Är så trött idag igen. (Ska köpa hem Blutsaft och dricka, jag tror att jag har brist på både järn och b-vitamin och annat livsuppehållande.)
Visst, det går (kanske) över när (om) det lugnar ner sig på jobbet ... Men tveksamt ibland ... med en fröken som aldrig är lugn och sansad så blir inte barnen det heller ... så jag vet inte. (Det är faktiskt inte jag som är den stressade/uppstissade/nästan gapiga fröken. Bäst att tillägga kanske.)
Funderar nästan på att starta en egen avdelning. Där jag låter barnens vilja styra TILL EN VISS DEL! Alla barn kan inte få sin vilja igenom hela tiden. De mår inte dåligt av att få vänta på sin tur. Eller lära sig att använda det lilla trevliga ordet Tack. "Smöret, tack. Mjölken tack." Istället för att bara gapa rakt ut och sträcka sig över bordet, och/eller bli förbannat när smöret eller mjölken inte skickas i samma sekund.Det måste bli lite hyfs på barnen, kan jag tycka. Och när vissa föräldrar inte klarar det, då får kanske andra, så som dagispersonalen hjälpa till?! Eller nej. Vad vet jag. Men det här att barn inte kan lastas för saker som de gör fel. Eh, jo. I många fall tycker jag faktiskt det. Helst när de rycker saker från mindre kompisar så att dessa faller omkull och slår sig. Eller drämmer till en kompis med något hårt, med vilje. Då MÅSTE det felande barnet få veta att det den just gjorde var fel. Tycker jag.
Jag ska egentligen inte yttra mig kanske. FÖR JAG ÄR JU INTE UTBILDAD FÖRSKOLLÄRARE. Då kan och vet man egentligen ingenting om barn. För nu för tiden behövs inte sunt förnuft över huvud taget. Nejdå, det ska till en utbildning och en läroplan. Tack Gode Gud, eller någon, för Läroplanen.
Jag vet inte, kanske är det en brist i min mammaroll, men jag tyckte att det räckte att mina barn var trygga, hade roligt, lekte med kompisar och fick tröst av snälla och uppmärksamma fröknar (kvinnliga som manliga) när de var ledsna. Mycket mer än så behövde inte mina barn när jag lämnade dem på dagis och dagmamman.
OBS. Det här är inte kritik mot förskollärare i allmänhet. Just nu drar jag alla över en kam eftersom jag är trött och irriterad. Jag ska också säga att jag lärt mig massor om mitt sätt att se på barn sedan jag började inom barnomsorgen.
Nu ska jag göra kaffe.
:
Visst, det går (kanske) över när (om) det lugnar ner sig på jobbet ... Men tveksamt ibland ... med en fröken som aldrig är lugn och sansad så blir inte barnen det heller ... så jag vet inte. (Det är faktiskt inte jag som är den stressade/uppstissade/nästan gapiga fröken. Bäst att tillägga kanske.)
Funderar nästan på att starta en egen avdelning. Där jag låter barnens vilja styra TILL EN VISS DEL! Alla barn kan inte få sin vilja igenom hela tiden. De mår inte dåligt av att få vänta på sin tur. Eller lära sig att använda det lilla trevliga ordet Tack. "Smöret, tack. Mjölken tack." Istället för att bara gapa rakt ut och sträcka sig över bordet, och/eller bli förbannat när smöret eller mjölken inte skickas i samma sekund.
Jag ska egentligen inte yttra mig kanske. FÖR JAG ÄR JU INTE UTBILDAD FÖRSKOLLÄRARE. Då kan och vet man egentligen ingenting om barn. För nu för tiden behövs inte sunt förnuft över huvud taget. Nejdå, det ska till en utbildning och en läroplan. Tack Gode Gud, eller någon, för Läroplanen.
Jag vet inte, kanske är det en brist i min mammaroll, men jag tyckte att det räckte att mina barn var trygga, hade roligt, lekte med kompisar och fick tröst av snälla och uppmärksamma fröknar (kvinnliga som manliga) när de var ledsna. Mycket mer än så behövde inte mina barn när jag lämnade dem på dagis och dagmamman.
OBS. Det här är inte kritik mot förskollärare i allmänhet. Just nu drar jag alla över en kam eftersom jag är trött och irriterad. Jag ska också säga att jag lärt mig massor om mitt sätt att se på barn sedan jag började inom barnomsorgen.
Nu ska jag göra kaffe.
:
Du verkar ha det tufft på jobbet nu. Och jag som kom hem idag efter flera dagar med vikarier hit och vikarier dit, inskolningar och alla andra goingar att ta hand om att jag har faktiskt haft en toppenvecka. Men då har jag skrattat och flamsat med både barn, kollegor och föräldrar. Och du vet ju att jag älskar läroplanen, det bästa som hänt förskolan om vi bara ges möjlighet att ta tillvara på den. Kämpa vidare! Puss och kram Lotta
SvaraRaderaLotta: Om bara mina kollegor var som dig! Lite flams och trams någon gång ibland istället för Dödligt Allvar. Då hade jag haft en helt annan inställning förmodligen.
SvaraRaderaKan du inte komma tillbaka hem så jag får träffa dig lite oftare? Skulle gärna testa att jobba tillsammans med dig. <3