Reseberättelse, del 2: Underbara Italien!

I förra reseinlägget berättade jag om vår första natt i Italien. En upplevelse som jag fortfarande känner stort behov av att prata om! Skräcken, våndan, ångesten ... Som i slutänden blev så fantastiskt häftig. (Klicka här för del 1.)

Efter en torftig frukost och en makalöst vacker linbanefärd ner för berget stod vi återigen på fast mark. Den känslan! Herregud. Jag blev helt lealös. Skulle inte vilja åka linbanan upp igen, men var i efterhand glad över upplevelsen. Att vi kom dit nästan mitt i natten, i åskoväder och hällregn, inte hade någon aning om vad som väntade oss förstärkte intrycket än mer!

Vi bilade genom Ligurien och även en sväng in i Toscana. Någonstans på vägen svängde vi in i utkanten av Milano för att besöka ett shoppingcenter. Waste of time. Inte såg vi något vackert av staden heller. Men men. Det var lite oväder på vägen. När vi - äntligen - närmade oss havet sprack himlen upp och vi såg lite antydan till sol. Vågorna i Levanto gick höga och sonen ville såklart bada! Vi andra var mest sugna på att komma till huset och med löfte om att bada first thing tomorrow, oavsett väder, gick även sonen med på att sätta sig i bilen igen.

Uppe på berget, ca 150 meter från vårt hus låg La Giulia. En helt suverän restaurang med världens godaste pizzor. Och ett väldigt gott rödvin från lokala producenter. Och med fantastisk utsikt över Levanto. Kvinnan som på sin vespa guidade oss till lägenheten tipsade oss om restaurangen. "The best pizzeria in Liguria." Mm, tänkte vi och log artigt. Men oj vad rätt hon hade! (Inte för att vi testade så många, men ändå!)

Lägenheten vi hyrde hade vi hittat på nätet bara ett par veckor tidigare. Enligt bilderna i annonsen såg den sådär ut ... men vi blev positivt överraskade! Balkongen var inte jättestor men ganska lång (vilket är huvudsaken eftersom vi ändå satt vända mot havet). Den funkade finfint att sitta och dricka kaffe på. Och vin. Och njuta av utsikten:

Själva huset, i vilket vi disponerade övervåningen och den lilla inredda vinden, bestod av tre sovrum, tre badrum, ett stort vardagsrum och kök med diskmaskin samt en pytteliten tvättstuga med tvättmaskin.

 Från huset hade vi underbar utsikt över Medelhavet. Vi bodde högt uppe på berget mellan Levanto och Bonassola. Till Levanto och den lite större stranden, med de stora vågorna, tog det drygt en halvtimme att promenera. Till Bonassola, med den lite mindre viken men med betydligt klarare vatten tog det ca tjugo minuter.

Mellan Bonassola och Levanto kunde man promenera genom en gammal tågtunnel, kombinerad gång- och cykelbana. Härligt sval och lite fuktigt, men utan äckliga insekter. 

I nästa del kommer jag berätta om utflykten till Manarola, Cinque Terre. Mest bilder faktiskt eftersom
de talar bra för sig själva.
.

Lycklig!

Jag har börjat sjunga i kör! Första gången ikväll. Jag skulle prova på. Jag behövde ca tio minuter sen var jag fast. Nu längtar jag till nästa gång. Och så längtar jag tills jag kan låtarna. Himla irriterande att inte kunna sjunga ut ordentligt!

Känslan i kroppen är lika härlig som efter ett rejält träningspass. Minus tröttheten i musklerna då.
.

Fredagstorsdag!

Tackade nej till att jobba även i morgon. Har en grej inbokad, samt behöver vila upp mig, känner mig enormt sliten efter tre dagars arbete.

Men tre dagar på ny avdelning med 12 barn, som alla är nya för mig, två inskolande föräldrar och så all personal. Det blir en del att tänka på. Inte minst alla föräldrar som kommer och hämtar. Det är trevligt om man är käck och trevlig och ger ett bra första intryck.

Är nu helt slut. Men ikväll ska jag testa att sjunga i kör, det ska bli kul!
.

Tjost

Att börja klockan nio passar mig perfekt. Att ha två minuters cykelväg till jobbet passar mig också.

Det som passar mindre bra är väl jag.

Småbarn är  … hur goa som helst, när de inte sprutlackerar omgivningen med sina baciller. Har bara blivit nerskvätt en gång idag. På handen, efter att vi ätit klart, så det var lugnt. (Men det kommer väl komma betydligt värre saker i vinter. *dör lite grann*)

Hur som helst. Första dagen, då är det väl fullt acceptabelt att blanda ihop barn, namn och kläder och förvånat komma på att javisst ja, man måste tvätta barnens händer med tvål och vatten - inte förvänta sig att det ska bli gjort bara för att man säger till dem.

Är helt slut nu. Så jobbigt att försöka komma ihåg vilket barn som är vilket. Hålla koll så att inget barn springer iväg eller kryper upp och ställer sig i en barnvagn, eller på en stol eller  … och så vidare.

Det blir bra. Behöver bara ett par dagar för att komma in i det. Tror jag. Och jag kan inte klandra personalen för att de inte hela tiden talar om för mig vad jag ska göra, eller hur jag ska göra det. Vi hade en vikarie där idag. Första jobbet som vikarie dessutom, och jag tog för givet att hon visste vad tidig, mellan och sen var. Bara sådär. Lätt hänt.

Nu vila.
.

Ny energi - nya tvivel!

Tre chokladbollar och en kopp kaffe. Finfin lunch. Jodå, sockerstoppet går jättebra. Har inte slickat i mig pärlsockret på tallriken!

Skrivandet. *djup suck* Detta evighetsgöra. Som jag ibland älskar över allt annat. Ibland hatar över allt annat. Nu överdrev jag, men det förstod ni säkert.

Naturligtvis ska jag försöka göra mitt bästa i skrivandet. Mina potentiella läsare har rätt att kräva det. Och jag skulle inte känna mig tillfreds om jag bara hafsade ihop något för att bli klar.

Så jag fortsätter kämpa och våndas.

Det som stör mig allra mest är att jag VET att texten kan bli mycket bättre, men att JAG inte klarar av att prestera bättre än så här just nu. Jag behöver skriva ett par, tre manus till innan jag är i närheten av att kunna med att skicka till förlag (i alla fall med hedern i behåll).

Å andra sidan. Det känns bra att jag vet att jag har potential. Det känns hoppfullt på något vis.
.

Kämpar på

Det ska vara svårt annars gör man fel.


Har svårt att förlika mig med tanken på att trycka upp en halvdan bok. Jag vill att saker jag gör ska vara bra. I det här fallet välskriven.

Men, jag vill verkligen inte lägga mer onödig energi och tid på den här storyn. Vill avsluta och gå vidare.

Blandade känslor alltså. Men jag har bestämt mig, den ska bli klar. Men inte fullt lika välskriven som jag önskar, tyvärr.
.

Måndag, ledig måndag

Vaknade vid halv sju av att det åskade. Det har åskat hela natten, enligt maken. Igår hade vi ett riktigt mäktigt väder. Molnen var stora, bulliga och fantastiskt vackra - både orange och rosa-lila. Och stora blixtar.

Jag har sovit som en stock. Somnade på spikmattan - the best kind of insomning.

Nu är jag igång med redigeringen och det går sådär … tycker verkligen inte om texten just nu. Den känns … rörig, omotiverad och tråkig.

Börja om på nästa, säger maken. Han vet att jag längtar efter att börja på nästa manus. Men jag vet inte. Då hamnar det här i byrålådan och blir liggandes. (Och ja, jag vet, alla författare har mängder med ofärdiga manus i lådan, det hör till och ska vara så.) Jag vill bli klar! Jag har lovat mig själv att det ska bli en färdig bok …
.

Mitt skrivande ...

Snart, mycket snart (ca 11 ord) är mitt manus under 60'-strecket.

Jag har ingen aning om jag gör rätt eller inte, men jag raderar allt som jag inte orkar skriva om, eller förklara.

Det får bära eller brista. Jag tänker se till att jag blir klar så fort som möjligt. Ju förr den blir klar desto tidigare kan jag börja på nästa.

Hoppas bara att alla vänner och bekanta som vill köpa boken inte blir besvikna. Men man har väl inte jättehöga krav på en nybörjarroman? Väl?
.

Lite skrivarfunderingar

Har i några dagar funderat på om jag ska ta och ändra namn på någon eller några av mina karaktärer. En testläsare gjorde mig uppmärksam på att många av dem börjar på samma bokstav. 

Kan bli rörigt när man läser. En person har jag redan ändrat namn på, men måste ändra igen då jag valde ett som inte alls ligger bra på tungan.

Ett par andra personer har plockats bort helt. (Avskyr själv när det vimlar av namn i en bok och man måste gå tillbaka för att få grepp om vem som är vem.)

Berättade jag att jag under en och samma dag tog bort 10 000 ord ur min text? Och att det känns bra?! Nu är den nere på 60 000 och då är jag säkert inte färdig med allt bortplockande. Inte heller med allt skrivande som måste läggas till. (Inget jobbigt måste i det här fallet, dock. Slutet är medvetet oskrivet.)

Det ska jag fundera på idag, och sedan ägna mig åt. Redigera. Och så ska jag tvätta och plantera om en rosenpelargon som börjar må dåligt. 

.

Torsdagen knallar på

Började dagen med skön promenad (drygt 8' steg) med trevligt sällskap. En tjej som precis som jag fick nog och sa upp sig från sin fasta tjänst och började vikariera inom barnomsorgen. Nu har hon tagit steget att börja plugga medan jag kämpar på med mitt skrivande. Är inte riktigt klar med vikarierandet än. Har ev. ny arbetsgivare på gång - vilket jag hoppas väldigt mycket! (Tror att det kommer att bli super.)

Och just i skrivande stund ringer en förskolechef och vill träffa mig, hon har fått mitt namn och nummer av en annan förskolechef! Shit vad roligt att plötsligt vara lite eftertraktad!

Om en timme ska jag vara där och träffa henne. Det rör sig i så fall om tre dagar i veckan. Ca 60%. Så himla lagom att jag blir helt till mig, och arbetsdagen börjar klockan nio alla tre dagarna! Hurra!

Återstår att se om jag börjar redan nästa vecka eller om jag tar en vecka ledigt. Skulle behöva komma ikapp med tvätt, avkoppling och skrivandet.
.

En rätt så ovanligt bra dag

När jag vaknade i morse hoppades jag intensivt att klockan inte skulle vara mer än fyra. Jag behövde få somna om. Den var halv sex och tio minuter kvar tills alarmet skulle ringa. Jag låg kvar tills det ringde …

Fem i sju var jag på jobbet.

Dagen var lugn. Vid lunch kom huvudvärken. Trötthet blandat med förväntan ... När jag slutade cyklade jag ner till förskolan där jag skulle träffa chefen för ett samtal. Hon var precis lika trevlig i verkligheten som hon lät på telefon. Det kan nog blir bra.

Först ska jag beställa utdrag ur belastningsregistret, sen ska vi ses igen och så ska jag få provjobba för att se om jag trivs där. Vet redan att jag trivs där! Åtminstone känns det så himla trivsamt.

Nu ska jag äta och sen ska jag slappa i soffan. Tyvärr måste jag se Idol ikväll för sonens innebandytränare kanske är med.
.

Hoppla!

Vet inte om någon minns att jag i fredags skrev att jag nästan blivit headhuntad? I morgon blir det en fortsättning. Håll tummarna för att mötet (anställningsintervjun?) går bra. Hon lät i alla fall väldigt trevlig i telefon och det känns väldigt hoppfullt!
.

Och veckan har bara börjat

Ingen huvudvärk men så himla trött nu.

Det var trevligt att återse gamla kollegor idag. Och de flesta av barnen kände jag igen också.


Har lagat omelett och skurat golv. Nu ska jag försöka orka ta mig upp ur soffan och torka fötterna. Har suttit med fötterna i fotbad i snart en timme. Vattnet är kallt och jag måste snart lägga mig och sova. Efter dagens alla snoriga (usch) näsor måste jag ta hand om mig lite extra.
.

Inte som jag tänkt mig, men som jag anade

De ringde tio över sju och ville att jag skulle jobba. Jag kunde inte med att säga nej, även om jag hade tänkt göra saker idag. Redigera, städa (skura ett kladdigt köks- och vardagsrumsgolv, tvätta ...)

Tyvärr ska jag vikariera för en av de trevligaste personer jag jobbat tillsammans med … hade varit väldigt roligt att få jobba tillsammans med henne. Men men, jag vill gärna ställa upp och så vill jag - förstås - ha pengarna. Inte bara vill, förresten, behöver.

Igår raderade jag tio tusen ord från mitt manus. Bara sådär. Tjoff. Var väldigt sugen på att fortsätta redigera idag, men det blir jobb istället. Ser det som att jag vilar armen. Det blir bra.

Återkommer kanske ikväll,  om jag orkar.
.

God morgon!

Efter några hemska dagar känns det idag riktigt bra. Jag vaknade med en positiv känsla i kroppen, för första gången på en dryg vecka. Vet inte varför. Kanske är det högst tillfälligt - kanske en lucka i det mer eller mindre permanenta pms-träsket - eller så är det faktiskt så att det börjar vända sakta men säkert.

Efter många dagar av hemsk huvudvärk, som vissa dagar varat ända från morgonen och andra dagar kommit smygande runt lunch, så bestämde jag mig igår för att jag ska köra någon form av detox*. Dricka nyttiga juicer, äta frukt, grönsaker och annat nyttigt. Jag måste sluta med godis (som det blivit löjligt stora mängder av den här sommaren) och vetemjöl igen.

Maken tycker att jag ska sluta med all spannmål som innehåller gluten, men jag tror att grovt knäckebröd i lagom mängd är bra för min mage. Jag tror inte heller att det är gluten jag mår dåligt av, utan vetet. I små mängder går det bra, men små mängder övergår ofta i stora mängder (och jag älskar kanelbullar, nybakt bröd, rostat bröd, småkakor, storkakor osv).

När det kommer till godis är det ingen hejd på hur mycket jag kan sätta i mig. Det är som att öppna en fördämning. Ödesdigert. (Igår tryckte jag i mig tre hg på kort tid. Hej kaninhjärta. Vad gör jag mot mig själv?! Inte bra.)

Så, snart kommer jag göra en förändring igen. Det blir noll pasta, mjukt bröd och kakor. Det blir noll godis och choklad (gråter lite här - choklad!). Vill bara inte drabbas av Den Stora Huvudvärken som alltid följer när kroppen renas!

* jag kör min egen variant, köper inget kit med juicer eller så. Kaffe kommer jag inte heller att sluta med, men jag ska sluta med eftermiddagskaffet.
.

Lite morgongnäll

I natt har jag vaknat ett par gånger och vänt på mig. Vid båda tillfällena har jag känt att det runnit från munnen eller läppen, jag antog att det var blod från mitt munsår och lät bli att torka bort det. Jag hoppades såklart att det bara var saliv som runnit.

Det var blod. Ungefär halva underläppen var täckt av svart, torkat blod. Fy … Jag hatar blod. Och jag är fulare än på länge. Usch. (Ögonen är svullna, huvudet känns tungt, som alltid efter långvarig huvudvärk - har ingen direkt värk idag, inte än i alla fall och det är alltid något att glädjas över.)

Men det är lördag! Lördag är som balsam för själen. Jag startade dagen med en skvätt Aloe Vera-juice. Och ska ta ännu en skvätt om en stund. Innan dess ska jag dricka kaffe och fortsätta redigera. Lite senare ska jag ta mig an den rena tvätten, samtidigt som jag lyssnar på några podavsnitt av Sommar i P1. Är vädret bra blir det nog lite trädgårdsjobb också - den allra bästa avkopplingen som finns. För jag tror att jag behöver avkoppling. Allt jag gör gör jag snabbt snabbt snabbt. Märker hur jag börjar bli ryckig i mina rörelser, och att jag flaxar mer än vanligt med armar och händer. Dessutom andas jag bara med den övre delen av lungorna, om jag alls hinner andas alls.

Ska försöka göra ett seriöst försök att  l u g n a  n e r  m i g .  .   .
.

Får man önska?

I så fall vill jag vakna utsövd i morgon bitti, och pigg och glad och fräsch. Även gärna snygg.

Nu går jag och lägger mig. Ska somna ovanpå spikmattan. Så himla skönt. Dock med tunn t-shirt emellan. Eftersom jag inte är någon fakir.
.

Tur att det är helg alltså

Jösses. Två arbetsdagar i rad är mer än vad man klarar av efter en evighetslång och helt underbar semester.

Idag har jag varit tvär och grinig och som tur var var min vikarie-kollega det också, så vi kunde sucka och beklaga oss för varandra … (skrivet med glimten i ögat, förstås - jag har haft en riktigt trevlig jobbdag idag. Men varit fruktansvärt trött.)

En rolig sak hände mig idag. Jag blev nästan headhuntad! Till en privat förskola. En mamma som jag pratat med i ca en minut bad att få mitt namn och nummer för att ge till sin chef! Okej, det är kanske kris vad gäller vikarier hos dem men jag blev ändå glad och smickrad! (De kanske får en bonus för varje vikarie de lyckas knyta till verksamheten?)

Nu väntar jag bara på att huvudvärken (för femte dagen i rad) ska lätta och att jag kan ta ett glas vin tillsammans med han den onödige eh, jag menar älsklingen.

Om en timme får jag äntligen min beställda dunk med Aloe Vera-juice - mitt livselixir, det som håller i gång magen och tarmarna när inget annat funkar.
.

Vad är det som blir mindre ju mer jag lägger till?

Manuset.

Idag har jag skrivit drygt två tusen ord. Ändå har texten minskat totalt sett.

Mycket är det som försvinner. Några darlingar har fått sätta livet till. Och det känns bra! Som Feng Shui ungefär.

Inser, tror jag, att jag haft med lite för mycket saker och gjort handlingen lite rörig. (Det där är svårt att bedöma själv, jag vet ju hela tiden varför vissa saker och personer är med och vad som är meningen med allt, men det är inte säkert att läsaren förstår och jag kan tänka mig att det är rätt rörigt.)

I nuläget finns nog en del frågetecken som kanske borde förklaras, men jag vet ärligt talat inte om jag kommer orka bry mig om det. Inte just nu i alla fall. Det är så skönt att tänka så, att bara släppa vissa bitar och fortsätta!

I nästa redigeringsrunda kommer jag kanske lägga till något som förklarar.


Gud vad jag älskar den här skrivprocessen! Jag lär mig något nytt varje gång och det känns så himla roligt. (Ska försöka spara den känslan och plocka fram den nästa gång jag hatar att skriva.)
.

I morgon börjar vardagen

Fick ett samtal nyss om några dagars jobb. Okej då. Är inte redo än, men pengarna är snart slut och jag får ingen lön i augusti. (Förtränger!)

Ett ställe jag trivdes så där på. Inte jättebra, men vad sjutton. Det är ett jobb, det blir lite pengar.

Synd att jag vaknade med världens huvudvärk i morse, jag som hade tänkt redigera idag.
.

Nähä, och suck

Jag kommer inte längre jobba på "mitt" ställe. Eftersom jag inte vill jobba heltid och dessutom på tre olika ställen så blev det inget alls. Det känns tråkigt. Väldigt tråkigt. Och lite jobbigt att behöva börja om, kanske hoppa runt på olika ställen där det behövs personal. På ett sätt skönt, men mest tråkigt - jag vill helst veta om/när/var jag ska jobba och inte bli uppringd före sju på morgonen. 

Dessutom kommer jag vara utanför hela tiden, inte en i gänget. Vilket egentligen inte gör mig något, det finns en trevlig anledning till att jag valt den här tillvaron. Men att återigen bli en i mängden känns inte så kul. En i mängden av vikarier som kommer och går, som ingen till slut orkar prata med eller bry sig om. (Har själv varit den som inte orkat bry mig jättemycket. Man orkar till slut inte. Eller rättare sagt: man hinner inte.) 

Det värsta är ändå de föräldrar som suckar och ofrivilligt grimaserar - vikarie, nu igen?! (Som om alternativet är bättre? Ingen vikarie!?)

Ändå vet jag att det blir bra. Jag brukar uppfattas som trevlig och de flesta är väldigt trevliga mot mig. Det löser sig, det viktigaste är att jag tjänar pengar. Det är bara lite jobbigt nu innan allt har löst sig. Och innan jag varit på "mitt" ställe och lämnat tillbaka nycklar och hämtat mina tofflor och en tjocktröja. Och sagt hejdå. 

.

Hemma igen!

Nästan direkt efter vi kom hem efter vår roadtrip i södra Europa åkte vi till Öland. Via ett väldigt hett Helsingborg och Eskilscupen. Sonen vann sin final, vilket gjorde att det kändes helt värt att spendera hela dagen vid olika fotbollsplaner i värmen och bland getingar.

Nu, en vecka senare sitter jag med en kopp kaffe i min egen soffa, tittandes ut över en vildvuxen gräsmatta. Snart är hösten här och det blir kanske annorlunda mot vad jag tänkt mig. Men jag orkar inte tänka på det just nu … än har jag ledigt - så länge jag inte vänder på huvudet och ser alla väskor som ska packas upp och all tvätt som ska tvättas …

Jag har börjat redigera igen också. Trots att jag hade tänkt ha semester på alla sätt. Återkommer till skrivandet i ett senare inlägg. Ska också återkomma med ett inlägg om vår underbara vistelse i underbara Italien. Men först hänga tvätt.
.

Vår resa, del 1, den med dödsångesten

Efter en och en halv dag i bil hittade jag ett ledigt rum för fem personer i en liten stad i norra Italien. Det är inte jättelätt att hitta rum för fem personer, och som dessutom inte ruinerar en. Så jag var nöjd. Tills vi kom till adressen.

Enligt GPS:en var vi framme, men något i gatunamnet stämde inte överens med verkligheten. Hm. Klockan var över elva på kvällen, det blixtrade konstant och regnet öste ner. I ett av de upplysta fönstren på det vi trodde var hotellet stod en kille och tittade ut på oss.

Byggnaden såg ... konstig ut. Som om det vore en gammal industrilokal. Vi parkerade och maken gick för att fråga. (Tänk om han inte kommer tillbaka! tänkte jag.) Han kom tillbaka och berättade att jo, vi har visst kommit rätt.

Vi slet snabbt ut våra övernattningsväskor och rusade in i ... hotellfoajén?

Herregud, vad var vi i för byggnad? En nedlagd fabrik omgjord till vandrarhem för unga och fattiga backpackers? (Herregud vad vi har blivit blåsta! Hundra € för det här?!) Sekunden senare smög sig en annan känsla på. Vi kommer inte komma levande härifrån. Vi kommer inte komma härifrån alls. Jag har sett massor av läskiga filmer för att veta vad detta är för ställe. Jag måste meddela någon! Mamma och pappa. De måste få veta var vi befinner oss. Men, de är i Sverige, massor av timmar härifrån. Vem känner jag i Italien som jag kan meddela? Ingen. (Är polisen forfarande korrupt?)

Det är värt tusen spänn att komma härifrån i livet. Sa jag inte högt till maken. Barnen behövde inte skrämmas upp. Men jag hoppades innerligt att han kunde lära sig att tyda mina tankar, illa kvickt!

Maken går ut för att kika lite. Killen som stod och tittade på oss genom fönstret när vi kom med bilen hade sagt något om femton minuter för att starta systemet. För att checka in oss, sa maken. Jo, det förstår vi - det blixtrade och dundrade non stop. Och i denna gamla lokal förstår jag om de har system från forntiden. Plötsligt börjar det hagla - isbitar! Jag har aldrig sett så stora hagel förut. Och som var nästan som genomskinliga isbitar, inte som våra små runda vita. Det haglade dessutom in i lokalen, genom ena dörröppningen - som saknar dörr.

Strax därefter kommer maken tillbaka. Han ler, ögonen nästan glittrar. "Vi ska inte bo här. Detta är ett gammalt lifthus." (Eh, va? Jaha, typ.)

"Vi ska åka linbana till hotellet."

Där och då dog jag lite. Jag är rädd för höjder (älskar höga höjder, men inte att vara nära något brant). Utanför byggnaden stupade berget rakt upp i den mörka natthimlen.

Det fanns ingen återvändo. Att sova i bilen var uteslutet, och vi behövde verkligen sova. Nästa kalldusch: max tre personer i varje lift. Helst bara två. Och väskorna i en egen. (Vi kommer inte ens dö tillsammans!!!)

När åskovädret äntligen dragit bort lite startades liftsystemet och vi skulle kliva ombord. Nästa kalldusch: liften stannade inte utan vi var tvungna att hoppa på i farten! Som tur var saktade den in yttepyttelite, men det märke inte jag - jag var så rädd. Panikslagen och övertygad om att sista stunden på jorden var kommen och jag hann inte ens säga hejdå!

Färden upp var fruktansvärd. Dels hade jag min egen skräck och ångest att hantera och dels ville jag inte visa det för mina båda 13-åringar som åkte med mig. Gulle-sonen pratade lugnande med mig, non-stop, om saker vi såg på sjön - den stora båten och jag minns inte alls vad mer. Dottern säger, inte helt lugnande: "Det kunde vara värre, det kunde komma spindlar nerramlande från taket."

Nästa kalldusch: jag kommer på att vi inte har en aning om hur vi beter oss när vi kommer upp! Kommer någon hjälpa oss ur? Hur öppnar man buren? Varför i hela friden kunde jag inte låtit maken och äldsta åka först?

(Här ville jag bara skrika rakt ut!) Sonen berättade efteråt att mina händer hade skakat när jag krampaktigkt hållit fast mig i ett litet handtag. Säg det som inte skakade på mig. Väl framme var det en kille som hjälpte oss ur. Tack och lov, men vi fick skynda oss eftersom den inte stannade.

En lite skakig bild, från när jag kommit av och återigen stod på fast mark.

Hotellet var kolsvart och för en sekund var jag rädd att det var stängt! Men så kom en liten bastant dam och hälsade oss välkomna. Hon hade inte sett bokningen ännu men hade ett rum med fem bäddar åt oss. Tack och lov.

Hotellet var lite slitet och ganska fult, men rent och fräscht. Frukosten under all kritik, men det gick att köpa gott kaffe och jag hade mina knäckebröd med mig. Trots allt det negativa kan jag varmt rekommendera hotellet - det var en upplevelse utöver det vanliga! Utsikten där uppe slår det mesta och färden ner var riktigt behaglig, till och med för mig! Avskedsbrevet som jag skrev till mamma, pappa, syster och bror i noteringar på mobilen kan jag radera! Jag överlevde och har en fantastisk upplevelse med mig i bagaget. (Och en lärdom rikare - att allt faktiskt inte är värre än vad det är.)

Den här sommaren skulle bli spontan

Och det blev den!

Det enda som var planterat på förhand var att äldsta dottern skulle konfirmera sig, spela Gothia Cup och få besök av en av sina bästa kompisar som bor i USA och att sonen skulle spela Eskilscupen. Och dessa låg naturligtvis på lagom långt avstånd från varandra för att förstöra all på förhand vettig planering. Därför bestämde vi oss tidigt i våras för att vara lite wild and crazy den här sommaren, hitta någon käck sistaminutenresa och se var vi hamnar.

Strax bestämdes att yngsta dottern och jag skulle åka till London några dagar, samtidigt som Gothia. Tre nätter bodde vi på hotell i South Kensington och gjorde London på dagarna. Åkte buss och tunnelbana och såg alla landmärken man måste se. Och så fikade vi på Starbucks där vi hade tillgång till Facebook, Instagram och alla andra sociala kanaler med de där hemma.

Några dagar innan vi åkte till London bokade vi en utlandsresa. Maken var sugen på mer än att åka till Småland. Först tittade vi på sistaminutenresor … inte helt lätt när man är fem i familjen, fyra ska man tydligen helst vara. Hittade dock två, som såg rätt okej ut, till Bulgarien och Cypern, men varken maken eller jag är gjorda för att ligga i solen hela dagarna (eller bo på hotellkomplex med miljarder småbarnsfamiljer). Dessutom betala 47000 respektive 36000 för eländet. Finns inte på kartan.

Ska lägga till att våra barn brukar tröttna på bad efter ca tre dagar och inte längre är roade av Bamseklubbar och annat.

Då kläckte jag Cinque Terre. Dit har jag länge velat komma. Ända sen jag såg bilden på Manarola - den färgglada staden som klättrar på sluttningen. Norra Italiens västkust. Kallas också Italiens riviera. Ligurien. Bila genom Europa.

Sagt och gjort, vi hittade en lägenhet som faktiskt var ledig (tror jag det, bilderna på den var hemska!) och sen packade vi in oss i bilen och körde många långa mil.

I någon av mina nästkommande inlägg ska jag berätta mer om själva resan, och visa bilder. Det kommer innehålla dödsångest* och ren och skär njutning. Måste bara orka tanka över bilder och sätta ihop inlägget ...

*på riktigt, jag trodde att min sista stund var kommen, ett par gånger om.
.