Ett litet "jag måste skriva av mig-inlägg"

Ibland vaknar jag med en olustkänsla i kroppen. I morse var en sådan dag och jag kan inte sätta fingret på varför. (Borde jag ringt och kollat igår att sonen kom fram till kompisen som han skulle sova över hos? Börjar inbilla mig att han aldrig kom fram och att något hemskt har hänt … men tänker också att kompisen borde väl ringt hit och undrat varför sonen aldrig dök upp, eller?)

Hur som helst. Jag kan inte väcka maken nu för att få prata av mig lite olust … dels gillar han att sova på morgonen, dels tycker han att jag ibland har en förmåga att oroa mig i onödan. Hur mycket i onödan det nu är med den pågående krisen i världen - och det känns som att det bara blir värre?! Och det här med IS ska vi bara inte gå in på. Får ont i magen bara jag tänker på dem.


Det får bli ett blogginlägg istället. För när allt kommer omkring finns det inte mycket jag kan göra åt det rådande läget, mer än att sätta mina oroliga tankar på pränt och försöka reda ut dem.


Tror att jag är feberfri idag, men jag hostar mycket. Det är jobbigt. Och då oroar jag mig för att inte vara helt frisk på måndag. Hur ska jag orka fixa möten och lunch om jag inte är helt frisk, och vad händer om det ringer när jag får ett hostanfall.

Jamen ni hör ju. Klart jag inte kan väcka maken om dessa småsaker!


Tar jag mig själv på lite för stort allvar kanske? Ja.


Och de korta helgerna?! Även om jag bara (bara?) jobbar 75% så är det fem dagar i veckan och känns som väldigt mycket heltid. Även om jag älskar mitt jobb! Läget, lokalen och människorna som jobbar där. Älskar!

Lyfter jag blicken lite inser jag att det är en kort kort tid jag jobbar där. Till och med maj. (Om det inte blir förlängt, vilket jag hoppas hoppas hoppas!) Och jag behöver lönen inför semestern!


Så vad har jag att klaga över egentligen?

Det här att manuset inte redigeras klart har bara med mig själv och min prestationsångest att göra. Borde slänga in lite Nike i mitt liv - Just Do It.