Det värsta är

Att jag orkar uppröras över mig själv. Släpp och gå vidare.

Och: Att jag orkar oroa mig och irritera mig över så mycket onödigt. Släpp ner det korta håret lite.

Herregud människa. Jag är 40 år.


Det var skönt att få skriva det förra inlägget, nu kan jag skratta lite åt det. Eller om det är en slags gråt?

Nu lyssnar jag på luuuuuugn yogamusik och ska snart steka pannkakor till mina barn.

Med hopp om ett lite lugnare och harmoniskare jag. Gärna snart.
.