Ibland undrar jag vad det är med mig. Är jag bara väldigt självupptagen, eller bara lätt korkad?
Igår hade mina tolvåringar uppträdande på skolan. Alla femmor deltar i Lunnarevyn och uppträder i kvällarna tre för föräldrar och på fredag, på skoltid för de andra skolklasserna.
Igår var vi där för att titta, de var jätteduktiga och modiga. I pausen fick jag höra att min dotter haft många repliker i en av scenerna. "Va? Var det hon?!" *dumt spån till mamma*
Till saken hör att de spelade dagisbarn och förställde sina röster, så att jag inte hörde att det var hon kan jag visserligen förstå. Men har jag utgått från att hon inte skulle prata? Eller var jag bara så bekväm att jag inte orkade lyfta på arslet för att kunna se scenen ordentligt? Jag vet inte. Jag vet bara att jag återigen har dåligt samvete och känner mig urkass.
Som tur är filmar de revyn och vi kommer köpa en film och se revyn igen. Och gud vad jag ska titta då!
Hjärnbrist. Vad gör man åt det?
.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det är nog lätt hänt med ny röst och nya kläder, tänker jag. Och dessutom var det väl meningen att hon skulle vara någon annan än sig själv?
SvaraRaderaDu får ta en tripp till (h)järnaffären!
SvaraRaderaÅsa: Jo, det förstås men om jag hade ställt mig upp - intresserat mig - skulle jag sett att det var hon som gjorde en av rollerna.
SvaraRaderaMaria: Jag får göra det!