Och skrivandet?

Här skrivs inte för tillfället. Varför vet jag inte, men jag antar att det var påsken som kom. På påskafton var min bror och hans familj här och åt lunch. Mysigt och trevligt!

Igår blev det träning ... dagen startade med några yogapass som jag hittade på youtube (där finns verkligen allt, men det känner säkert alla redan till!) Sedan körde jag lite rehabträning för axlar och armbågar. Efter det gav jag mig ut och sprang 7,5 km.

Resten av dagen tillbringade jag i soffan. Nästan helt död.

Idag kommer svärfar och hans fru på besök. Det blir tidig middag eller sen lunch ... Förhoppningsvis hinner jag med att rensa lite ogräs innan, om solen får lov att stanna. Är vädret trist fortsätter jag städa i arbetsrummet. Jag har röjt vägen fram till skrivbordet nu! Man ser mer av golvet än man gjort på länge.

Kaffe, dator och fågelkvitter

Jag vaknar som vanligt vid sju, går upp och klär på mig, tittar till min frösådd (nu kommer småtomaterna också! Och broccolin är riktigt hög), brygger kaffe, sätter på datorn, häller en skvätt grädde i favoritmuggen, fyller på med kaffet, sätter mig i soffan med datorn i knät, kollar sociala medier.

Allt är tyst. Det enda som hörs är fåglarnas kvitter.

Jag älskar lediga morgnar!

En lång fredag lider mot sitt slut

Vaknar man sju, som jag gör, är man trött vid nio på kvällen. Jag är verkligen inget roligt sällskap för min man som gärna är vaken till minst midnatt. Han är heller inget kul sällskap på morgonen ... eller jo, det är han. Eftersom jag älskar att ha huset och tystnaden för mig själv är han och resten av familjen bästa sällskapet.

En kopp kaffe när huset är tyst är bästa starten på dagen. Ibland kan jag längta efter första morgonkoppen redan på kvällen. Som typ nu. Tur att jag är trött och behöver gå och lägga mig.

I morgon är det påskafton och då kommer min lillebror och hans familj hit. Det blir mysigt.

Svensk Bokhandels katalog

Jag är med i Svensk Bokhandels sommarkatalog som kom ut i dagarna! Igår var jag på biblioteket och bad att få titta i den. Dessvärre var den upptagen av en annan bibliotekarie som satt och jobbade med den ... men jag såg nog bedjande (desperat) ut, för hon gick iväg och kollade om hon kunde låna den lite snabbt.

Den första sidan jag fick upp var sidan med mig - mitt debutantporträtt! (Bara en sådan sak!) Jag fotade porträttet och annonsen och tackade för mig. 

I nästa vecka ska jag gå dit igen, och bläddra igenom hela katalogen, och liksom ta in att jag faktiskt är med i den. Igår gick det så himla fort, och jag fick ju inte ens möjlighet att bläddra, eller leta i registret eftersom jag råkade få upp rätt uppslag direkt. 

Det är kul. Det är på riktigt och det är nu det händer. Eller ja, snart i alla fall ... boken ska ju tryckas först. 

Om jag lärt mig skriva, kan alla lära sig

Igår hittade jag några av de texter jag skrev på en av skrivarkurserna. Och tillsammans med dem fanns även kursledarens, och några av de andra deltagarnas, tappra försök till kritik ... Det var på den här kursen som jag var nära att för alltid begrava drömmen om att någon gång skriva en bok.

Jag var värdelös på att skriva. Texterna är tröglästa och fulla med beskrivningar. Ingenting, och då menar jag verkligen ingenting, lämnas åt läsarens fantasi.

Det här var långt innan jag hade hört begreppet "Show - don't tell". Och jag trodde att skrivandet gick ut på att berätta precis vad och hur romanpersonerna tänkte och kände. In i minsta detalj. Urtråkigt att läsa. Som läsare vill man gärna läsa mellan raderna, få känna sig lite smart.

Jag slängde texterna. De är för usla för att ens vara roliga. Men någon gång kanske jag lägger ut ett utsnitt ur mitt första manus, första utkastet; i vilket jag - förutom att jag var väldigt berättande och förklarande, även skrev in FÖRKLARINGAR TILL MIG SJÄLV! För att jag inte skulle missa det i redigeringen. (Snacka om idiotförklaring!)

Därför tänker jag att vem som helst kan lära sig att skriva. Bara man vill och är beredd att jobba med texten, att man kan ta kritik på rätt sätt och lära sig av den.

Tänkte kanske röja lite idag

Har ett arbetsrum som är så fruktansvärt stökigt och rörigt att jag knappt orkar gå i där. Än mindre ställa mig där och skriva. Synd, eftersom det är där jag har mitt höj- och sänkbara skrivbord.

Har i evigheter tänkt att jag ska röja där inne ... göra det till mitt skrivarrum, min skrivarlya där jag försöker ha ett system och en struktur ... Det går sådär! (Läs: går skitdåligt. Eller inte alls.)

Tänkte också ge mig ut och springa i eftermiddag. Men det kan säkert komma upp flera anledningar och ursäkter till att undvika det också.

Bryssel

Ett nytt terrorattentat har inträffat och jag blir ännu mer orolig. Vad är det för värld mina barn får växa upp i? Jag hatar den just nu.

Och för att bli lite mer egoistisk: Den här dagen skulle bli så mysig. Min syster och jag skulle promenera genom Gallhålans naturreservat till vår bror för att äta lunch. Solen skiner, himlen är blå, våren är på gång. Och istället hamnar jag i soffan, framför SVT2, med P1 i bakgrunden och datorn i knät. Jag försöker greppa det som inträffat, försöker förstå. Men det går inte. Jag kommer aldrig att förstå.

The best of days

Sol och nästan tvågradigt ute. Ogräset går lätt att rycka upp så här års. Jag har redan hunnit ta mig en liten vända i trädgården. Det är så skönt.

Strax ska jag hänga tvätt. Efter det ska jag så lite fröer och efter det ska jag fortsätta skriva lite till. Skrev om ett skrivet kapitel och det blev mycket bättre.


Dock har jag inte kommit på någon lösning för den fastkörda karaktären, men det får lösa sig. Skriver på de andra två istället. Det händer massor i deras liv, som tur är.

Inser också att jag har en usel inledning, men det går alltid att fixa till i efterhand.


Älskar när jag har olika saker att göra på dagarna. Och helst när det är sol och blå himmel. Just nu börjar det mulna på, men så länge det är uppehåll är det ändå okej.

Kallt

Vaknar halv sju till en frostig och solig morgon. Idag ska jag börja rehabträna mina axlar. Dels för att jag har lite problem med ena överarmen/axeln(?), dels i förebyggande syfte. En stark kropp är livsnödvändigt när man sitter vid datorn långa stunder.

Förutom rehabträning ska jag fundera vidare på mitt manus. Frustrerande att köra fast när jag inte vill göra något annat än fortsätta skriva! Måste komma på en lösning. Samtidigt är det kanske bra, att jag får fundera och samtidigt vila kroppen från skrivandet.

Velar hit och dit

Eftersom jag kört fast med en av romankaraktärerna i manus 2 har jag börjat skriva på en helt annan grej. En text som jag funderat på att skriva sedan många år - mitt år som aupair i London.

Det ska vara en blandning av påhitt och självupplevda händelser. Men väl valda delar ska av vissa anledningar censureras. :)

Dock ska storyn sluta på ett helt annat sätt, så som jag ville att det skulle slutat, då, för drygt tjugo år sedan.

Får se hur det blir. Jag är trots allt lite för förtjust i manus 2 för att helt lägga ner det projektet.


Medan jag funderar går jag ut i växthuset och sår lite tomater och annat trevligt. Fönstret har öppnat sig helt nu och det betyder att det är varmt och skönt där inne nu.

Oj, sovmorgon!

Sov till halv åtta. Kors i taket. Men det var nog för att jag la mig ganska sent igår. Vi var hos min syster och svåger och åt middag och när jag kom hem tittade jag en stund på de två helikoptrar som cirkulerade inte jättelångt ifrån oss ... blev väldigt nyfiken.

Till slut ramlade jag i säng (svårt att göra annat med min träningsvärk) och somnade direkt. (Drömde oroligt dock.)

Vad gäller mitt manus två är jag lite i valet och kvalet ... jag har kört så himla fast och vet ärligt talat inte hur jag ska komma loss. Jag funderar på att lägga det åt sidan och istället skriva på manus tre. Men jag vet inte. Det är inte riktigt min grej att ge upp. Ska börja med att läsa mina anteckningar, för någon gång fanns det en tanke med manuset.

Hittar jag inte tanken, eller om jag upptäcker att jag inte gillar den längre, då lägger jag detta manus i byrålådan tills vidare. Det måste vara roligt att skriva för att det ska bli roligt att läsa.

Nog är det vår alltid!

Vaknade före sju i morse till underbart fågelkvitter. (Älskar koltrastens läte!)

Tog lite kaffe och frukost och sedan en powerwalk med min syster. Efter det hängde jag tvätt, tvättade några fönster (hellre slarvigt än bra, dock) och nu har jag dammsugit och tvättat golv. Jag har varit duktig för ett halvår!

Ikväll blir det middag hos min syster och svåger, som bor i huset bredvid. Himla trevligt.

Får se om det blir något skrivet innan dess. Tror inte, eftersom jag kört fast och måste komma på en fortsättning. Eller om det är dags att låta manuset gå i vila på obestämd tid.

När ett barn nästan försvinner

Igår kväll "försvann" vår son ett tag. Maken hade sagt åt honom att skynda sig hem direkt efter träningen, och sedan åkt iväg på egen träning. Jag kom hem från en AW efter att deras båda pass var slut. Döttrarna var hemma.

När jag kom hem var maken duschad, ombytt och på väg ner för att hämta thaimat. Sonen hade ännu inte kommit hem.

Jag skickade två sms och maken ringde på hans mobil. Inget svar.

När vi hade ätit åkte maken ner till idrottshallen där träningen varit, för att se om det kanske blivit förlängt ... (Ibland stannar sonen kvar och tränar med andra lag)

Det var tomt och svart i lokalerna.

Enligt tränaren hade sonen inte dykt upp på träningen. (Det här visste jag inte medan jag gick hemma, tack och lov. Oron var tillräckligt stor som den var.)

Jag våndades. Verkligen våndades! Var det vår tur nu, tänkte jag. Jag har varit med och letat efter andras barn tillsammans med Missing People. En gång med olycklig utgång, en gång med lycklig utgång. Varje gång har jag känt med föräldrarna! Vilken mardröm! Vilken oerhörd fasa! Ens barn försvinner inte, det är emot alla naturlagar i världen. Det får bara inte hända.

Allt jag kunde tänka var att jag inte hade kramat honom hejdå samma morgon. Som jag alltid gör. Men igår hade jag haft så bråttom ...

Så hör jag äldsta dottern ropa något ... Han är hemma!

Han har legat i sin säng och sovit.

Hopplösa, underbara unge! Han fick stå ut med att bli halvt ihjälkramad!

A room with a view

Jag älskar utsikten från sovrummet, även om det är mulet och dimmigt. Hoppas att det blir sol senare idag. Igår var det varmt och jätteskönt i växthuset på eftermiddagen, det får gärna bli så idag igen. Tills dess ska jag tvätta och märka urväxta kläder inför barnloppis i helgen. Skönt att få röjt och rensat lite. (Välbehövligt också.)

I morgon ska jag till tingsrätten igen, och på kvällen blir det AW med reklamfolk. Sedan är det helg! Wohoo!

Segt

När det tar drygt en halvtimme att få ur sig 178 sega ord, då vet man att det är läge att radera och skriva om.

Jag tror att text som är seg att skriva också är seg att läsa.

Idag är en seg dag. I alla fall förmiddagen. Men det är okej, det behövs sådana dagar också. Ibland tror jag att det är hjärnans sätt att tala om att den behöver få tid att tänka, utan att jag lägger mig i.

Tur att jag har tvätt och städning att ta hand om. 

Ledig dag

Sol, flera plusgrader, vårfåglar.

Det blir en skrivsession i soffan nu på förmiddagen. I eftermiddag ska jag in till stan. Ska testa mitt blod igen, för att få bli blodgivare, och efter det ska jag fika med en gammal klasskompis som jag inte sett sedan vi slutade nian. Ska bli trevligt!

Att skriva är att snickra

Hörde ett bra citat på radion tidigare, tror att det var ur Lundströms bokradio på P1. Lena Andersson sa att skriva är som att snickra. Först sätter man ihop sakerna och sedan måste man sandpappra, och först tar man grovt sandpapper och sedan tar man allt finare papper. (Inte ordagrant återgett, men så som jag minns det.)

Jag tycker att det var en bra liknelse!

Själv har jag liknat skrivandet vid en bröddeg. För att lära sig sätta en bra och perfekt jäst bröddeg behöver man öva. Likadant är det med skrivandet. Inget som blir perfekt på första försöket.

Men jag inser nu att Lena Anderssons liknelse är mycket bättre. Inget snickeri är färdigt bara för att man spikat eller skruvat ihop bräder. Det ska fixas och donas en hel del. Många tag med sandpapper krävs.

Skönt att höra henne säga en sådan sak. :)

Stad i ljus - två skön-... eh, två sjungande poliser!

Önskar att jag kunde lägga in klippet som en film, men vet inte hur man gör, så klicka på länken! Två sjungande poliser, schlagerkvällen till ära!

http://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/schlagerpoliserna-gor-succe


Helt underbart!

Och om jag skrev

Igår blev det 2700 ord på manus 2. Det där sega kapitlet som jag körde fast med tog jag bort och började om, och sedan flöt det på fint. Vet dock inte om detta manus är värt att fortsätta på. Samtidigt är jag inte redo att lägga det åt sidan riktigt än.

Jag har ett till manus som pockar på uppmärksamhet också. Ett tredje påbörjat, som känns både roligare och mer spännande att skriva, men också svårare. Varför göra det enkelt för sig? Typiskt mig att lägga min egen ribba lite för högt ibland. Som om jag inte vill lyckas med det jag gör?

Ska ge det här manuset en chans till (manus 2, alltså), och sedan får jag se hur jag känner.

En bok till SKA det bli. Det är alldeles för roligt att ge ut en bok för att jag ska nöja mig med en.

Morgonstund har guld i mund

Eller som det står på en väggbonad, som min bror gjorde i slöjden för hundra år sedan: Morgonstund harguld i mund.

Den (slöjdsaken) ska för övrigt plockas ner från väggen i barnens sovrum i torpet (där den har hängt sedan min bror gav den till vår farmor och farfar, som då ägde torpet) - vilket år som helst. Kanske detta år, om vi orkar och har lust att måla om rummet, vill säga.

Vi har inte brist på sysselsättning, min man och jag. Det är bara att öppna och titta in i vårt garage ... och sedan tänka att vår vind ser ungefär likadan ut ... 

Äh, jag tror att jag ägnar mig åt trevligare tankeverksamhet - manus nummer 2. Jag har kört lite fast i ett kapitel, och jag har lärt mig att när jag gör det betyder det att jag är fel ute. Kapitlet ska alltså skrivas om. Helt om.

Dagen som gick

I morse skrev jag lite, samtidigt som jag drack mitt kaffe. Sedan åkte jag till stan, uträttade några ärenden och träffade sedan en härlig tjej som jag jobbat ihop med i flera år (och vi delade massor av olika upplevelser ...)

Trots att vi inte har setts på ca 1,5 år var det som om det bara gått några veckor sen vi sist sågs. Härligt! Munnarna gick i ett.


Efter det besökte jag en butik (vars trevliga ägare jag ville träffa igen, jag vet att hon har undrat hur det gått med boken), och förutom att prata en stund med henne köpte jag ett par väldigt trevliga, marinblå byxor.


En väldigt bra torsdag. Och i morgon jobbar jag heldag på reklambyrån. En bra start på helgen.

Idag ska jag vara social

Ska in till stan idag och äta lunch med en fd kollega. Det ska bli väldigt trevligt! Helst eftersom jag är ledig och inte har någon tid att passa. Hatar att ha tid att passa. (Är heller ingen lunch-människa - det är för stressigt för mig. Vill sitta och umgås och prata läääänge.)

När jag ändå är i stan ska jag passa på att uträtta ett par ärenden, men sedan ska jag nog skynda mig hem. Solen skiner och har jag tur är det skönt i växthuset, och då kan jag stå där och plantera om några växter.

En rosenpelargon ska få ny jord och större kruka, och några av de senaste tomatplantorna ska planteras om.

Kanske sår jag melonkärnor och en ny omgång tomater idag också. Ska testa småtomater i år. Om jag hinner, orkar och har lust, vill säga.

I morgon blir det heldag på reklambyrån, något jag ser fram emot. Trivs så fantastiskt bra där. Sedan är det helg! Och på måndag är det ny dag i rättegången, ser fram emot även den.

Att inte göra som jag själv säger till mig, del två

Inser precis att jag inte alls gör som jag sagt åt mig själv att göra. Nämligen ha koll på mina romankaraktärer. Nu har jag glömt bort vilket yrke jag gett en av dem. I första versionen jobbade hon på bank, och i den här blev det inkassobyrå. Eller så bytte jag tillbaka till bank. Jag minns inte.

Visst, det är inget jättejobb att gå tillbaka och titta i manuset, men jag vill helst inte göra det. I det här läget är det väldigt lätt hänt att jag börjar pilla i texten ...

Så det får bli en notering i något papper inför framtida redigering (en notering som jag säkert tappar bort långt innan dess.)

Ingen har någonsin sagt att det ska vara lätt att skriva. Men jag hade nog inbillat mig det ...

Att inte göra som jag själv säger till mig

Jag hade tänkt ha några dagar skrivfritt nu. Låta tankar och känslor lägga sig, samtidigt som kroppen får vila lite. Jag menar, jag har ju precis färdigställt en bok. Ett jätteprojekt ju!

Men vad gör jag? Första bästa lediga dag hemma sätter jag mig och skriver. "Ska bara titta lite på manuset" resulterade i att jag fortsatte skriva. Naturligtvis.

Och i köket, arbetsrummet och tvättstugan ser det lika j**ligt ut som vanligt. Men jag kör faktiskt en maskin med tvätt, och disk - alltid något.


Men så tänker jag att om det är författare jag vill bli när jag blir stor måste jag ju faktiskt satsa lite på skrivandet. Kanske rent av se det som ett slags jobb. Som måste göras.


(Inte minst är det förbannat roligt att skriva! Och jag har svårt att låta bli.)

Trasan ska vila

Det var detta jag försökte få fram i förra inlägget. Att först och främst ska jag vila och komma ikapp mig själv. Både jag, min kropp och mitt hem behöver komma ikapp oss själva lite.

Jag börjar med att (försöka) komma i säng i tid ikväll. (Men då måste jag stänga av datorn nu.) (Mycket snack och ingen verkstad. Suck.)

Lite som en urvriden trasa

Så känner jag mig. Urvriden. Men inte på något obehagligt sätt, utan ett ganska skönt. Som om mitt inre fått sig en rejäl omgång och nu är trött, matt.

En ganska normal känsla, tror jag, när man lämnat ifrån sig sitt manus en sista gång. Jag orkar inte riktigt tänka på att det ska bli en tryckt bok om ett par månader. Det känns overkligt och konstigt.

(Och här skulle jag kunna göra ett långt inlägg om tankar, känslor, oro och ångest, men jag gör inte det. Jag väntar några veckor ... låter allt sjunka in och falla på plats. Men sedan kommer det komma blogginlägg om både skrivprocessen och utgivningsprocessen.)


Men nu är det kväll och jag ska ta och göra mig färdig för att komma tidigt i säng. Tyvärr måste jag duscha, något som är bland det tråkigaste jag vet.

Och lägga fram kläder. Gör jag inte det kvällen före blir det kaos på morgonen.

Apropå kaos så snöar det en del här och ska fortsätta göra så inatt. Risk finns att bussar uteblir eller åtminstone blir försenade. Maken får köra mig till tingsrätten imorgon så att jag vet att jag säkert kommer i tid till rättegångens femte dag.

Nu ska jag ta lite skriv-vila

Trots att jag är sugen på att fortsätta skriva på manus 2 tänker jag ta mig en liten paus. Jag tror att både kropp och hjärna kan behöva lite återhämtning. Kanske passar jag på att läsa de böcker som ligger i högar och väntar på att bli lästa.

I morgon är det tingsrätten igen, liksom på tisdag. På tisdag kväll ska jag lyssna på Katerina Janouch som besöker vårt kulturhus. Det ska bli spännande att lyssna på henne. Mitt första författarföredrag (eller vad det kallas) jag går på. Hoppas på ett inspirerande föredrag.

Och nu har jag läst klart!

Gud så skönt det känns. Nu har jag gjort mitt vad det gäller skrivandet. Nu ska den tryckas och nästa gång jag ser texten är det i en färdig bok. En färdig bok.

Det är lika overkligt att jag ska få hålla i min egen bok som det var när jag väntade mitt första barn. Gick bara inte att föreställa sig hur det skulle kännas att hålla sitt eget barn ... Mycket märklig känsla. (Ett barn är såklart så mycket större att få, men en bok är inte långt efter.)

När jag fått min testkorrläsares synpunkter ska jag sammanställa listan till förläggaren. Det var några citationstecken och punkter som hade försvunnit ur texten, och jag gissar att det har skett i samband med sättningen. För jag vet att jag inte gör den typen av slarvfel. Dessutom var det några saker som jag absolut vill ändra på, men innan jag bestämmer mig slutgiltigt ska jag läsa igenom mina förslag igen, för att se om jag tycker samma idag.

Alltså, känslan! Lättnaden! Jag är - äntligen - färdig. Det är nästan lite högtidligt. (Och så kommer de förbannade tårarna!)

Hurra!

Jag bröt ihop, men kommer igen

Idag fick jag ett bryt. Ungefär halvvägs in i manusläsningen kände jag bara "NEEEJ, det här är inte bra." Och jag är väldigt duktig på att tänka ner mig själv, så när jag började blev det bara värre.

Till slut var jag tvungen att lätta på trycket och skrev ett långt mail. Som jag inte skickade till någon. Sedan skrev jag ett nytt, lite kortare och skickade till min förläggare. Någon behövde få läsa mina tankar.

En stund senare fick jag ett peppande mail från min redaktör. Och då kom några lättnadens tårar i ögonen. Jag är inte onormal, jag är inte konstig, det är inte fel på mig - jag är normal! Skönt. Då gick det lättare att läsa igen.

I morgon kommer jag att ha läst klart, och när min hjälptestläsare är klar med sin genomläsning ska jag maila förläggaren och därefter kommer manuset gå till tryck! (Sedan behöver jag aldrig mer läsa det! Så skööönt!)

Läsning av manus pågår

Jag läser just nu mitt satta manus. Så som det ser ut när det går iväg till tryck om ca en vecka. Då är det förhoppningsvis inga slarvfel kvar i texten.

En kompis tipsade mig att läsa texten högt för mig själv, för då läser jag varje ord, och hoppar inte över något, vilket är lätt hänt annars. Jag tror att det funkar. Åtminstone läser jag betydligt mycket långsammare än vanligt.


Dock är jag just nu inte helt säker på att jag vill att boken ska komma ut i färdigt skick, för allmän beskådan. Det räcker nu. Jag har haft mitt roliga, jag är nöjd. (Ja, jag är lite nervös och har en släng av prestationsångest. Hoppas det går över.)

Sitta och vila några dagar ...

Oj vad jag bedrog mig. Vad fel jag hade. Vilar är det sista vi gör i tingsrättssalen. Det är att lyssna uppmärksamt hela tiden och föra anteckningar. Men det är intressant, och faktiskt ganska kul. Det är väldigt speciellt att sitta där och vara en del av en rättegång.

Igår fick jag tillbaka manuset efter sättning. Nu ska jag läsa igenom det med min skarpaste blick. Leta efter, och hitta ev stav- och slarvfel. Därefter går det till tryck.

Tyvärr har jag noll lust att läsa det igen. Vill bara slappa ett tag. Strunta i allt vad manus heter. Men måste! Får göra mig en balja kaffe, med en rejäl skvätt grädde, och ta ett tag i nackskinnet och rycka upp mig själv. En sista genomläsning, för mina läsares skull!

Klart att jag fixar det!

Sedan ska jag aldrig mer klaga över ett eller två fel i en bok. Det är oerhört lätt hänt, trots att flera personer har läst det, utöver en korrläsare.