Lördagsbestyr äntligen

Idag fick jag äntligen tummen ur att möblera om i två garderober. En byrå och en kista har fått byta plats med varandra och jag blev riktigt nöjd med deras nya platser. 

Jag har alltid tyckt om att möblera och borde göra det lite oftare ... men vårt hus är inte så möblerar-vänligt tyvärr.  Men det kan funka att byta plats på lampor eller krukväxter så det kanske jag tar och gör, men en annan lördag.

Resten av den här sköna ensamma hemma-lördagen ska ägnas åt yinyoga och att skriva. Kanske blir det en promenad till återvinningen också men sen får det vara bra med det husliga. Har ju faktiskt kört två tvättmaskiner och skurat diskhoarna också.

Höstpromenad

Promenad i underbart höstväder, prat med fina vänner, skratt och fika.  

Kvalitetstid som man borde se till att skaffa sig lite oftare. 

(Rubriktorka)

Nu har jag jobbat ... tror det är tre veckor på mitt nya uppdrag och jag trivs riktigt bra. Idag var det först medarbetarsamtal (inga konstigheter) och ett annat möte (inga konstigheter det heller) och sist på dagen hjälpte jag min ersättare med lite småsaker. 

Saker och ting rullar på och det känns rätt bra. Ekorrhjulet kallas det visst. Inte mitt favorithjul direkt, men det är något tryggt i det ändå. 

Nyss kom en manusidé flygande till mig. Funderingar på hur jag kan ändra om i befintliga manuset och göra det till en fortsättning på debutromanen. Det verkar som att den kanske vill skrivas trots allt? Äh, ska inte ropa hej än. Har en bit kvar innan jag ens är framme vid bäcken. Och nu är det dags att sova.

Som tur är är det snart helg igen. Helg betyder skriva.

Manuset växer

Det går inte fort men det går åt rätt håll. Och jag håller igen lite eftersom kroppen tar stryk av för mycket stillasittande vid datorn. Jag måste bli bättre på att ta pauser, stretcha och ställa mig vid skrivbordet ibland. Jag gör helt fel som förlorar mig i skrivbubblan och skriver tills kroppen blir helt slut. Dumt.

Men det går åtminstone framåt och det känns för det mesta kul att skriva! Det gläder mig efter lång tid av skrivolust och våndor. 

Rött vildvin

Bilden blev verkligen inte bra, men ungefär i samma sekund som jag la ner mobilen i väskan hade jag glömt att jag skulle ta ett kort från andra sidan, för att fånga färgerna bättre. 

Hursomhelst. Bladen är starkt, nästan lysande röda just nu - och jag får inte nog av att beundra färgerna. Rönnens färger däremot lämnar en del att önska i år - de gick från gröna till bruna på nolltid - inga vackra höstfärger alls. 

Men vissa lönnar är lika fantastiska som vanligt.

Vad gäller jobbet känner jag att jag har börjat landa i min nya roll. Jag har blivit ett känt ansikte (åtminstone för de flesta) i de två klasser jag är, och det känns bra. Och även om vissa saker fortfarande känns förvirrande och nya börjar det mesta falla på plats. Det största bekymret just nu tycks ändå vara vädret ... inte jättekul med regn och blåst. (Men positivt att elen förväntas bli 'billig' idag.)

Sista september

(Jag har aldrig varit bra på bloggrubriker.)

Den här vackra soliga dagen vaknade jag med rejäl huvudvärk. Men det var grått och mulet när jag vaknade. Visserligen har jag vaknat med huvudvärk en hel vecka nu, men idag fick jag nog och kände att jag inte kan pressa mig ännu en dag, det går bara inte. Det känns som ett misslyckande att inte orka gå till jobbet. Och jag känner mig som en svikare. Men jag ska ta hand om mig ordentligt i helgen och förhoppningsvis komma tillbaka till jobbet med mer energi och arbetsglädje än jag haft på länge.

Ser ni hur fint vildvinet lyser i solen? Vet inte om bilden gör det rättvisa.

Det nya rullar på

Nya tjänsten går bra, men det är lite att lära sig och ibland kör det ihop sig ... men tempot är mycket långsammare nu än på förra stället och det är oändligt skönt.

Nya manuset rullar också på. Jag har försökt skriva 1000 ord om dagen men idag sätter huvudvärken stopp för det. Jag har haft värk sedan i lördags och det stör mig. Himla oskönt faktisk. 

Den nye administratören rullar också på men han behöver fortfarande ganska mycket hjälp av mig. Plötsligt är det jag som jobbat längst, trots att jag fortfarande är ganska ny jag också.

I övrigt är det inte mycket som rullar på ... träning har det inte blivit någon på snart en vecka och det är inte bra. Men huvudet måste sluta göra ont först. 

Men veckan rullar på och snart är det helg igen - hurra!

Vågar absolut inte ropa hej än, men ...

Jag tar sällan ut saker i förskott, såvida det inte rör sig om jobbiga saker ... men sådant som är roligt eller bra väntar jag med tills jag ser att det blir av. 

Hur som helst, jag har plockat ner skrivandet från hyllan igen. Idag skrev jag lite drygt tusen ord. Yay!

Det betyder inte att jag kommer vilja fortsätta skriva eller att det kändes kul. Det betyder bara att skrivlusten inte längre är som bortblåst. Och det känns hoppfullt. Åtminstone inte helt hopplöst.

Vad det blir återstår att se. Jag tar det som det kommer. Men jag tror att jag skulle bli glad om lusten återvände och tog över min fritid lite grann. Jag behöver en meningsfull (?) hobby och något att vila tankarna på ibland. 

En felaktig bild

Jag tog bort några blogginlägg som var skrivna i stundens hetta ... för de gav en helt felaktig bild av mig, mitt jobb och hela situationen jag befinner mig i. (Allt har handlat om förutsättningar som ingen kunde förutse. Det är ingens fel att det gick som det gjorde och jag kommer att finnas till hands för att hjälpa till om eller när så behövs.)

Jag vill inte framstå som bitter och tjurig, för det är jag inte. (Har bara ett stort behov av att få ur mig tankar och känslor. Och ibland tänker jag inte alltid efter i tid.)

Nu tänker jag lyfta blicken, sänka axlarna och se till att andas långsamt. Min nya tjänst kräver att jag är lugn och fokuserad.

Lite längre fram, när jag kommit ikapp mig själv, ska jag fundera över framtiden. Vill jag skriva igen? Vill jag söka jobb på kontor igen? Vill jag fortsätta som elevassistent i en trevlig klass? (För det är det jag ska göra/vara ett tag framöver - och det känns så himla hoppfullt! Jag tror att det kommer bli jättebra.)

Fredag - klapp klapp klapp!

Allt i mitt liv just nu genomsyras av hur otroligt mycket det är på jobbet.

Jag vet faktiskt inte hur jag ska stå ut. Jo, det vet jag ... Jag ska andas långsamt, göra arbetsuppgifterna långsamt, göra en sak åt gången och lita på att jag gör så gott jag kan.

Men det är så satans svårt bara. Jag vill för mycket. Eller rättare sagt, den Duktiga Flickan™ vill för mycket.

Suck.

Saker att jobba lite mer på

Jag har börjat dra ner på de egna kraven på mig själv. Skyhöga sådana, varför? Blir jag tackad? Nej, jag blir uppäten. Jag ger ena fingret och folk tar restan av mig. Det räcker att det viktigaste blir gjort. Det här är svårt men jag tycker att jag börjar bli bättre. Behöver jobba mer på den biten.

Jag har börjat skjuta upp saker som inte måste göras pronto. Om ingen kommer till skada (eller att lågstadiet och mellanstadiet står helt utan lärare) så kan det nog vänta några timmar eller dagar till. Den här punkten behärskar jag nästan till fullo. Eller nästan nästan. Åtminstone det jag är bäst på. (Eh ... vilken merit, typ.)

Det jag inte är lika bra på än är att släppa det dåliga samvetet. Jag får dåligt samvete när jag säger nej till folk. Framför allt om det är något jag faktiskt kan göra men inte hinner. Det känns himla trist. Jag brottas lite med det idag ... dissade en kollega för att jag ville gå hem från jobbet. 

Jag måste bli bättre på att säga nej, sätta gränser och sedan inte gå och tänka mer på saken. Jag har rätt att må bra när jag jobbar och när jag kommer hem från jobbet. Det gör jag väldigt sällan just nu. Men jag hyser hopp om att det kommer att bli bättre, det gör jag.

Idag har jag skrivit ner saker som varit bra, som jag gjort bra eller som jag lyckats med - och vilken bra känsla det gav. Då fick jag se att jag gör faktiskt en massa bra saker också. Inte bara misslyckanden eller svårigheter som gör att jag känner mig bristfällig. 

Heja mig!

 

Morgnarna hos mig

Nu tänds ljus på morgonen. Ute är det fortfarande mörkt.
Efter lite rörlighet och några yogaövningar blir det kaffe och lite radio.
Jag scrollar nattens händelser och börjar så smått ladda för en ny arbetsdag. Och ny vecka.

Should I stay or should I go?

Ibland trillar tankarna ner i gamla invanda mönster och spår och blir svåra att bryta. 

Det här med jobb. Att vara anställd. Leva i ekorrhjulet. Ständigt närvarande dragkamp i mitt inre.

Jag måste ha pengar, så är det bara, så i nuläget finns det inte på kartan att hoppa av hjulet igen. (Och det vill jag inte heller, innerst inne - för jag trivs, trots allt, väldigt bra. Mer om det lite senare i inlägget - om jag inte glömmer bort det. Vilket brukar ske.)

Hm. Har redan tappat tråden. Eller om jag kommit till insikt bara efter förra stycket? Jag måste ha pengar. Särskilt nu när allt bara blir dyrare och dyrare. (Tack regeringen för usla beslut.)

Men det är det här med att stanna där jag är eller göra något annat?

(Jag vill stanna.) Ibland känns det övermäktigt. De senaste åtta, nio arbetsdagarna har känts som ett helvete. Jag har stressat så otroligt mycket att kroppen nästan låst sig ibland. Huvudet har värkt och till och med bränt stundtals. Det har känts som att hjärnan lossat från själva huvudet och helt slutat fungera.

(Här skulle jag vilja berätta detaljer som jag måste hålla tyst om.)

Det ställs stora krav och hög press. Kanske mest från mig själv? Dumt. 

Orkar jag kämpa? Hur mycket ska jag ge av mig själv? Är jag rätt person på den tjänsten eller krävs det någon annan? (Med ett par utmattningsdepressioner i bagaget är man inte stark och snabb längre.)

Gör jag tillräckligt? Är jag tillräckligt effektiv? Med tanke på att jag fortfarande är ny GÅR DET INTE att göra saker snabbare än jag redan gör, då blir det fel. Och jag hatar när saker blir fel.

Men. Ett stort men. Det kommer med största sannolikhet att bli bättre. Skolstart innebär alltid mycket att göra ... och jäklar i havet vad mycket det finns som ska klaffa på en stor skola vid terminsstart! Innan jag började på expeditionen hade jag ingen aning om hur mycket som ska göras och fixas och ändras, och jag trodde att saker och ting sköttes automatiskt. Det gör det inte. Någon fixar med allt. Och denna någon är inte på plats just nu och jag har fått hoppa in för Någon. Det går inget vidare, måste jag erkänna. Men jag kämpar på, vi alla kämpar på - rektorerna, pedagogerna och jag. 

Jag ska ge jobbet några veckor till ... för att jag vill att det ska bli bra. Jag vill komma in i arbetsuppgifterna och känna att jag gör dem bra. Men jag tänker inte bränna ut mig. 

Andra arbetsveckan

Den här arbetsveckan har varit ... obeskrivligt jobbig. 

Jag som forfarande är ny på jobbet, samt glömt bort en del under den långa ledigheten, har fått sätta mig in i arbetsuppgifter som är helt nya för mig.  

För att göra en lång historia kort: Det har varit helvetiskt jobbigt den här veckan. Jag har gråtit av frustration och trötthet, jag har stressat tills det har bränt i bakhuvudet, jag har glömt bort de mest enkla saker som borde vara omöjliga att inte komma ihåg ... Jag har nog upplevts som kort i tonen och kanske direkt otrevlig. 

Det har känts lite skrämmande. Hur är det möjligt att bli så stressad på mindre än två veckor? Jag gick från totalt utvilad till att vara i stort behov av ny ledighet. (Jag vet ju svaret. Det beror på orsaker som jag inte kan råda över. Jag måste lära mig att hantera min stress.)

Men jag gillar trots allt mitt nya jobb! Men jag vill gärna känna att det ska kännas bra och roligt igen. Jag har faktiskt övervägt att söka något annat, eller gå tillbaka till att vara elevassistent. Men jag vill inte det. Jag vill jobba kvar, jag vill komma in i arbetsuppgifterna och vara en trevlig och hjälpsam kollega!

Kanske lugnar det ner sig snart - det är alltid som mest att göra vid terminsuppstart. (Och så är situationen extrem eftersom vi är underbemannade pga orsaker.) 

Över lag har jag fint stöd från rektorer och kollegor och det känns väldigt bra. Det är bara några få som fortfarande inte fattat ... suck.

Men jag behöver bli bättre på att hantera stressen - och att sänka min ambitionsnivå ännu lite till. Jag jobbar på det och jag har gjort framsteg, och det är bra. Och nu är det helg och jag ska försöka sluta tänka på jobbet och allt jag missat att göra som jag borde ha gjort. Men jag misstänker att det finns kvar på mitt bord även på måndag. Eller tisdag. Eller om två veckor. 

Första arbetsveckan

Luktärterna blommar för fullt och doftar ljuvligt.

Det har varit ganska intensivt den här veckan. Mycket som ska fixas och ordnas med inför skolstarten och det mesta är fortfarande nytt för mig. Allt går långsamt och jag känner mig trögfattad och lite dum ... men det har gått bra ändå. Saker har blivit gjorda och jag tycker att jag har kommit en bit på vägen när det gäller mig själv ... 

... jag har inte längre samma behov av att göra allt så himla bra och pedantiskt. Jag känner inte längre att jag måste lösa ett problem innan det ens har hamnat på mitt bord. Och jag gör saker tillräckligt bra. Eller kanske bara halvdant, eftersom jag inte har tid att göra det bättre. Och ingen blir arg! Ingen kommer till skada. Och jag blir inte lika utmattad som om jag skulle lagt ner mig själ i saker och ting.

Jag måste inte heller bli omtyckt av alla längre. 

Och jag slängde igen dörren och väste "inte nu" mitt framför näsan på en kollega utan att få dåligt samvete - tänkte bara att jag ber om ursäkt lite senare och ger en förklaring om det behövs. Mitt gamla jag hade fått ont i magen av att ha varit en bitch. (Jag bad om ursäkt lite senare och saken var ur världen, hur skönt som helst att inte ha hetsat upp sig över det.)

Och jag kan med att säga till folk: "Jag vet inte, du får fråga någon annan" istället för att lova att ta reda på allt åt alla. Folk kan själv söka upp information. 

Men självklart hjälper jag till om jag kan och hinner, men jag slår inte längre knut på mig själv för att vara andra till lags. Och jag sitter inte heller och rullar några tummar - jag går inte ens iväg och tar en kaffepaus! Men det kommer jag att behöva lära mig att göra för att inte ätas upp av jobbet. Det finns således fortfarande kvar saker att arbeta med när det kommer till mig själv. Skönt, för det vore ju jobbigt om jag redan var perfekt. Är ju trots allt bara 50.