Förskolechefen och jag pratade lite om vad som händer i höst ... Hon vill att jag fortsätter som resurs och jobbar ett par heldagar då ordinarie personal ska vara ledig. Det känns som att det passar mig bra också.
Hon frågade lite försiktigt om jag kunde tänka mig jobba heltid ... och jag sa att om det hjälper henne kan jag göra det ett par månader eller så - men då går jag inte på timlön utan vill ha bättre betalt annars kan de fetglömma det. (Det sista, om att fetglömma, sa jag inte, men det tror jag att hon förstår.)
Vi får se hur det blir. Folk har sagt upp sig och fler kommer att göra det, tydligen.
Just nu känns det helt okej att fortsätta i barnomsorgen - allt blir så mycket roligare och lättare när det är lite skönare väder. Så augusti, september och oktober kan jag helt klart tänka mig att jobba kvar. Om inget annat dyker upp, eller händer.
Det värsta av allt: två av mina kollegor - jättegoa personer - får inte stanna kvar. De är NÄMLIGEN INTE UTBILDADE. Att de är helt underbara mot barnen, och omtyckta av barn och föräldrar spelar ingen roll - de har INTE GÅTT FÖRSKOLLÄRARUTBILDNINGEN.
Varför inte se till personen? Varför stirra sig blind på ett diplom eller intyg, eller vad det nu är man får när man studerat färdigt.
Det är så dumt! Två kompetenta personer tvingas sluta och i värsta fall behöver avdelningarna dras med olika vikarier tills de hittat två nya personer. Och bland det sista föräldrarna vill ha är en massa olika vikarier som kommer och går. De lämna sina barn till personer som de och barnen känner sig trygga med.
Ska jag bli politiker kanske? Röra runt. Göra om och göra rätt. Nej, jag skulle gå sönder av att inte få min vilja igenom!
.
