En sådärstart på lördagen

Sonen klagade på ont i örat när han kom ner och jag förstod ganska snabbt (efter att först trott att han överdrev lite) att han faktiskt hade ont. Förmodligen öroninflammation. Hejdå barnens helg med mormor och morfar och hejdå min och makens helg i torpet. Tänkte jag. Men efter koll med syster och min mamma så var svaret "stoppa ner Alvedon" och mamma sa "I värsta fall finns ju Kungälvs sjukhus nära" Gulle-mamma!

Sonen blev lite piggare och satt och tittade på Det regnar köttbullar och skrattade lite. Tills jag blev arg på honom av en anledning. Och det dåliga samvetet som kom över mig efter det!!! Men ilskan är så irrationell. Och jag likaså. Gaaaah!

Men innan han åkte försäkrade jag honom att han är världens bäste och att jag älskar honom trots att jag blir arg (fast nu blir jag osäker på om jag verkligen sa att jag älskar honom... gaaaah! Aj... samvetet!) Så himla onödigt att bli arg och göra honom ledsen när han redan var ledsen och hade ont. Dumma dumma dumma mig.

Till slut kom de iväg. Min pappa med bil och husvagn och tre barn, och min mamma med två barn och en bilkudde till bussen. (Med fem barnbarn får de liksom dela upp sig).

Jag känner mig helt trygg med att lille ynklingen är iväg. Är det någon man ska ha nära när något av barnen är det så är det mamma! Hon är guld värd.

Maken är i Uddevalla på något politiskt och jag är ensam hemma. Ensam hemma. Det är bland det bästa jag vet. Jag ska snabbt städa lite och hänga tvätt och sen ska jag ta mig en kopp kaffe till och bara njuuuuta.
    .