Märker ni att jag inte nojar så mycket?

Ångesten inför måndag och ny arbetsvecka är inte allt för påtaglig, märks det? Förra söndagen och måndagen var ju så jobbig att jag grät. Men jag känner mig lite cool idag faktiskt. Kanske för att nästa vecka blir lite ovanlig. Inte så ekorrhjulig. Maken ska till Tyskland på tisdag och kommer hem fredag kväll. Jag blir gräsänka. Och på lördag morgon ska vi till Småland och vårt nygamla sommarhus.

Dessutom var förra veckan riktigt bra. Mitt jobbsjälvförtroende stärktes en hel del. Jag upptäckte att livet inte går under för att jag måste fråga och ta reda på saker som jag inte kan och så upptäckte jag att jag faktiskt kan en väldig massa. Ha! Men det här med heltid alltså... Det är ett dilemma.

Och nej, jag kan inte gå ner i arbetstid. Min tjänst kräver heltid. Det visste jag när jag sökte jobbet så det är inget nytt. Men jag gillar det inte ändå. Och nej, söka nytt jobb just nu lockar inte heller. Jag vet nämligen inte vad jag vill bli när jag blir stor. Jo, det vet jag men det är inget man kan söka på annons - man måste slita arslet av sig en hel del. De jobb som går att söka är antingen via bemanningsföretag - been there done that för längesen - eller bara allmänt sketatråkiga. Jag har det trots allt (trots heltiden) väldigt bra på mitt jobb. Jag är bara oerhört bortskämd som inte har vett att uppskatta det jag har.

Och så är jag väl i en bra del i den av gud förgätna cykeln. Eller vad det nu annars är som gör att jag vissa dagar är väldigt gråtmild och nästan vill ta livet av allt och alla. Ok, en liten överdrift där, ifall någon "storebror ser dig" läser här. As if.

Nu ska jag gå över till min syster och hjälpa henne äta den dubbla satsen kladdkaka. Tack gode gud för systrar. Och kladdkaka.
                    .