forts. Dag 1

Amalfikusten dag 1

Mulet men väldigt behaglig temperatur.

Elvakaffe på balkongen

Det var sol i morse

Trädgårsdags men snart blir det nog växthuset igen. Nästan regn i luften nu.

Regn igen och omkullkastade planer

Tur för mig att jag har ett växthus ... Jag har pelargoner att plantera om och ta sticklingar från och kan stå där inne och pilla i jorden medan regnet faller mot taket, lyssna på radion, tänka egna tankar eller inte tänka alls ...

Älskar att inte skriva!

Det blir så mycket gjort i både växthus och trädgård. Och mysigt är det att gå och klippa ekarna vid blåbärsdungen. (Jag älskar att klippa träd och buskar - skulle kunna jobba som klippare!)

Har även fått städat en del på altanen, men ganska mycket återstår eftersom vi har rätt mycket altan, och massor av grejer ... i kombination med att jag är rätt slarvig och har lätt för att stöka ner ...

Åh, vad jag njuter av livet just nu. Det gör inte det minsta att boken säljer sig lite dåligt just nu (vad kan det bero på ??? Att jag är dålig på att marknadsföra mig själv kanske?) eller att det är stiltje vad gäller skrivandet.

Det får lösa sig när jag vilat färdigt. Då tar jag nya tag.

Just nu är det trädgård och njutning som gäller. Inte helt oviktig del av livet.

Jag har skrivledigt

Och det är faktiskt riktigt skönt. Än har jag inte fått några bra idéer till hur jag ska förändra/förbättra manuset, men det kanske kommer? Annars får jag se mig om efter nytt jobb i höst. Ett så kallat riktigt jobb.


Men det vill jag helst inte.

Skulle bara röja lite

Röja är egentligen fel. Allt jag skulle göra var att kolla igenom gamla väskor efter sedlar som snart blir ogiltiga. Hittade inga pengar, men har skapat mig själv lite arbetstillfällen. Som om det behövdes. 

Semestern närmar sig-tisdag

Jag har skrivledigt nu och tänker ägna några dagar åt tvättstugan och arbetsrummet. Samtidigt som jag ska passa på att röja i min garderob. Har jag tänkt.

Tre surdegar i ett.

Tvättstuga, arbetsrum, garderob.

Undrar om det inte är därför min hjärna går på högvarv just nu: Fort, kom på något nytt skrivprojekt!

Men nej, jag behöver vila. Och surdegarna behöver fixas till. Verkligen!

Älskade torpet

Två dagar med fågelkvitter och välbehövlig avkoppling. (Tyvärr envisades grannen med att väsnas med både åkgräsklippare och trimmer ...)

Att inte skriva kan vara att träna

Som jag skrev i förra inlägget så är att inte skriva lika viktigt som att skriva, för skrivprocessen. Ett bra sätt att inte skriva är att träna. Det gör gott både för hjärnan, hjärtat och resten av kroppen. Inte minst välbefinnandet!

Idag ska jag köra mossträning. Jag hoppas att det blir intervaller för det är jag i stort behov av. Min trötta kropp behöver en rejäl genomkörare. Och i grupp med andra blir det perfekt. Intervaller när man är ensam blir typ: jogga - gå - jogga - gå.

Att det finns människor som inte orkar träna, förstår jag faktiskt inte. Jag skulle inte överleva utan motion och träning. Och det måste inte handla om löpning eller tuffa intervaller, eller ett hårt pass på gym - det kan räcka med promenader (som kan göra underverk mot celluliter), situps och armhävningar hemma på golvet. Några gånger i veckan räcker för att kroppen långsamt ska bli starkare. Jätteskön känsla, att vara stark. (Och rätt snyggt med lite lagom stora muskler.)

Vikten av att inte skriva ibland

Att inte skriva ibland är nog nästan lika viktigt som att skriva. Igår skrev jag ett utkast till en novell, och sedan struntade jag i manuset.

I morse vaknade jag och hade en lösning på problem-slutet.

Ska fundera lite till, kanske bolla idén med någon av testläsarna, och sedan testa att skriva. Har jag tur blir det bra och i så fall blir det kanske 90000 ord, vilket var målet från början. (Och landar jag på 85' är jag nöjd ändå. Antalet ord spelar inte jättestor roll, bara ett hjälpmedel och ett mål att sikta mot.)

När jag avslutade manus 2 hamnade jag på 84', men efter första redigeringsvändan försvann ca 3' ord. (Jag erkänner - jag älskar att räkna ord!)

En jättefin recension

Titta vilket trevligt inlägg Ninas corner har skrivit om min bok. Det gjorde verkligen min dag!

Att inte skriva är också viktigt för skrivandet

Jag borde ta mig den där skrivledigheten som jag tjatat om hela våren. Hade tänkt, och lovat mig själv, att ta ett par veckor ledigt när manuset var färdigt. Samtidigt som kroppen fick vila skulle även manuset vila ...

Jag VET ju hur viktigt det är. Både för mig och manuset.

Kanske är jag lite överarbetad just nu. Nästan besatt av att skriva. Måste skriva. För att jag vill. (Funderar på nästa manusprojekt, funderar på noveller, på annan typ av skrivande ...)

Men inser att jag måste trappa ner lite på det. Så därför ska jag ägna mig åt tvättstugan och min garderob några dagar. För att det är nödvändigt.

Under tiden kanske min hjärna klurar ut en bra lösning på hur jag ska skriva ett bättre slut på manus 2.

Blä

Jag har ingen bra känslan när det gäller manus 2. Slutet rann iväg åt fel håll, inser jag lite för sent.

Fast, för sent är det ju inte - allt går ju att ändra! Det är bara det att skrivandet känns tråkigt nu ... samtidigt som jag är jättesugen på att påbörja något nytt ... samtidigt som jag vill fixa manus 2 för att bli klar med det ... samtidigt som jag behöver vila ...

Jag vill göra allt, på en och samma gång.

Lite besviken är jag på att jag inte lyckas skriva ett perfekt manus redan från början. Varför ska just jag behöva jobba med manuset flera gånger om, innan jag kommer i närheten av att vara nöjd? Så som alla skrivande personer får göra, inklusive erfarna författare. (Mvh diva. Eller bara lat.)

Manus 2 har fått ett arbetsnamn

och så har det fått ett lite annorlunda slut. En del kapitel togs bort helt och hållet och jag har flyttat runt lite text. Hoppas att det inte är allt för rörigt.
 
Nu är jag helt slut i kroppen efter att ha stått hela dagen och skrivit och redigerat.

Dumt att strunta i pauser. Himla dumt.

Blogger-bloggare, hjälp mig!

Jag är riktigt putt på Blogspot, eller Blogger eller vad det nu heter. Jag ser inte längre markören i inlägget, och det retar mig. Jag vill kunna förflytta mig (eller markören, snarare) med hjälp av pilarna, när jag ska göra ändringar. Men se det går inte! Jo, jag kan flytta den, men jag ser inte var den hamnar. Den borde blinka för att visa var den befinner sig, men det gör den inte.

Någon mer som har samma irriterande fel och vet varför? Eller är jag ensam i bloggosfären om detta högst irriterande problem?

Ska jag behöva byta bloggportal? För så här kan vi inte fortsätta. Jag blir tokig.

Jag är hopplös

Tidigare idag skrev jag att jag skulle ha skrivledigt, och tänkte verkligen att jag skulle ha det. Låta hjärnan arbeta ifred samtidigt som jag skulle komma ikapp mig i tvättstugan. Men så öppnade jag dokumentet och började redigera ...

Jag hittade några direkta felaktigheter, som behövde tas bort och skrivas om. Och så raderade jag två kapitel som bestod av enbart blaha ... Ingenting som vare sig tillförde storyn något, eller förklarade något om karaktärerna. Bort bort! Även om det är surt att bli av med nästan 3000 ord i ett svep så är det bättre att ha text som tillför något.

Till slut var jag helt matt i hjärnan och rörde nästan ihop kapitlen. Jag var tvungen att gå därifrån. Får fortsätta i morgon. (Det känns lite segt, måste erkännas.)

Och nu måste jag intala mig att jag inte har bråttom. För jag har inte bråttom. Vill bara bli färdig.

Lite skrivledigt till slut

Jag tror att jag har gett mig själv lite skrivledigt nu. Som jag lovade mig själv när jag skrev som mest.

Sedan ändrade jag mig och började redigera. Sedan kom jag på (med hjälp av en vän) att vissa saker i slutet behövde ändras. Och då blev det lite jobbigt, tror jag.

Vissa saker måste få ta tid. Och jag har inte bråttom.

Sommarlovsmorgon

Sommarlovet har börjat, men jag är lika ensam som vanligt, med min dator och kopp kaffe. Sonen är iväg och jobbar som tränare på fotbollsskola, tjejerna sover. Men jag har hört en väckarklocka ringa ett par gånger ...

Tanken är att jag ska fortsätta redigera idag men har ännu inte fått tummen ur. Hänga tvätt, äta frukost och springa står på programmet idag. Förutom redigering. (Segt.)

Idag hoppas jag att det efterlängtade och utlovade regnet äntligen ska komma. Det är så torrt att trädgården slokar ... äppelträdet börjar bli ljusgrönt och gräsmattan gulnar. Faran för bränder är farligt stor.

Samtidigt är jag rädd att när regnet väl kommer blir det en lång och kall och blöt period. Svensk sommar.

Oj, toppenhumör. Måste nog äta.

Redigerar för fullt

Jodå, jag satte igång med att redigera i förrgår.

När jag slutade igår var jag på sidan 94 av 238. Nästan hälften. Med lite god vilja kan jag vara färdig på måndag, eller åtminstone nästa helg! Då har jag verkligen jobbat på bättre än jag trodde.

I april, när jag påbörjade manus 2 satte jag 7/7 som deadline - för råmanuset! Jag kommer vara mer färdig långt innan dess.


Fast då ska tilläggas att det är andra gången jag skriver detta manus. Första gången jag skrev det var för ett par år sedan, när manus 1 (som sedermera blev Tills något annat tar vid) vilade.

Det här är himla kul!

Att hitta sin egen bok i någon annans sammanhang är häftigt! Riktigt kul. Hoppas att den blir uppskattad, DDT.

Hittills har boken blivit förvånansvärt väl mottagen. Det är nästan så att jag börjar längta efter lite konstruktiv kritik ... Av beröm blir man glad, men av kritik blir man bättre.

Fast jag ska inte önska för mycket. Är otroligt lycklig över alla fina ord och beröm som folk öser över mig. Måtte det aldrig sluta! :)

Började visst redigera lite idag

Jag vet inte riktigt hur det kom sig men plötsligt hade jag börjat redigera manus 2. Igår satt jag och skrev ner idéer för hand till manus 3. Undrar vad jag kommer göra i morgon?

Ingen idé att planera något för jag gör ändå inte som jag säger.

Skärhamn

Gårdagen var himla mysig och trevlig. Solen sken men nordanvinden var iskall. I lä var det dock ljuvligt. Pappa och jag köpte varsin räksallad som vi satt på bryggan och åt. Sedan besökte vi såklart Akvarellmuseet.

Tar en dag ledigt

Medan jag vilar från manusfunderingar tar jag och åker med min pappa till Nordiska Akvarellmuseet. Dit har jag velat komma i flera år, men det har inte blivit av. Nu blir det äntligen av!

Kanske kan mitt undermedvetna komma fram till ett beslut under tiden, huruvida jag ska redigera manus 2 direkt eller låta det vila och istället påbörja manus 3. Dessa bekymmer alltså!

Min väg till utgivning

Detta inlägg har jag länge tänkt att jag ska skriva, men aldrig fått tummen ur. Men eftersom jag får frågan titt som tätt tänkte jag skriva det här inlägget nu.

Själva skrivprocessen ska jag blogga om i ett eget inlägg, så den går jag inte in på nu, utan börjar när ansåg att manuset var färdigskrivet. Det här var i slutet av december -14, början på januari -15.

Jag hade bestämt mig för att ge ut boken själv. Dels för att jag var nybörjare (detta var mitt allra första manus), dels för att jag ville ge ut själv. ("Kan själv!")

Jag hade bestämt vilket print on demand-företag jag skulle anlita och jag hade kollat med vänner och bekanta hur många som var intresserade av boken. Det var bara att trycka på skicka ...

Då bestämde jag mig för att jag skulle köpa en lektörsläsning. Det var jag skyldig min text efter allt detta slit, och det var jag skyldig mina kommande läsare. Ett proffs skulle läsa igenom och komma med synpunkter och åsikter - texten skulle bli så bra det bara gick - med den förmågan jag hade.

Jag valde mellan Ann Ljungberg och Hoi. Ann har jag gått skrivarkurs för några år tidigare, samt hört mycket gott om. Men hon hade lång väntetid och jag var otålig. Så jag valde Hoi. Det skulle ta max fyra veckor har jag för mig, och så länge kunde jag vänta. Dessutom hade jag en förhoppning om att de skulle gilla det de läste ... men det här vågade jag knappt erkänna ens för mig själv.

Knappt tre veckor senare fick jag lektörsutlåtandet och ett mycket glädjande besked - de såg potential i min text! Kunde jag tänka mig att göra de ändringar som lektören föreslagit och skicka in texten igen? I så fall fanns chans till utgivning. OM jag kunde!

Jag skrev om, skickade in igen, och fick vänta några månader ... (jag är världssämst på att vänta). Till slut kom det glädjande beskedet: Ja, vi vill ge ut dig!

Hurra!

Då fick jag en förläggare och en redaktör. Och arbetet med texten var igång. Det första jag fick göra var att gå igenom alla infodumpar och gestalta dem. Efter det fick jag texten från redaktören, med förslag på strykningar, ändringar och synpunkter. Vilket jobb! (Detta trots att hon innan hade sagt att detta var ett av de mest felfria manus hon läst?! Redigeringen blir en baggis tänkte jag då.)

En formgivare tog fram förslag till omslag och jag fick vara med och tycka till och komma med egna förslag. Jättesvårt men jättekul!

Varför betala för att bli utgiven? En smaksak förstås. Och - framförallt - en ekonomisk fråga. Visst, det är lite risktagande och en chansning, men jag (och min man) kom fram till att vi ville chansa. Förhoppningen är att vi ska göra vinst, så småningom. Och om eller när den gör vinst kommer jag att få en större del av vinsten. Även om det inte blir några jättesummor känns det ändå bra att veta.

Visst, jag tjänar kanske inte mer än en debutant på ett traditionellt förlag, men det spelar ingen roll. Känslan av att vara med och bestämma lite över processen är en väldigt skön känsla. Och oavsett hur boken säljer eller tas emot kommer jag att ha lärt mig massor. Och jag har haft roligt under tiden.

Ibland har det varit jobbigt, både fysiskt och mentalt, men det har hela tiden varit värt det, och jag kommer helt klart vilja gå igenom alla vedermödor en gång till. Att skriva och ge ut en bok är bland det roligaste jag gjort.

Och jag tror att jag vet nu vad jag vill bli när jag blir stor. Inte helt otippat kanske ... Författare!

Jaha, och nu?

Det här inlägget skulle kunna ha underrubriken: Tomheten som infinner sig när ett manus är klart.

För jag är klar med manus 2. Kanske att slutet kom lite plötsligt, och blev lite snöpligt (men förhoppningsvis är det bara jag som tycker så. I wish, typ), men ändå - det kändes helt rätt när jag väl skrev det.

Det är nu efteråt som tvivlet och tomheten skaver i mig. Trots att jag vet att allt går att rätta till i redigeringen.


Så vad gör jag nu?

Skriver på manus 3, som jag längtat länge efter att få fortsätta skriva?
Redigerar manus 2 redan nu? Det är ju faktiskt skrivet en gång tidigare, så den här sista skrivvändan var egentligen en redigering. Alltså kan jag påbörja en ny redigeringsrunda redan nu. (Fast det kanske är bra att låta det vila? Jag vet inte!)
Städar ikapp hemma? Och röjer tvättstugan och arbetsrummet? Och samtidigt vilar arm/axlar/rygg.

Så många frågor, så många alternativ. Inte ett dugg jobbigt för en ambivalent person.

Helst vill jag bara skriva ...

Håkan Hellström, 5/6-16

Vilken kväll, vilken konsert, vilken artist! Mäktigt!

Manus två är färdigt!

Hurra! Manus 2 är nu färdigt!

I ett första utkast, vill säga. Ett sk råmanus som ska vila ett par månader innan jag börjar redigera det.

Jag kan säga att det här manuset gått oändligt mycket fortare och lättare att skriva än Tills något annat tar vid. Men nu vet jag lite vad som krävs för att skriva klart ett manus. Och jag vet framför allt hur jag inte ska göra ... jag tror jag gjorde alla misstag som finns att göra när jag skrev första manuset.

Ska också tillägga att detta manus (2:an alltså) har jag skrivit en gång förut, så det här var kanske egentligen första redigeringsrundan ... hm ... det betyder i så fall att det inte behöver ligga och vila särskilt länge.

Hm. Får ta och fundera lite på det, tror jag.

Men att vara klar med ett råmanus känns fantastiskt skönt. Och lite, lite tomt ... 

En jättefin recension

Den här fina recensionen fick jag igår. Läste den först ett utdrag av den på Instagram, när jag stod på Ullevi och väntade på att Håkan skulle äntra scenen. Den förgyllde en redan magisk kväll.

Tack snälla Moas bokhylla!

Klicka här för att läsa ... :)

Skrivplats

Altanen, i skuggan, med göken ko-ko-andes i väster. Det blir inte så mycket härligare än så här!

Och så har jag vaknat till ännu en morgon med fint beröm för min bok. Jag känner mig väldigt lyckligt lottad!

Skrivkramp - så botar jag den

Jag ska inte säga att jag kan allt om skrivkramp, men jag kan mycket!

Att den inte kom förrän efter ca 70000 ord den här gången känns oerhört förvånande måste jag säga, men det är bara att tacka och ta emot.

Så vad gjorde jag? Vad gör jag när krampen drabbar mig?

Först och främst försöker jag komma förbi den, genom att tänka ut alternativa vägar. Kan karaktären göra på något annat sätt än det tänkta? Ska jag rent av skippa den planerade händelsen och gå vidare utan den?

Ibland behöver jag bara komma bort från datorn en stund. En sväng i trädgården och växthuset kan funka. Lite ogräsrensning eller omplantering av växter kan göra susen för en skrivtrött hjärna. Eller ett rejält röj i tvättstugan.

Eller - och det här är nog det bästa tipset: Jag ger mig ut på en träningsrunda! Ju hårdare desto bättre. (Och det är även bra ur hälsoperspektiv, ju!)

Funkar inte ovanstående är jag illa ute och då beklagar jag mig. Antingen här i bloggen eller för en kompis. Och hittills har det funkat varje gång! Skrivkrampen släpper och jag kan fortsätta producera text.

Min första signering!

Idag har jag haft min första signering. Det var på Akademibokhandeln på Allum.

Boksignering är faktiskt något jag fasat för ända sedan jag bestämde mig för att bli författare. Jag har sett många författare stå eller sitta ensamma och övergivna i eller utanför en bokaffär ... har inte velat genomlida samma sak.

Men idag har jag gjort det! Och det var inte så farligt. Faktiskt inte särskilt pinsamt heller. Lite obekvämt det allra första; hur mycket skulle jag "gå på"? Hur "säljande" skulle jag vara. Ville ju inte skrämma bort folk från att komma till butiken.

Några hejade jag bara på, andra försökte jag locka med en hint om sommarläsning. Några köpte boken, andra kom fram och tittade, frågade och tog ett visitkort.

Innan jag åkte hemifrån sa jag att om jag säljer två ex kommer jag vara glad. Jag sålde fem! Är jättenöjd, även om jag gärna hade sålt ännu fler, förstås. Mycket vill som bekant ha mer.

En fd kollega kom förbi och köpte en bok. Hon berättade att hon haft koll på mig ett tag (tack google) och visste att jag skulle dit idag och signera. Himla kul!

Och ni som kom förbi för att stötta och säga hej - tack, det var skönt att se er!

Och tack Akademibokhandeln Allum, för att ni ville ha mig där!

Bekvämlighetszon

Idag ska jag ta ett kliv utanför min bekvämlighetszon igen. Börjar nästan bli van nu! Jag ska signera på, eller utanför, Akademibokhandeln på Allum. (Köpcenter i Partille.)

Jag har sett kända författare sitta och stå där, helt övergivna och ensamma. Jag har lidit med dem. Ett år köpte jag en bok av Björn Hellberg för att jag tyckte synd om honom. (Tror aldrig att pappa, som fick boken, läste den.)

Idag hoppas jag att någon kommer fram och tröstköper en bok av mig ... eller åtminstone kommer fram och säger hej och frågar lite om boken och skrivandet - det hade varit jättekul!

Just nu är jag mest nervös över hur jag ska lyckas få upp min roll-up (en stor plansch på mig och boken), och hur jag ska fixa med böcker på signeringsbordet. (Ska jag stå eller sitta?) Saker som jag vet löser sig när jag väl är där kan oroa halvt ihjäl mig. Snacka om att slösa med sin energi i onödan.

Skrivkramp

Jag har börjat skriva lite igen. Med betoning på lite. Det går trögt. Fram till 70 000 ord har det gått som en dans. Jag har skrivit och skrivit, helt utan problem. Och nu är det jättetrögt. Jag kommer inte på något mer att skriva ... jag vet vad som ska hända lite längre fram, men att hoppa dit nu direkt går inte, då blir det för många frågetecken.

Himla trist när något som känts så fantastiskt bra och roligt plötsligt övergår till att bli trögt, segt och tråkigt. Men jag får väl vara tacksam över att skrivkrampen inte kommit tidigare?

Hur jag botar skrivkramp? Genom att skriva ändå. Bättre att skriva dåligt än inget alls, för jag kanske får igång fantasin och idéerna igen snart.

(Ibland kan det behövas skrivfria dagar för att få hjärnan att komma vidare, men jag har haft skrivfri tid ganska länge nu, och VILL komma framåt. Har ju en deadline att hålla.)

Lite kaffe i växthuset kanske gör susen.

Trevligt att se sig själv hos andra

Trevliga Agneta som driver fina bloggen Snäckskalsdalen fick jag förmånen att träffa i förra veckan. Hon kom och var med på releasepartyt - väldigt roligt!

Här (länk) kan ni läsa hennes inlägg. Passa även på att kika runt bland hennes inlägg och beundra alla fina bilder från en trädgård som verkar vara helt, helt underbar.

Lite divalater borde jag få lägga mig till med

Nu när jag är en hyllad författare (min egen högst överdrivna åsikt) så borde jag rimligtvis få saker serverade på silverfat.

Att ligga på en divan och äta praliner tröttnar jag rätt fort på - jag håller hellre till i trädgården, i växthuset eller framför datorn. Men det finns ju andra sätt. Ett förslag är att jag borde slippa laga middag. Åtminstone borde jag enbart behöva göra det ett par gånger i veckan. Tycker jag. Och inte som nu, varenda j-a dag! Det tar ju aldrig slut! Det ska ätas middag jämt. Sju dagar i veckan. År ut och år in.

Okej, min man lagar mat ibland (förutom att han har fullt upp med att dra in pengar till hushållet), men ytterst, ytterst sällan. Det är synd, för han tycker att det är ganska roligt. (Fast vissa maträtter blir faktiskt - väldigt konstigt nog - godare när jag har lagat dem än när han har gjort det.)