener.

Strax därefter får jag se hur ännu ett plan flyger in i det andra tvillingtornet. Och min trygghet smulas sönder.

Ny dag nya tag

Igår lossnade det och jag började skriva ner lite idéer till manus två (det som jag skrev i våras och som nu ska redigeras).

Det kändes väldigt bra med tanke på att jag i ca två veckors tid inte kunnat få ur mig en enda idé! Trots att jag redan skrivit manuset och vet vad det är jag vill. Eller, borde veta, snarare.

Idag har jag skrivit två nya kapitel. Håll tummarna för att de funkar. Och att jag inte kommer på att de är usla, de också.

Alltså, det här med träning!

Igår hämtade jag ut mitt kort på Nordic Wellness och passade samtidigt på att köra styrketräning i 50. Jag körde rätt lugnt med låga vikter och få repetitioner. Ändå blev jag darrig i vissa muskler och idag har jag lite go träningsvärk.

Igår kväll körde jag ett yoga-pass. Första "riktiga" passet någonsin. Om man räknar bort nybörjar-yogan som jag testade på förra hösten. Riktigt skönt! Yoga ska jag definitivt gå på varje vecka.

Den främsta anledningen till att jag alls köper ett gymkort är hälsporren jag har i ena foten. (Och att jag fick kortet för 50%.) Jag måste konditionsträna och när jag inte kan springa får jag cykla.

Sitta på en cykel inomhus och svettas är inte kul. Jag tycker att det är trist att spinna. Men alternativet att fis-cykla på min damcykel ... nej, det är inget alternativ. Inte heller om jag lånar min systers mountainbike och cyklar i terräng. Jag är nämligen rädd för att cykla fort, har jag insett.

Det får helt enkelt bli spinning det här året.

När jag kom hem efter yogan igår var jag lycklig! Kroppen var trött efter både styrketräning och yoga - men på ett skönt sätt. Jag kände mig lugnare än på länge. Och nu längtar jag tills jag ska träna nästa gång. (Och nu gäller det att hålla igen i början, så att jag inte förivrar mig.)

I morgon blir det yoga igen. Annan instruktör än igår och 45 minuter istället för en timme. Jag funderar på att kanske köra några maskiner i gymmet innan. Eller ett gäng situps på pilatesboll. Eller bara testa att hänga en stund i en sådan där chins-ställning (?) och se om jag härdar ut i mer än tjugo sekunder.

Jag blir lycklig av att träna! Jag blir lycklig av att känna att jag kan bli stark igen. Jag ska bli stark igen.

Hey, blogger har rättat till sig

Vet inte om ni minns att det strulade i somras? Markören slutade plötsligt att visa sig i inläggen jag skrev och jag höll på att bli tokig!

Nu har det släppt och funkar som det ska igen. Ordningen återställd och det gillar jag. Att inte kunna ser var markören befinner sig är ju förkastligt.

Jag gillar när saker funkar som de ska. Saker ska bara funka.

Nu ska jag drick kaffe och fila på nytt inlägg.

Tillbakalängtan

Nästan två veckor med familjen i Spanien, här på stranden i Albir, Costa Blanca. Helt underbart! Tyvärr lyckas inte mobilkameran att fånga de verkliga färgerna, men ni kan säkert föreställa er. Och vågorna var helt ljuvliga! Vill tillbaka.

Nu rasar tyvärr en stor brand bara några mil bort. Hoppas att de snart lyckas släcka den.

Den här pälsbollen ...

Det här är Bosse. Vår kanin. Eller yngsta dotterns kanin. En oerhört social och sällskapssjuk dvärgvädur.  

Han bor i tvåvåningsbur med stor hage utanför vårt sovrum. Utomhus året runt. Jag brukar ligga i sängen och se honom skutta fram och tillbaka. Ibland hör jag hur det rasslar till i gallret, när han försöker klättra. Han vill nämligen ut.

Han älskar att springa lös. Fast mest älskar han att springa ner till grannarnas kaniner och lägga sig utanför deras bur, eller sitta och titta på dem, och liksom sniffa mot deras galler.

Ska jag vara helt ärlig drömmer han nog om att göra helt andra saker med en av dem, än att bara sniffa och titta ...

Personlig utveckling tar på krafterna

Igår var det kurs igen, och ett framträdande på två minuter hölls. Det gick väl sådär. Jag darrade i hela kroppen. Ni vet, så där så att det inte går att missa! Ena benet ville verkligen inte lugna ner sig. Nejdå, lovade de andra, det syns inte att du darrar! Du ser lugn ut!

Jag vet att de ljög, men det gör inget. Det kändes bra att de sa så, även om det bara var för att vara snälla. Likaså efter kursen fick jag beröm för att jag var så bra och - stabil. Ha! Tjena! Jag visste att de sa så enbart för att glädja mig, men det gör inget det heller för det kändes bra! Att bli peppad och uppmuntrad, även om det var för att stärka mig. Det funkade. Jag var glad när jag gick därifrån. Kanske var det mest lättnad över att det var avklarat och att jag hade överlevt ännu ett framträdande. Nätt och jämnt visserligen, men ändå. Överlevt.

Det är tio gånger kvar. Tio framträdanden kvar. Minst! Jag är ännu inte helt övertygad om att jag kommer överleva, men det finns hopp. (Som tur är är kurstillfällena roliga. Inte tråkigt jobbiga utan roligt jobbiga.)

Däremot är jag tveksam till om jag kommer orka redigera eller skriva nytt under den här hösten. Kursen tar så enormt mycket kraft. (Hur svag är jag?!)

Men eftersom jag så himla gärna vill skriva något tänkte jag skriva små experiment. Saker jag länge tänkt att skriva men inte velat lägga tid och energi på. Om jag orkar.

Tillägg till förra inlägget ...

Vill lägga till lite saker till gnället i förra inlägget (länk).

Jag har världens bäste man! Finns ingen som är så bra på att få mig på fötter när jag faller, eller som får mitt dåliga humör att bli bra, eller som ingjuter hopp och framtidstro när jag tvivlar på mig själv och livet.

Dessutom har jag vänner som peppar och stärker.

Vill inte heller verka otacksam när jag får peppande kommentarer här i bloggen, på mail, på messenger mm mm. Tack alla för att ni finns!


Jag är mycket väl medveten om att jag har det oförskämt bra och borde stråla av lycka varje dag. Faktiskt så skäms jag när jag beklagar mig, men kan tyvärr inte hjälpa det. (Dessutom har jag märkt att gnäll och klagomål fungerar lite som Fengh Shui i själen.)


På onsdag börjar mitt gymkort gälla. Då ska jag spinna. Det får fungera som substitut för löpningen som jag inte kan ägna mig åt pga hälsporre. Jag hoppas att det får mitt humör att bli lite jämnare. Träning är så grymt bra. Inte bara för kroppen utan också för själen.

Lite mer svammel och ält

Ni som har följt mig under årens lopp vet att jag är en känslomänniska med ett stort behov av att sätta tankar och känslor på pränt. Och min man har en gräns för hur mycket ält han orkar/vill/tycker sig behöva lyssna på, och min syster är inte hemma. (Och även hon har en gräns även om den är betydligt mindre snäv än min mans.) Och mina kompisar ... ja, dem behöver jag ta bättre hand om.

Hur som helst. Jag MÅSTE få ner tankarna på pränt. So, here we go!

Vissa dagar är jag fast övertygad om att jag ska bli författare. Eller i alla fall FÖRSÖKA bli. Det är ju mitt drömyrke för sjutton!


Vissa dagar, de kommer rätt frekvent just nu - därav ältandet - är jag helt övertygad om att jag ska misslyckas. Jag kommer aldrig aldrig aldrig att bli tillräckligt bra för att lyckas.

Men så ibland vänder tankarna och jag tänker att det alltid är alldeles för tidigt att ge upp. Skrivkramp i olika former drabbar även etablerade författare, tack och lov. Det är bara att fortsätta skriva. Skriv skriv skriv! Motgångar drabbar alla ibland och vi kan inte lyckas om vi inte fått kämpa ordentligt.

Ibland tänker jag att jag måste skaffa mig ett riktigt jobb igen. (Skulle verkligen må bra av en någorlunda regelbunden inkomst.) Sluta leva i en drömvärld. Bli som normala människor. Hoppa in i ekorrhjulet igen.

När jag låter den tanken utveckla sig - att skaffa jobb - slutar det alltid med att jag kommer fram till att det är författare jag vill bli. Även om jag kommer på vad mitt andra drömjobb är, och utbildar mig till det och får ett välbetalt jobb, kommer jag nog alltid att undra vad som skulle hända om jag fortsatte skriva istället för att ge upp. Förr eller senare kommer genombrottet. Förr eller senare kommer inkomsten (om än väldigt liten).

Det är NU jag har möjligheten att försöka förverkliga min dröm. Varför ser jag bara inte till att landa i den insikten och gör det bästa av situationen ...?

Idékramp deluxe

Det går troll i skrivandet nu. Jag ratar alla idéer jag tidigare har haft och när jag försöker komma på nya blir det som ett trassligt garnnystan i hjärnan.

Nu hade en promenad eller joggingtur varit nödvändig. Men eftersom jag har hälsporre får jag snällt låta bli. Kanske går jag iväg på ett expresspass om några timmar och kör ytterst försiktigt. Mest för att komma hemifrån och få umgås med trevliga människor en stund.

Måste komma ihåg att köpa tejp och tejpa min fot! Måste bli bra i foteländet så jag kan börja träna. Saknar ihjäl mig. Kroppen skriker efter träning!

Så. Färdiggnällt. För nu.

Idag blir en skrivfri dag

Jag ska in till stan och förhoppningsvis göra lite samhällsnytta.

Kanske hinner jag även lämna blod efteråt. Hoppas hoppas! Älskar känslan att göra en stor insats genom en liten - eller ingen - ansträngning. Jag blir lite ompysslad en stund, får lite fika efteråt, och gör samtidigt nytta!

Dessutom ger jag min ersättning till välgörande ändamål. Känns också bra.

Många bäckar små. Eller som i det här fallet: Många droppar små ...