Det här skrivandet alltså … Väldigt roligt men samtidigt jobbigt.
Hur vet jag att det blir bra? Vem avgör om det blir bra? Jag? Läsaren? Förläggare?
(I mitt huvud är det här inlägget väldigt mycket längre, men något händer så fort jag ska få tankarna i skrift.)
Äh. Jag fortsätter skriva. Allt får lösa sig i efterhand.
Hur vet jag att det blir bra? Vem avgör om det blir bra? Jag? Läsaren? Förläggare?
(I mitt huvud är det här inlägget väldigt mycket längre, men något händer så fort jag ska få tankarna i skrift.)
Äh. Jag fortsätter skriva. Allt får lösa sig i efterhand.
Det problemet har inte jag. Jag VET att det inte blir bra. Enda trösten är känslan av att jag skulle kunna göra det här så mycket bättre om jag hade haft en plan. Men det är väl själva grejen med NaNoWriMo, kanske. Att tvinga sig att skriva utan att vrida på formuleringar och välja ord. Men som sagt: kasst blir det ju. Ändå är det en rolig utmaning att se om man faktiskt fixar det.
SvaraRaderaSedan tror jag att alla som skriver då och då tappar känslan för om det är bra eller inte. Man blir så bekant med sin text och så trött på den efter ett tag. Då tror jag att testläsare är jättebra. De upptäcker luckorna och vad som blir tjatigt. Men så långt har jag aldrig kommit, så det är bara en teori.
Den där: Tror du har rätt i din teori.
SvaraRadera