Hur många dagar är det i november? 30? 28 kvar att uthärda i så fall.
Häromdagen sa jag till min man att jag vill åka till USA och hälsa på Jessica. Och så berättade jag drömmande om allt vi skulle göra … promenera med hundarna och fotografera, sitta på Starbucks och dricka kaffe och skriva, sitta på altanen och prata och dricka vin.
Åk! sa han.
Va? sa jag.
Åk! sa han igen. Och då blev det så där jobbigt. Hur gärna jag än vill åka dit … så får jag dåligt samvete om jag verkligen skulle göra det. Barnen är i en ålder nu när de uppskattar att resa, och jag vill gärna resa tillsammans med dem.
Om jag hade haft mitt heltidsjobb kvar hade jag haft råd med båda delarna. Men jag hade å andra sidan inte haft lediga dagar att ta ut. (Det var en av de få negativa sakerna med det företaget, oviljan att låta personalen vara ledig) (mitt förrförra jobb däremot var bra på att låta personalen vara ledig, men de betalade inte löner som gjorde resor möjliga).
Och eftersom jag inte kan tänka mig att jobba heltid igen får jag vackert nöja mig med att inte ha råd. (Men det stör mig … once in a lifetime … resa iväg ensam … egentid … trevligt land, trevligt sällskap …) Åh, vad jag vill! Maken föreslog till och med att jag kunde resa till NY och ta buss eller tåg därifrån, för att komma billigare undan. Jag skulle kunna leva med det.
Men om det betyder att vi får försaka en eventuell utlandsresa i sommar, för att jag prompt skulle få en egen resa … Nej, mitt samvete klarar inte det.
Dessutom är lillasyster lovad en Paris-resa tillsammans med mig. Eftersom storasyster fick åka till USA i somras.
Till sommaren kan vi kanske få hyra ett hus i Spanien för en billig peng, och då behövs bara ("bara") flygbiljetter, hyrbil och mat.
Dessutom - som om det inte räckte med angenäma bekymmer - vi kan få möjlighet att hyra en lägenhet i London W1 (!!!!!) i vår, tillsammans med svåger och syster. Fast jag vet inte om jag vill åka till London. Det är nämligen den enda staden i världen jag kan tänka mig att bosätta mig i. På allvar kunna flytta till. Jag har bott i London. Varit tillsammans med en engelsman. Pratat engelska lika bra som engelsmännen själva (har dock tappat det rätt rejält) - jag överdriver inte när jag säger att jag ÄLSKAR den staden, nästan mer än jag älskar mitt hem. Och då är jag väldigt hemmakär. Är alltså rädd för att riva upp känslor igen … att vilja - på riktigt allvar - flytta dit. Bo där. Leva där.
.
Häromdagen sa jag till min man att jag vill åka till USA och hälsa på Jessica. Och så berättade jag drömmande om allt vi skulle göra … promenera med hundarna och fotografera, sitta på Starbucks och dricka kaffe och skriva, sitta på altanen och prata och dricka vin.
Åk! sa han.
Va? sa jag.
Åk! sa han igen. Och då blev det så där jobbigt. Hur gärna jag än vill åka dit … så får jag dåligt samvete om jag verkligen skulle göra det. Barnen är i en ålder nu när de uppskattar att resa, och jag vill gärna resa tillsammans med dem.
Om jag hade haft mitt heltidsjobb kvar hade jag haft råd med båda delarna. Men jag hade å andra sidan inte haft lediga dagar att ta ut. (Det var en av de få negativa sakerna med det företaget, oviljan att låta personalen vara ledig) (mitt förrförra jobb däremot var bra på att låta personalen vara ledig, men de betalade inte löner som gjorde resor möjliga).
Och eftersom jag inte kan tänka mig att jobba heltid igen får jag vackert nöja mig med att inte ha råd. (Men det stör mig … once in a lifetime … resa iväg ensam … egentid … trevligt land, trevligt sällskap …) Åh, vad jag vill! Maken föreslog till och med att jag kunde resa till NY och ta buss eller tåg därifrån, för att komma billigare undan. Jag skulle kunna leva med det.
Men om det betyder att vi får försaka en eventuell utlandsresa i sommar, för att jag prompt skulle få en egen resa … Nej, mitt samvete klarar inte det.
Dessutom är lillasyster lovad en Paris-resa tillsammans med mig. Eftersom storasyster fick åka till USA i somras.
Till sommaren kan vi kanske få hyra ett hus i Spanien för en billig peng, och då behövs bara ("bara") flygbiljetter, hyrbil och mat.
Dessutom - som om det inte räckte med angenäma bekymmer - vi kan få möjlighet att hyra en lägenhet i London W1 (!!!!!) i vår, tillsammans med svåger och syster. Fast jag vet inte om jag vill åka till London. Det är nämligen den enda staden i världen jag kan tänka mig att bosätta mig i. På allvar kunna flytta till. Jag har bott i London. Varit tillsammans med en engelsman. Pratat engelska lika bra som engelsmännen själva (har dock tappat det rätt rejält) - jag överdriver inte när jag säger att jag ÄLSKAR den staden, nästan mer än jag älskar mitt hem. Och då är jag väldigt hemmakär. Är alltså rädd för att riva upp känslor igen … att vilja - på riktigt allvar - flytta dit. Bo där. Leva där.
.
Men, det här har jag ju missat! Åh vad det hade varit roligt, men jag förstår ju samtidigt den där konflikten med att unna sig själv och inte låta barnen åka med. Men tänk vad mysigt det varit… Jag och T har dessutom bokat hotell i NYC i december, vi ska bila dit upp och vara där i tre dagar och shoppa loss i julhandeln. Tänk om du och M kunde varit med...
SvaraRadera