Små missöden på flygresorna

Förutom stressen över att hitta rätt gate, hålla ordning på boarding card och pass så var det inte mycket som var jobbigt.

Förutom att vi nästan missade planet i Amsterdam till Detroit ... plötsligt stod det Closing vid vår flight. Closing! Jag var inte ens i närheten av färdig att gå ombord! Paniken som uppstod innan vi hann fram till gaten. Hjälp. Jag skakade som ett löv i vinden när jag rotade efter boardingkorten, hjärtat slog i 500 och jag kände mig helt speedad!

Bakom oss i planet på långflygningen satt en bebis. Dottern hade precis konstaterat, något lättad, att det inte fanns en enda bebis på hela planet när jag i ögonvrån skymtar en liten varelse i sätet bakom henne. Där satt en fyramånaders. Dottern himlade med ögonen och suckade när den lilla gnydde lite.

På första flygningen hade två barn skrikit sig igenom både start och landning och vi bävade för att ha barnskrik i åtta och en halv timme ... Den lilla godingen skrek lite innan avfärd och sov sen i åtta timmar! Sista halvtimmen var hon vaken och jollrade så sött! Vi blev helt bedårade både dottern och jag. (Och vilken lättnad för föräldrarna, tänker jag.)

Vi valde hjälplöst fel kö till immigrations i Detroit ... men det gick bra ändå. Långsam väntan i vad som kändes som en underjordisk källare med ful heltäckningsmatta.

Vi (jag) gjorde lite fel när vi skulle genom säkerhetskontrollen ... vet inte vad som gick galet men det slutade med att vi gapskrattade alla tre! Dottern, kvinnan och jag. Skönt! Jag kan bjuda på att jag är lite dum ibland.

På långresan hem spillde en äldre herre (läs: gubbe) vatten på mig. Han lyfter upp en kapinväska i skåpet ovanför mig och jag ser hur det droppar ur en icke åtskruvad vattenflaska. Vattnet droppar först och efter en sekund rinner det som ur en öppen kran. Rakt ner i mitt knä och på mitt tygsäte, som blir genomblött!

"It´s dripping!" utropar jag. Gubben hör inte. "It's dripping!"
"Hey!" ropar en man bakom mig, kanske var det fler som försökte påkalla farbrorns uppmärksamhet. Gubben hör fortfarande inte.
Efter ca fem sekunder av lätt tumult och jag som försöker skydda mitt ena lår från att bli dränkt, inte helt lätt när man sitter fastspänd i ett säte och en farbror står i vägen - hällandes vatten från sin väska.
"Oh, sorry." Gubben mumlar. "Are you okay?"
Jag svarar inte på den frågan och han fortsätter: "It´s only water."

Jag blev så förbannad rent ut sagt, inte för att jag fick vatten över mig, det torkade och jag fick en filt att sitta på (efter att jag bett om det själv), MEN jag förväntade mig ånger från hans sida, en massa I´m so sorry, och någon insats till att försöka hjälpa - istället var han bara arrogant och totalt likgiltig. Nästan som om jag var jobbig som satt under hans väska! Det var iskallt på planet och sätet torkade inte på hela resan.

I en halv sekund satt jag och lekte med tanken på att "råka" spilla vatten på honom och säga att it´s only water! Men jag gjorde såklart inte det. Herregud man är väl vuxen. Hrmff.

Till höger om mig, på andra sidan ena gången, satt en man som darrade på benen hela tiden. Varje gång jag vände huvudet mot fönstret satt han och skakade. Stackars hans resesällskap! Enda gången han var stilla var när vi fick mat.

Strax framför mig satt en kvinna som hade världens största handbagage (bland annat hade hon egen kudde med sig) och hon fixade och donade hela resan. Och varje gång hon skulle ner i väskan var hon tvungen att luta ut huvudet i gången så att personalen till slut suckade när de behövde flytta hennes huvud för att komma förbi. Hur svårt är det att böja sig rakt fram? Jag kunde det, och då borde hon kunna också, hon var inte längre än jag och ganska smal. Knepigt hur folk vill vara i vägen liksom. Och hela tiden skulle hon ner i väskan och pilla bland sakerna. Hon verkar ha tvångsbeteenden ...

Maten var i alla fall väldigt god på just den här resan, det var Air France och jag antar att det har att göra med det franska köket. Däremot var flygpersonalen under all kritik - näsan i vädret och endast falska leenden, som försvann i samma ögonblick som de miste ögonkontakten med kunden. De försökte inte ens. Jo, en av flygvärdinnorna hade ett äkta leende (åtminstone såg det äkta ut), som hon behöll hela tiden, trots att man såg att hon var trött. Heder åt henne!
.