Så, nu kan jag snart andas

Herregud.

För några dagar sen la jag ut min allra första annons på Blocket. En jättefin Tivoli klockradio, som jag fick i vintras. I samma veva fick jag en nästan likadan, fast röd och inte klockradio-varianten. Så jag har efter ett par månaders velande hit och dit bestämt mig för att jag säljer klockradion. Den lyser på natten och det fixar inte jag. Den har i ett par månaders tid använts i tvättstugan istället. Inte mycket använd alltså.

Men, för att inte göra historien så himla mycket längre i onödan:

Klockradion åkte ut på annons. Ett par kvällar senare får jag ett sms. Av en man som är intresserad, men som bor en väldig massa mil härifrån. Kan du skicka den? Eh, nej, det tror jag inte för då känns det som att jag blir lurad, tänkte jag. Så jag struntade i det. Förträngde det. Berättade inte ens för maken.

Tills han ringer och jag inser att det är han först när jag svarar. Shit! Han är intresserad. Jag känner mig dum som inte hört av mig, jag känner mig dum för att jag blir tio år och helt svettig - jag vet ingenting om hur det funkar! Men han nämner något om säker betalning och garanti och sånt. Jag lovar att kolla upp och återkomma inom ett par dagar.

Hög puls. Oro. Ont i magen. Tänker att nej, det är inte värt pengarna. Allt jobb, allt bök, all tankeverksamhet.

Berättar för maken. Kollar Blocket. Känns rätt säkert ändå.

Och nu, nu har jag fått köparens uppgifter (numret finns på Hitta och han har uppgivit den adress som han enligt Hitta bor på) och fyllt i det jag skulle fylla i och nu väntar jag bara på ett mail och någon slags packetikett. Sen ska paketet lämnas in hos något Schenkerombud (käregodegudgörsåatticahärnereärombud)
och sen ska jag få mina pengar. Under förutsättning att köparen inte ångrar sig och skickar tillbaka radion. Allt kan säkert strula också.

Jag har mätt och vägt kartongen med radion - bara det är ju skitjobbigt. Jag orkade knappt gå och hämta måttbandet.

Ringde maken som bad mig tagga ner - jag lät visst lite speedad? (Huh?)

Maken har kartong och fluff att stoppa i kartongen, runt originalkartongen med radion i alltså.

Så. Håll nu alla tummar ni har för att köparen vill behålla radion! Och att han sätter in pengarna och att de hamnar på mitt konto! Hade varit så jädra gott att få lite slantar.


A n d a s.

Nu ska jag göra mig en kopp kaffe till. Den förra drack jag medan jag irrade omkring och var skitnervös med hög puls och ytlig andning. Jag är ju inte klok. 40 år och kissar nästan ner mig av nervositet över att göra saker jag aldrig gjort förut. Och i flera dagar har jag mått lite dåligt över att ha det här hängande över mig. Istället för att ta tag i det, eller be maken om hjälp -fixa det åt mig som med allt annat jobbigt och bara få det over and done with.

Ibland blir jag bara för trött på mig själv. På riktigt.

Ni förstår varför jag är livrädd för att bli ensamstående, va?
.