Ok. Kom till saken.
Jag glömmer liksom bort mig själv ibland. Jag glömmer bort vad som är jag, det jag vill och tycker om, jag går upp i fel saker (läs: jobbet) och jag går liksom ner mig. Min kollega säger ibland "Det här livet, Agneta, (och då menar hon arbetslivet) är det lilla livet - det oviktiga. Det riktiga livet, och det som betyder något, är det vi har hemma." Och det ligger så mycket i det!
Men jag, jag glömmer liksom bort det. Ibland är jag så himla mycket i nuet att jag glömmer bort varför jag finns till. Inte är det för att serva och sköta administration åt våra kunder... Hur kan så många människor ta sitt jobb på så stort allvar? Vi är inte hjärnkirurger!!! Inte ens vårdbiträden - och här menar jag inte att vårdbiträden inte är viktiga - de är så oändligt mycket viktigare än vad jag är i mitt arbetsliv - jag menar bara att i jämförelse med hjärnkirurger - eller hjärtkirurger för den delen - så räddar de inte liv i samma utsträckning.
Jag glömmer bort att det viktiga i mitt liv finns hemma. (Och naturligtvis menar jag inte familjen nu. Att de är allra viktigast är ju så självklart att det inte ens ska behövas nämnas. Men nu har jag gjort det, ifall någon undrar.) Skapandet. Det kreativa. Det som ger något och som betyder något. Varför i hela friden sitter jag och slösar min tid och kraft på ett onödigt kontorsjobb? Tack Nilla för att du tjatar lite grann ibland, och liksom får mig att lyfta blicken. Jag klarar tydligen inte att göra det själv. Hrmf.
Jag har en kompis som ibland påminner mig om mitt kreativa kall också, tyvärr talas vi vid alldeles för sällan. Vi har båda heltidsjobb som tar vår viktiga tid ifrån oss.
För övrigt hoppas jag att
.
Hmm... sitter och begrundar det du skrivit och visst är det så. Ibland går man så upp i sitt yrkesliv att man glömmer sitt eget och till sist så är det ens egna liv som är viktigast. Sitt egna liv är så olika för oss alla och vad det innehåller vet bara man själv.
SvaraRaderaSen funderar jag vidare på om du nu faktiskt har tagit ett beslut på att skriva mer?
Kram!
Din arbetskamrat har så rätt! Jag brukar säga till min mamma (hon ska snart gå i pension och tycker jobbet är så trist) att bara gör det du ska och inget mer! Visst att man ska vara duktig på jobbet men inte är det värt att få en utmattningsdeppression av att man stressar ihjäl sig på sitt arbete! Nä, försök att se jobbet som en parantes i livet och lev livet hemma! Sköt om dig och försök att stressa lite mindre...
SvaraRaderaHmm, nu känner jag mig lite udda som faktiskt trivs något så in i bomben med mitt jobb..
SvaraRaderaKan du inte gå ner på deltid? Skapa utrymme för det kreativa? Se skapandet som din bebis och ta lite föräldraledigt? *kramen*
Ninis: Njaa... jag har bestämt mig för att skriva klart min bok. Men när vet jag inte. Så länge jag inte kommer igång med styrketräningen kommer min rygg, mina axlar och mina armar bara må sämre och då kan jag inte skriva så mycket på min fritid :-(
SvaraRaderaRenée: Det där är så mycket lättare sagt än gjort.
Märta: Vad skönt för dig! Jag kan inte jobba deltid tyvärr, de går inte med på det. Det var ett krav när jag sökte jobbet att jag kunde jobba heltid. Men jag tänkte att jag ska ställa frågan när jag blir fastanställd om två månader! Jag kommer få ett nej, men det kostar inget att fråga.... Föräldraledigt hade varit något!