Eller: Hur det är att vara gift med en politiker i valtider.
Min man är heltidspolitiker på kommunnivå. Och det är något han verkligen är, inte bara har som yrke.
Jag vet inte hur andra kommunpolitiker gör, om de stänger av sin telefon och låter bli att öppna mailen på kvällar och helger, men jag gissar att de flesta är, liksom min man, ständigt i tjänst. Det finns alltid något mail att svara på, någon text som måste skrivas, något samtal som behöver svaras på eller ringas. Ibland dyker det upp intervjuer som ska göras, eller debatter som ska hållas. Ibland med kort varsel.
Det är alltid något som måste läsas, eller skrivas och förberedas inför nästa dag eller nästa möte. Och så händer det något oförutsett som han alltid måste bli informerad om. Eller behöver ta itu med. Risken finns att vi alltid blir "störda".
Och ibland dyker det upp resor han måste göra. Eller mässor som måste besökas. Och paneldebatter som behöver modereras. Med mera. Mycket mera.
När ska trevliga galamiddagar, där respektive får följa med, dyka upp?! Hmm ...
Att vara politiker är en livsstil. Det är att brinna extra mycket för det man åtagit sig att göra. Att vilja göra gott för andra människor, och att göra rätt. Politiker är inget man är mellan vissa tider på dygnet, eller vid vissa åtaganden - utan hela tiden.
Att handla på ICA kan ibland ta en evighet om eller när han blir igenkänd och någon/några vill diskutera politik, eller problem i närområdet, eller på riksnivå (finns inget som inte kan diskuteras!) ...
Maten på tallriken hinner många gånger bli kall medan han "måste bara ta det här samtalet, det går fort". Ibland hinner han inte ens lägga till sig någon mat.
Nu, i valtider och framför allt i slutspurten är det ännu värre av precis allt! Samtal, möten, debatter, annonser, kampanjande ... Tänk er en karusell som skenar.
Ibland känner jag att kommuninvånarna får mycket mer av min man än vad jag och barnen får. (Detta är både delvis sant och samtidigt ganska orättvist, och jag känner bara så här när jag är riktigt trött och/eller på dåligt humör.)
Skulle jag vilja att han var hemma varje kväll i veckan, och ägnade nästan all ledig tid åt bara mig? Gud nej! Jag älskar min man och tycker om att umgås med honom, men inte jämt. Älskar egentid lite för mycket för det! (Men han fick väldigt gärna laga fler middagar så att jag slapp ...)
Dessutom är jag glad att det är just han som sitter på den post han gör - någon som brinner för att göra förändringar och förbättringar för sina medmänniskor. Någon som inte sitter där för arvodets skull, eller uppmärksamheten. Det är sådana som han som behövs i samhället och jag är stolt över att få låna ut honom till kommunens invånare. Jag hoppas få göra det i fyra år till.
Min man är heltidspolitiker på kommunnivå. Och det är något han verkligen är, inte bara har som yrke.
Jag vet inte hur andra kommunpolitiker gör, om de stänger av sin telefon och låter bli att öppna mailen på kvällar och helger, men jag gissar att de flesta är, liksom min man, ständigt i tjänst. Det finns alltid något mail att svara på, någon text som måste skrivas, något samtal som behöver svaras på eller ringas. Ibland dyker det upp intervjuer som ska göras, eller debatter som ska hållas. Ibland med kort varsel.
Det är alltid något som måste läsas, eller skrivas och förberedas inför nästa dag eller nästa möte. Och så händer det något oförutsett som han alltid måste bli informerad om. Eller behöver ta itu med. Risken finns att vi alltid blir "störda".
Och ibland dyker det upp resor han måste göra. Eller mässor som måste besökas. Och paneldebatter som behöver modereras. Med mera. Mycket mera.
När ska trevliga galamiddagar, där respektive får följa med, dyka upp?! Hmm ...
Att vara politiker är en livsstil. Det är att brinna extra mycket för det man åtagit sig att göra. Att vilja göra gott för andra människor, och att göra rätt. Politiker är inget man är mellan vissa tider på dygnet, eller vid vissa åtaganden - utan hela tiden.
Att handla på ICA kan ibland ta en evighet om eller när han blir igenkänd och någon/några vill diskutera politik, eller problem i närområdet, eller på riksnivå (finns inget som inte kan diskuteras!) ...
Maten på tallriken hinner många gånger bli kall medan han "måste bara ta det här samtalet, det går fort". Ibland hinner han inte ens lägga till sig någon mat.
Nu, i valtider och framför allt i slutspurten är det ännu värre av precis allt! Samtal, möten, debatter, annonser, kampanjande ... Tänk er en karusell som skenar.
Ibland känner jag att kommuninvånarna får mycket mer av min man än vad jag och barnen får. (Detta är både delvis sant och samtidigt ganska orättvist, och jag känner bara så här när jag är riktigt trött och/eller på dåligt humör.)
Skulle jag vilja att han var hemma varje kväll i veckan, och ägnade nästan all ledig tid åt bara mig? Gud nej! Jag älskar min man och tycker om att umgås med honom, men inte jämt. Älskar egentid lite för mycket för det! (Men han fick väldigt gärna laga fler middagar så att jag slapp ...)
Dessutom är jag glad att det är just han som sitter på den post han gör - någon som brinner för att göra förändringar och förbättringar för sina medmänniskor. Någon som inte sitter där för arvodets skull, eller uppmärksamheten. Det är sådana som han som behövs i samhället och jag är stolt över att få låna ut honom till kommunens invånare. Jag hoppas få göra det i fyra år till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar