Vår resa, del 1, den med dödsångesten

Efter en och en halv dag i bil hittade jag ett ledigt rum för fem personer i en liten stad i norra Italien. Det är inte jättelätt att hitta rum för fem personer, och som dessutom inte ruinerar en. Så jag var nöjd. Tills vi kom till adressen.

Enligt GPS:en var vi framme, men något i gatunamnet stämde inte överens med verkligheten. Hm. Klockan var över elva på kvällen, det blixtrade konstant och regnet öste ner. I ett av de upplysta fönstren på det vi trodde var hotellet stod en kille och tittade ut på oss.

Byggnaden såg ... konstig ut. Som om det vore en gammal industrilokal. Vi parkerade och maken gick för att fråga. (Tänk om han inte kommer tillbaka! tänkte jag.) Han kom tillbaka och berättade att jo, vi har visst kommit rätt.

Vi slet snabbt ut våra övernattningsväskor och rusade in i ... hotellfoajén?

Herregud, vad var vi i för byggnad? En nedlagd fabrik omgjord till vandrarhem för unga och fattiga backpackers? (Herregud vad vi har blivit blåsta! Hundra € för det här?!) Sekunden senare smög sig en annan känsla på. Vi kommer inte komma levande härifrån. Vi kommer inte komma härifrån alls. Jag har sett massor av läskiga filmer för att veta vad detta är för ställe. Jag måste meddela någon! Mamma och pappa. De måste få veta var vi befinner oss. Men, de är i Sverige, massor av timmar härifrån. Vem känner jag i Italien som jag kan meddela? Ingen. (Är polisen forfarande korrupt?)

Det är värt tusen spänn att komma härifrån i livet. Sa jag inte högt till maken. Barnen behövde inte skrämmas upp. Men jag hoppades innerligt att han kunde lära sig att tyda mina tankar, illa kvickt!

Maken går ut för att kika lite. Killen som stod och tittade på oss genom fönstret när vi kom med bilen hade sagt något om femton minuter för att starta systemet. För att checka in oss, sa maken. Jo, det förstår vi - det blixtrade och dundrade non stop. Och i denna gamla lokal förstår jag om de har system från forntiden. Plötsligt börjar det hagla - isbitar! Jag har aldrig sett så stora hagel förut. Och som var nästan som genomskinliga isbitar, inte som våra små runda vita. Det haglade dessutom in i lokalen, genom ena dörröppningen - som saknar dörr.

Strax därefter kommer maken tillbaka. Han ler, ögonen nästan glittrar. "Vi ska inte bo här. Detta är ett gammalt lifthus." (Eh, va? Jaha, typ.)

"Vi ska åka linbana till hotellet."

Där och då dog jag lite. Jag är rädd för höjder (älskar höga höjder, men inte att vara nära något brant). Utanför byggnaden stupade berget rakt upp i den mörka natthimlen.

Det fanns ingen återvändo. Att sova i bilen var uteslutet, och vi behövde verkligen sova. Nästa kalldusch: max tre personer i varje lift. Helst bara två. Och väskorna i en egen. (Vi kommer inte ens dö tillsammans!!!)

När åskovädret äntligen dragit bort lite startades liftsystemet och vi skulle kliva ombord. Nästa kalldusch: liften stannade inte utan vi var tvungna att hoppa på i farten! Som tur var saktade den in yttepyttelite, men det märke inte jag - jag var så rädd. Panikslagen och övertygad om att sista stunden på jorden var kommen och jag hann inte ens säga hejdå!

Färden upp var fruktansvärd. Dels hade jag min egen skräck och ångest att hantera och dels ville jag inte visa det för mina båda 13-åringar som åkte med mig. Gulle-sonen pratade lugnande med mig, non-stop, om saker vi såg på sjön - den stora båten och jag minns inte alls vad mer. Dottern säger, inte helt lugnande: "Det kunde vara värre, det kunde komma spindlar nerramlande från taket."

Nästa kalldusch: jag kommer på att vi inte har en aning om hur vi beter oss när vi kommer upp! Kommer någon hjälpa oss ur? Hur öppnar man buren? Varför i hela friden kunde jag inte låtit maken och äldsta åka först?

(Här ville jag bara skrika rakt ut!) Sonen berättade efteråt att mina händer hade skakat när jag krampaktigkt hållit fast mig i ett litet handtag. Säg det som inte skakade på mig. Väl framme var det en kille som hjälpte oss ur. Tack och lov, men vi fick skynda oss eftersom den inte stannade.

En lite skakig bild, från när jag kommit av och återigen stod på fast mark.

Hotellet var kolsvart och för en sekund var jag rädd att det var stängt! Men så kom en liten bastant dam och hälsade oss välkomna. Hon hade inte sett bokningen ännu men hade ett rum med fem bäddar åt oss. Tack och lov.

Hotellet var lite slitet och ganska fult, men rent och fräscht. Frukosten under all kritik, men det gick att köpa gott kaffe och jag hade mina knäckebröd med mig. Trots allt det negativa kan jag varmt rekommendera hotellet - det var en upplevelse utöver det vanliga! Utsikten där uppe slår det mesta och färden ner var riktigt behaglig, till och med för mig! Avskedsbrevet som jag skrev till mamma, pappa, syster och bror i noteringar på mobilen kan jag radera! Jag överlevde och har en fantastisk upplevelse med mig i bagaget. (Och en lärdom rikare - att allt faktiskt inte är värre än vad det är.)