Jobbat ... jobbigt ... jobbigast

Herregud. Jag får försöka ta och skärpa till mig. Har trillat ner i ett tråkhål och jag känner hur jag riktigt pyser tråk omkring mig.

Undrar om jag ens ler på jobbet längre? (Jo, det gör jag. Åtminstone ibland. När jag typ anstränger mig ...)

Jag borde inte känna så här. Jag jobbar fyra timmar om dagen, fyra förmiddagar i veckan. Har knappt tio minuters cykelväg till jobbet. Barngruppen är hur go som helst! (En del godingar vill man bara gå omkring och krama hela dagarna! Helst nu när näsorna slutat rinna. Äntligen!)

Mina kollegor är de bästa jag kan önska mig. Lugna, trevliga och låter mig vara involverad i verksamheten trots att jag inte är fastanställd. Jag trivs verkligen jättebra på avdelningen, så när jag klagar ligger problemet hos mig. Chefen är också jättetrevlig, liksom de övriga fröknarna på de två andra avdelningarna. (Vilken guldgruva till förskola!)

Men jag måste ha en förändring ... eller så här: Jag behöver ett jobb där jag tjänar bättre. (Och så trygghet och så vidare.) Ibland saknar jag att inte ha fler vuxna omkring mig också. Hinner inte umgås med mina kollegor på dagarna, vilket är tråkigt.

Att jobba med barn kräver att man ... tycker om att jobba med barn. Jag vet inte om jag gör det riktigt. På ett sätt är det helt underbart - barn ÄR underbara - men på ett annat sätt är det ganska jobbigt ... barn ÄR jobbiga. Eller så är det jag som inte vet hur jag ska handskas med dem. Och så hatar jag ouppfostrade barns beteende. Kan liksom inte tåla vissa grejer känner jag ... och då ska jag kanske inte jobba med dem?

Vi får så. Blir det inget med något av de jobb jag sökt får jag ladda om batterierna, ändra min inställning (för det är den det handlar om hela tiden) och se till att gilla läget igen och göra det bästa av det.

Eller se till att skriva klart den där jäkla boken någon gång. Se till att den blir bra, utgiven, omtyckt och ger mig massor av pengar!

Jodåsatte.
.