Den här stunden

Barnen har somnat. Åtminstone ligger de tysta i sina sängar. Tyst och stilla är det i alla fall. Maken är visserligen hemkommen men han sitter tyst i andra soffan.

Det är stilla och det är tyst. Skönt.

Jag har varit ute och gått de sista sextonhundra stegen för att komma upp i 12000. Det är ju jätteskönt att komma ut och gå i sakta mak på kvällen. Att jag inte upptäckt det förut? Bara för att det alltid handlat om träning. Att gå ut och fingå är för mesar - jag ska powerwalka. Och då måste jag ta på mig träningskläder och pulsband och göra en jättestor grej av det. Istället för att bara ta på jacka och sköna skor och gå ut och gå.

Jag ska aldrig mer förakta en vanlig promenad i icke-svett-tempo. Helst inte om det blir en varje kväll i veckan. Skönt, och nyttigt.

Nu ska jag sova.

I morgon kanske jag orkar blogga om att jag haft en bra dag idag. Trots en jobbig sak som jag hade kunnat vända till en riktig jordengårunder-sak. Den jobbiga saken är inte ur världen än och risken finns att jorden går under i morgon istället. Men jag ska försöka att tänka att det inte är mitt fel i så fall.

Inställning. Det handlar om inställning. Jag är bara inte så himla bra på det. Om det inte handlar om att ställa in sig på något negativt.

Jag fick beröm av chefen också. Och jag valde att inte tolka in för mycket i det, utan bara konstatera att hon har rätt. Jag blev glad såklart, men inte så där galet jag ska jobba ihjäl mig-glad. Utan mer coolt glad.  Och ett ja, jag vet-glad.

I morgon fortsätter det. Kanske hinner jag med mina arbetsuppgifter också. De där fasta som bara måste göras, förutom alla oförutsädda som bara måste i panik-göras.

Maj gadd, tar det aldrig slut?
      .