Mina kollegor på ena stället tror nog att jag skolkar den här veckan, eller att jag är väldigt nonchalant som inte meddelar att jag är frånvarande … Men jag orkar inte bry mig.
I somras kom förskolechefen och jag överens (trodde jag) om att jag skulle vara ledig när "resursbarnet" (hatar det ordet, men hittar inget bättre och kan inte nämna barnet vid namn) var ledig och h*n är ledig denna vecka. Alltså har jag också ledigt.
I förrgår ringde jag dit för att kolla angående onsdagen och om det var klart vem av oss vikarier som ska ta den dagen. (Från början var det jag, sen blev det en annan och sist jag hörde något skulle vi två få dela på dagen*) Och då lät kollegan lite … förvånad. "Men bra Agneta att du tar ansvar för onsdagen!" Jo men hej.
Idag, i samma sekund som jag klev i ytterkläderna och började få lite bråttom ringer förskolechefen och ville kolla hur det blir nu i eftermiddag, om jag hade tänkt jobba på ställe nummer två?
Idag har jag också påmint om löneförhöjningen. Påmint. Har alltså påpekat det förut. Nu face to face. (Alltså, vad har hänt med den här tidigare så mesiga personen, som alltid skulle vara till lags och så jävla snäll? Har jag börjat sluta be om ursäkt för att jag finns till? Undrar vad som blir nästa grej, be min buttra kollega att försöka gaska upp sig lite och bidra till en bättre stämning? - Oj, nu svor jag nog i kyrkan.)
*Att låta två personer dela på en arbetsdag i veckan är egentligen vansinnigt. Helst som vi har ett barn som inte riktigt klarar av förändringar. Känner att jag får ta det med förskolechefen, eftersom ingen annan verkar ha tänkt på det. Plus att vi går miste om resurs den dagen. Dumt på mer än ett sätt.
-
I somras kom förskolechefen och jag överens (trodde jag) om att jag skulle vara ledig när "resursbarnet" (hatar det ordet, men hittar inget bättre och kan inte nämna barnet vid namn) var ledig och h*n är ledig denna vecka. Alltså har jag också ledigt.
I förrgår ringde jag dit för att kolla angående onsdagen och om det var klart vem av oss vikarier som ska ta den dagen. (Från början var det jag, sen blev det en annan och sist jag hörde något skulle vi två få dela på dagen*) Och då lät kollegan lite … förvånad. "Men bra Agneta att du tar ansvar för onsdagen!" Jo men hej.
Idag, i samma sekund som jag klev i ytterkläderna och började få lite bråttom ringer förskolechefen och ville kolla hur det blir nu i eftermiddag, om jag hade tänkt jobba på ställe nummer två?
Idag har jag också påmint om löneförhöjningen. Påmint. Har alltså påpekat det förut. Nu face to face. (Alltså, vad har hänt med den här tidigare så mesiga personen, som alltid skulle vara till lags och så jävla snäll? Har jag börjat sluta be om ursäkt för att jag finns till? Undrar vad som blir nästa grej, be min buttra kollega att försöka gaska upp sig lite och bidra till en bättre stämning? - Oj, nu svor jag nog i kyrkan.)
*Att låta två personer dela på en arbetsdag i veckan är egentligen vansinnigt. Helst som vi har ett barn som inte riktigt klarar av förändringar. Känner att jag får ta det med förskolechefen, eftersom ingen annan verkar ha tänkt på det. Plus att vi går miste om resurs den dagen. Dumt på mer än ett sätt.
-
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar