Jag såg när Johan Persson och Martin Schibbey anlände till Arlanda och jag såg presskonferensen. Och det kom tårar. Och det kom fler tårar. Och det kom nästan fulgråt i allt det fina. Alla kramar, alla leenden, all denna lättnad!
Och hur orkar de ens hålla sig upprätta och samlade och svara på många rätt dumma frågor. Efter 14 månader i hemska förhållanden? Helt otroligt.
.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag missade. Sov. Jag antar med stor säkerhet att det sänds igen.
SvaraRaderaÅsa: Det gör det säkert. Om inte annat så i sammandrag i nyheterna ikväll.
SvaraRaderaSåg presskonferensen, det var gripande.
SvaraRaderaKollade presskonferensen på nätet. Och grät jag med.
SvaraRaderaJag sa flera gånger högt för mig själv när dom andra journalisterna blev lite väl tjatiga:
SvaraRadera-Snälla släpp dom! Låt dom få vara med sina anhöriga.